D som i Delad stad

STADSFÖRNYELSE

I Stockholms hjärta
bland dom nya husen,
kavajer & slipsar
där vi hittar liken.
I Stockholms hjärta
flera tusen
heroinister & strikta kontorister.
Tyst & snäll, tyst & snäll.
Det är en trött & ensam stad.
Ingen bor här för alla bor där.
River en stad & bygger en ny.
(Ebba Grön, Heroinister & kontorister 1981)

 

STADSFÖRSTÖRELSE

För det andra ser vi hur kapitalcirkulationens krav undan för undan leder till tidens förintelse av rummet. Återigen stöter vi på en motsägelse. Rummet kan övervinnas endast genom skapandet av nya rum, av kommunikationssystem och fysisk infrastruktur som bäddas in på platsen. Naturliga landskap byts ut mot byggda landskap. Produktivkrafter och arbetskraft koncentreras till urbana områden samtidigt som varuflödena sprids ut över ett rumsligt integrerad urban hierarki som minimerar cirkulationstiden. Detta fixerade landskap blir det hinder som måste övervinnas, vilket också sker, men bara genom samma ’kreativa förstörelse’ som utplånar gångna investeringar. Tiden är snar att förinta rummet, men nu är det de rum som kapitalismen själv har skapat, som frambringats genom dess egen reproduktion av samhället, som måste förintas”.
(David Harvey, Pengar, tid, rum och staden, 1985)

SLUMSANERING

Från början var Stålmannens personlighet mycket grov – och ibland tvivelaktigt destruktiv. Ett exempel är i en tidig historia då Stålmannen hör att regeringen inte tänker rusta upp ett slumdistrikt för inget mindre än att en katastrof inträffar och går bärsärk genom distriktet.
(Seriewikin)

 

RUINER

Inget annat än framtida ruiner,
material för nästa lager.
Melankoli, mon cher
sveper igenom den nya staden
och över landet
De nya templen har redan sprickor
framtida ruiner
Snart växer gräs över staden
över dess sista lager.
(Einstürzende Neubauten, Die Befindlichkeit des Landes, Berlin Babylon 2001)

 

DEN DELADE STADEN

[Malmö  beskrivs] som den framgångsrika comebackstaden som med sin  kunskapsintensiva produktion återigen ska bli en av Sveriges mest  välmående städer. Men denna stadsmarknadsföring är bara en historia om  staden och för många är det en perifier historia. Det finns en annan  historia: diskursen om det problemtyngda Malmö med en snabbt växande  social polarisering och ökade klyftor mellan olika befolkningsgrupper i  staden. Denna dubbla utveckling ser vi i ett flertal postindustriella  städer och dessa städer beskrivs inte sällan som ”delade städer”.  Begreppet dual city hänvisar till polariseringen på arbetsmarknaden  mellan höglöne- och låglönearbetare, men i senare forskning refereras  även till växande skillnader mellan de bostadsområden som karaktäriseras  av en stor andel invandrare, hög kriminalitet och hög arbetslöshet och  de toppmoderna områdena, skapade för den moderna invånaren i IT-staden.  Denna process delar staden i en ”inkluderad grupp” och en ”exkluderad  grupp”.
(Dalia Mukhtar-Landgren, Den delade staden – Välfärd för alla i kunskapsstaden Malmö, Fronesis 2005)

 

SEGREGERING

Folk  som bor i fattiga områden utsätts däremot regelbundet för mediala  safaris, när nyhetscheferna vill ha rapporter från problemområden – och  det är alltid de fattiga som är problemet. Helst ska de fattiga också  vara invandrare, de passar bäst som offer och det som nästan alltid är  klassfrågor – arbetslöshet och låga inkomster – översätts helst till  etniska problem. Varför? Därför att då blir frågorna lättare att hantera  för dem som har det bra – problemen förknippas med rasism och inte med  den sociala ojämlikhet som uppstår när de översta skikten i samhället  ökar sina inkomster.
För  det är det som skett sedan länge, i Sverige, liksom i större delen av  västvärlden. I Sverige har klassklyftorna ökat snabbt de senaste åren,  på grund av stora skattelättnader för de övre inkomstskikten.
Att  tycka synd om fattiga är en ganska ofarlig verksamhet; det ryms i gamla  välgörenhetstraditioner. Men att mäta upp avståndet mellan fattiga och  rika, mellan olika klasser, är mycket mer explosivt – ty då inser folk  snart att det där går nog att göra något åt, med bättre  fördelningspolitik. De rika blir problemet, och den tanken är outhärdlig  för somliga.
(Göran Greider, Krönika i Metro 6 februari 2012)

 

GENTRIFIERING

Från  engelskans Gentry. Begreppet gentrifiering användes för  första gången 1964 i en vetenskaplig artikel av den tysk-brittiske  sociologen Ruth Glass. På engelska betyder gentry den lägre adeln eller  den högre medelklassen, i motsats till högadeln, aristokratin. Tillämpat  på dagens standard kan man översätta gentry till ”de välbestälda, rika  och nyrika”. Gentrifiering innebär en rad renoveringar och rivningar av  gamla byggnader, nybyggnationer, stigande hyror och levnadskostnader, en  bortträngning av folk som inte har råd att bo kvar, och en inflytning  av mer välbestälda.

