Medelvägens brödraskap

Vad vill medelvägens islam i mellanmjölkens land? Religionshistorikern Pierre Durrani ger en inblick i Muslimska brödraskapet, som han själv varit medlem i.

Muslimska brödraskapet är den största islamistiska organisationen och står för det de själva kallar en moderat ”medelvägens islam”. Brand har träffat Pierre Durrani som är teologie kandidat i Religionshistoria och religionsbeteendevetenskap. På 90-talet studerade Pierre i Frankrike på en islamsk folkhögskola kopplad till Muslimska brödraskapet. Under studierna blev han initierad i brödraskapet. Den islamtolkning och retorik som förekom på skolan, kom han att känna igen i många andra sammanhang. Däribland Sveriges unga muslimer där han senare engagerade sig.

Hur är Muslimska brödraskapet uppbyggt?

Muslimska brödraskapet är världens största islamistiska organisation. Det har ett kontaktnät över hela världen. I princip i alla länder där det finns muslimer så finns det människor från Muslimska brödraskapet, antingen från dess organisation eller djupt påverkade av det idémässiga innehållet som de sprider via skrifter, lärde och allmänna tankar. Man kan säga att det finns en enhetlighet i ideologin och en brokighet i organiseringen. Det finns ett fundament, en livsåskådningshorisont, som alla delar, och sedan manifesterar sig det i olika former.

Egypten var Muslimska brödraskapets födelseplats och har alltid varit dess centrum, men sedan den arabiska våren så har saker och ting förändrats. Nu är det mer en diasporabaserad organisation, men nätverket är kvar oavsett var personerna bor. Nätverket såg, som jag förstått det, ut såhär: den högsta ledaren, det generellas andliga vägledare, bodde i Egypten och hade ett shora (råd) kring sig. Sedan har alla lokala landsorganisationer ett eget styrande råd, som väljs fram och där ordföranden kan rotera i en mer eller mindre demokratisk anda. Det här ledarskapet skickar sedan en representant till ett större råd, Europa har till exempel ett sådant. Det här europeiska rådet skickar sedan representanter från sin kontinent till ett världsomspännande råd. Det finns också organisationer som har byggts upp som är i princip identiska med de här råden. Muslimska brödraskapets organisation liknar en frimurarorganisation där man svär en ed och då ingår i samma andliga brödraskap över hela planeten – och det är det viktiga!

Sedan kan man skapa nästan vilka organisationer som helst som stödjer det här arbetet i offentligheten. Om man får frågan ”är ni Muslimska brödraskapet” så svarar man sanningsenligt ”Nej, vi är inte Muslimska brödraskapet. Vi är Islamska Förbundet”. Och det stämmer eftersom man då kan prata om den här externa strukturen med organisationsnummer som en svenskmuslimsk organisation. Skulle man ställa frågan på ett annat sätt så skulle de troligen inte förneka kopplingen heller – för att Muslimska brödraskapet är ett andligt nätverk som kan manifestera sig i många olika externa organisationer.

Därigenom är Muslimska brödraskapet en väldigt komplex organisation. Det finns dels en insida och en utsida. Det finns dessutom en rätt stor variation på utsidan. I det idémässiga innehållet finns det också variationer, men det finns ändå en enhetlighet i att man gillar Hassan al-Banna, medelvägsislamen, sina lärda, man har al-Qaradawi och några stycken till som man upphöjer. Omar Mustafa har kallat al-Qaradawi islams egen påve, vilket han absolut inte är såklart. Han är ju den så kallade moderata islamismens egen påve utan tvekan, men det är en extremt reaktionär och antisemitisk person, en person som hyser värderingar som är way beyond mer högerextrema än Sverigedemokraterna.

Hur ser relationen mellan islam (religion) och islamism (politik) ut?

Islamism är också ett extremt komplext begrepp. Å ena sidan kan man säga att islamismen uppstod som en ny politisk rörelse, som ett slags modernistisk reaktion på moderniteten. Men å andra sidan måste man se att islam är väldigt annorlunda än protestantisk kristendom. Det går inte att överföra ett kristet religionsbegrepp på andra religioner på den här planeten, och tro att islamismen är en politiserad islam – som om det finns en icke-politisk islam. Kristendomens uppdelning, ”Åt Ceasar det som är Ceasars och åt Gud det som är Guds”, som en maktdelning mellan kyrkan och den världsliga makten i sin renodlade protestantiska form, går inte att applicera på islam.

