Den arabiska våren bar på löftet om att progressiva sociala rörelser kunde förändra samhällen i grunden. Vi såg folket göra uppror och diktatorer falla. Men sedan kom hösten, och med den en hård repression. Samtidigt förändrar revolutioner alltid något och vi är aldrig tillbaka på ruta ett. Varje uppror öppnar ett fönster som inte går att stänga.
Rapporteringen om Islamiska staten och det kurdiska motståndet framställs som ett krig mellan ont och gott. Borgerliga politiker sprider bilder på YPJ-krigare men försvarar samtidigt terrorstämpeln av PKK. Det räcker inte med att konstatera vem som är fienden och att förstå motståndet som bara en reaktion.
Vi vill undersöka islamism bortom religionen, som en politisk rörelse. Vilka intressen som drivs, för vem och varför.
Vi vill se revolutionen i Rojava som något mer än bara en kamp mot Islamska staten. Den kurdiska våren är frukten av ett sekel av motstånd, av politisk och militant erfarenhet.
Vi ser nu den största omritningen av kartan sedan de koloniala gränserna drogs efter första världskriget. De artificiella gränsdragningarna suddas ut och de nationalistiska projekten kollapsar. Två former av regional autonomi uppstår: den reaktionära och den progressiva.
Världen har aldrig varit så liten som nu. Den skenbara kampen mellan öst och väst utspelar sig i själva verket inom samma civilisation, i samma globala världsordning. Progressiva sociala rörelser är inte lokala, isolerade företeelser. Den internationella solidariteten är inte bara ett käckt slagord, den är kanske viktigare nu än någonsin.
Vi har allt att lära av varandra. Även revolutionär organisering är en process utan nation, en kamp utan gränser.
/ Brandredaktionen