 

STADSFABRIKEN

Stockholm är en relativt liten storstadsregion med begränsade möjligheter att vara internationellt ledande inom många fält samtidigt. För att klara konkurrensen måste regionen höja kvaliteten inom utbildningen och skapa en mer flexibel och öppen arbetsmarknad. … Företagare, forskare och investerare vill ha en konkurrenskraftig innovationsmiljö och säkra investeringar. … Näringslivets utveckling behöver stödjas genom att hinder för tillväxt undanröjs. Det behövs ett långsiktigt perspektiv, med en gemensam målsättning och samordning av åtgärder från myndigheter, högskolor och intresseorganisationer.
Insatser som görs måste stödja ambitionerna i utvecklingsplanen, exempelvis med utvecklingen av de regionala stadskärnorna. Insatserna måste också stödja omvandlingen mot ett mera kunskaps- och tjänstebaserat näringsliv. … Alla inblandade aktörer behöver inse värdet av att sätta utvecklingen av regionens näringsliv före den egna organisationen, företaget eller myndigheten.
(Regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen – RUFS 2010)

 

ENTREPRENÖRSSTADEN
Vi ska bli attraktivast genom att utveckla en region där människor kan bo, verka och leva på ett sätt som skapar förutsättningar för att utveckla idéer och skapa förnyelseförmåga. Det kommer att krävas många åtgärder; mer kollektivtrafik, fler bostadsområden och andra hårda investeringar. Men utvecklingsplanen sätter också fingret på det viktigaste; det är människorna i regionen som står för utvecklingen. Att skapa förutsättningar för att frigöra livschanser, utveckla sammanhållning och tillit i samhället är därför hårdvaluta i framtidsbygget.
(Regional utvecklingsplan för Stockholmsregionen – RUFS 2010)

 

ENTREPRENÖRSSTADEN II

Även om Jorge hört alla Rolandos halvtaskiga idéer vid det här laget var kåken en plankskola med klass. Jorge receptiv. Hade lärt. Lyssnat. Kunde mycket redan innan han åkte in. Efter femton månader på Österåker kunde han branschen utan och innan. J-boy: stolt över sig själv. Han hade koll på kokainimporten från Colombia över London. Var man köper, vilka priser som gäller, hur man distribuerar, vilka mellanhänder man använder, var skiten säljs. Hur man späder ut utan att pundarna märker något och hur man blandar upp utan att Stureplansfolket upptäcker något. Hur det paketeras. Vilka man ska muta, vilka man ska undvika, vilka man ska hålla sig vän med. … Och nu: Jorge was back in town. Vad hade han lärt sig sedan dess? Han visste åtminstone en sak: nästa grej han gjorde skulle vara välplanerad. Och då gick det upp för honom vad som skilde honom från så många andra. Han kände sig störst/bäst/säkrast. Men så tänkte alla i hans omgivning om sig själva. Skillnaden var att Jorge innerst inne kände att det kanske inte var så – och det var hans styrka. Det skulle göra att han alltid tänkte två gånger i fortsättningen. Alltid planera, förbereda – lyckas med det omöjliga.
(Jens Lapidus, Snabba Cash 2006)

 

RECLAIM THE CITY

Den utveckling vi ser idag föregicks redan på sjuttiotalet i Tyskland, USA och Italien. Frontlinjens stora förskjutning från fabriken till metropolen, från klass till multitud, upplevdes både teoretiskt och praktiskt av många avantgarden. ”Reclaim the city” var ett viktigt slagord i Italien som fick stort gensvar. Liknande slogans kom från de tyska stadsdelsorganisationerna och ockupanter i de flesta europeiska metropolerna. Fabriksarbetarna förstod denna utveckling, medan fackföreningarnas och arbetarrörelsens partiers ignorerade det. Vägran att betala kollektivtrafikavgifter, de massiva ockupationerna av hus, övertagandet av stadsdelar för att bedriva fritidsaktiviteter och skydda arbetare mot polis och kronofogdar var projekt som man lade mycket tid och energi på. Dessa zoner kallades  ’röda fästen’, men var i själva verket stadsutrymmen som gemensamma mötesplatser, snarare än bara fysiska platser som sådana. Ibland var de inte ens platsanknutna  – de var massdemonstrationer i rörelse som gick igenom och ockuperade torg och territorier. Således började metropolen omformas genom en märklig allians mellan fabriksarbetare och metropolens proletärer.
(Toni Negri, Multituden och metropolen, Posse 2002)

 

RÄTTEN TILL STADEN

Kravet ”rätten till staden” kommer från den franske filosofen Henri Lefebvre. I hans text ”Le droit à la Ville” från 1968 beskriver han det som ett rätt att inte utestängas från det urbana samhällets förtjänster. Detta ska ses mot en bakgrund av erfarenheterna med den fordistiska klasskompromissen, vars funktionella och moderna stadsplanering lämnade många behov otillfredsställda. Kravet på bostäder ledde till miljonprogrammets bostadsområden, som hade andra kvalitetsbrister. Lefebvre menade att de nya områdena saknade öppna platser för kulturellt utbyte och kommunikation.

Snarare än att bara se till stadens förändring såg Lefebvre rätten till staden som ett kollektivt återtagande av stadsrummet. Detta bör leda till ett ändrat och nytt stadsliv som är inriktad på stadens bruksvärde, där ”utbytet inte förmedlas genom bytesvärde, handel eller vinstintressen.” Rätten till staden innefattade rätten till centralitet, nämligen tillgång till platser för samhällelig rikedom, stadens infrastruktur och kunskap. Den innehåller också rätten till skillnad, för staden som en mötesplats, av självbekräftelse och konflikt. Rätten till staden syftar därför både till staden som fysiska form och dess samverkande sociala relationer och praktiker. Det handlar inte bara om en viss användningen av stadsrummet, utan även om att ges tillgång till de politiska och strategiska diskussionerna om framtida utvecklingsvägar. Rätten till staden ser till de utopiska löften som staden bär på och rätten till städernas kreativa överflöd.
(Dirk Gebhardt och Andrej Holm, Initiativen für ein Recht auf Stadt. Theorie und Praxis städtischer Aneignungen, 2011)

 

RÄTTEN TILL STADEN II

Frågan om vilken slags stad vi vill ha kan inte skiljas från frågan om vilket slags social gemenskap, förhållande till naturen, livsstil, teknik och estetiska värden vi eftertraktar. Rätten till staden är något mycket emr än den enskildes fria tillgång till stadens resurser: det är en rätt att omforma oss själva genom att omforma staden. En sådan rättighet kan inte vara individuell, utan måste vara kollektiv, eftersom omvandlingen kommer an på gemensam maktutövning som gör det möjligt att omforma urbaniseringensprocesserna. Friheten att forma och omforma staden och oss själva är, skulle jag vilja påstå, en av de mest färdefulla men samtidigt mest försummade mänskliga rättigheterna.
(David Harvey, Rätten till staden, 2008)

 

DEN KREATIVA STADEN

Ett spöke går runt i Europa sedan den amerikanske ekonomen Richard Florida förutspådde att framtiden tillhör de städer där den ”kreativa klassen” känner sig hemmastad. ”Städer som inte har homosexuella och rockband kommer förlora den ekonomiska kapplöpingen”, skriver Florida. Många europeiska huvudstäder konkurrerar med varandra om att bli det område där denna ”kreativa klass” ska slå sig ned. I Hamburgs fall innebär den konkurrensen att stadspolitiken alltmer kommit att underordnas en ”stadsimage”. Tanken är att sända ut en mycket specifik bild av staden i världen: bilden av den ”pulserande metropolen”, som erbjuder en ”stimulerande miljö och de bästa möjligheterna för kreativa människor av alla sorter”. … Ni anser tydligen det en självklarhet att kulturella resurser ska satsas ”direkt i stadsutvecklingen”, för ”att stärka stadens image”. Kulturen bör vara en prydnad för turbo-gentrifiering. St Pauli och Schanzenviertel är lysande exempel på vad detta innebär: före detta arbetarklasskvarter blir ”trendiga områden”, och snabbt som sjutton exklusiva bostadsområden med ett rikt fest- och shoppingliv, där mat- och klädkedjor som H&M mjölkar de nöjestörstande horderna på pengar. …

Vi fattar poängen: Vi som är musiker, DJs, konst-, film- och teatermänniskor, driver små schyssta butiker och alla som står för en annan livskvalitet, ska fungera som en motvikt till ”de underjordiska parkeringsplatsernas stad”(Süddeutsche Zeitung). Vi är till för att ta hand om atmosfären, auran och nöjeskvaliteten, utan vilka man inte har en chans att placera staden på kartan i den globala konkurrensen. Här är vi välkomna. På ett sätt. Å ena sidan. Å andra sidan innebär den generella utvecklingen av stadsrummet att vi – lockbetena – flyttar bort i stora skaror, eftersom det blir allt mer omöjligt att ha råd att få tag på utrymmen här. …

Vi säger: En stad är inte ett varumärke. En stad är inte ett bolag. En stad är en gemenskap. Vi lyfter en samhällsfråga som i dagens städer också handlar om en kamp om territorium. Det handlar om att ta över och försvara platser som gör livet värt att leva i denna stad, som inte tillhör målgruppen för den ”växande staden”. Vi hävdar vår rätt till staden – tillsammans med alla invånare i Hamburg som vägrar att bara vara en faktor i den regionella marknadsföringen.
(Manifestet Not in our name, Hamburg 2009)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.