Jag skulle säga att islamism är inte bara politisk islam – för det är rätt intetsägande – utan syftar på islamtolkningar som organisatoriskt går att koppla till Muslimska brödraskapet eller de shiitiska och indiska motsvarigheterna. Organisationer som inte politiserar islam – det är fel – men gör islam till mer ideologi av ett modernt snitt, än en livshållning där det politiska också ryms. Där en aspekt, en tårtbit av den brokiga tårta eller karta som är islam, betonas på bekostnad av de andra. Och där man framför allt har som ambition att återetablera kalifatet genom en religionstolkning som är anpassad till den moderna världens krav på ideologisk koherens, organisationsformer och partiväsende som kanske inte funnits i den muslimska världen sedan tidigare. Det fanns tidigare organisationsformer, men kolonialväsendet slog sönder stora delar av den traditionella muslimska organisationsstrukturen.

Så rent ideologiskt och organisatoriskt så kan man säga att islamismen uppkom efter en tids vakuum och förvirring, som en slags revanschistisk impuls som ville återetablera någonting. För den är extremt nostalgisk också, men har en helt ahistorisk syn på ett svunnet kalifat som man ska återupprätta. Och på så sätt liknar det den fascistiska impulsen, en mytisk föreställning om en svunnen tid – vad det än kan vara: det vita västlandet, romarriket eller den rena rasen – som man vill återupprätta.

Detta gäller även salafismen som både kan kallas islamistisk och icke-islamistisk, beroende på vilken salafitisk gren man pratar om. Pratar man om den saudistödda statusquo-salafismen, är den väl inte politisk förutom att den konserverar extremt reaktionära åsikter och är politisk i den bemärkelsen. Men den är inte aktivt politisk, medan jihadismen som vi lärt känna nu på senaste med IS och al-Qaida, skulle man kunna kalla någon typ av radikal islamism. Dessutom finns det täta ideologiska band mellan Muslimska brödraskapet och den radikala salafismen, de båda grupperna har lite grann samma rötter. Muslimska brödraskapet är lite som ”the mothership av all islamisms”, de flesta islamistiska impulser på den här planeten kommer, eller har täta kontaker med Muslimska brödraskapet, från början.

Vilken roll spelar Qatar för Muslimska brödraskapet?

Qatar har i princip de senaste åren varit sponsorn för Muslimska brödraskapet. En stor del av deras framgång har varit den välvilliga emiren i Qatar. Han son har blivit lite mer försiktig, antagligen på grund av påtryckningar från Saudiarabien och liknande. Qatar har kommit i clinch med andra oljerika arabstater för att de staterna i sin tur är rädda för att den så kallade moderata islamism som Muslimska brödraskapet står för, skulle kunna vara ett alternativ till de mer auktoritära wahabitiska regimerna. Muslimska brödraskapet skulle kunna utmana deras statusquo. Så Qatar har fått smisk på fingrarna och börjat dra tillbaks sitt stöd. Men det är fortfarande så att, och det gäller både för Muslimska brödraskapet och andra grupper som IS, det finns enormt många privata finansiärer. Tänker man bort emiren i Qatar så finns det fortfarande tusen stycken extremt rika människor som skulle kunna stödja Muslimska brödraskapet. I någon mån är det fortfarande petrodollarekonomin som stödjer en stor del av den islamistiska apparaten.

Vad vill Muslimska brödraskapet politiskt?

Är det någonting Muslimska brödraskapet är så är det pragmatiskt, de är så flexibla i vad de kan ta för positioner för att etablera sitt eget realpolitiska program. Man vill leda den muslimska minoriteten i Sverige så att den känner sig trygg, institutionaliseras och får sina rättigheter. De är väldigt fokuserade på rättigheter. Men det finns ju ett djupare program, där man vill sprida islam globalt.

Så Muslimska brödraskapet är en entristisk organisation som går in i alla möjliga sammanhang. Ibland har man långt skägg, ibland kort skägg, ibland kostym och slips. Ibland verkar det som socialdemokrater, ibland centerpartiet eller miljöpartiet, men delar en gemensam syn. Från deras perspektiv så är det inte konstigt, det är inte så att de är illasinnade, utan mer: ”vi tror på det här, det här är medelvägens islam och vi vill vara representerade på många olika ställen för att etablera kontaktytor mot majoritetsbefolkningen”. Men också för att lära sig olika sätt att verka. Men det är ändå så att man har samhällets islamisering som det stora målet. I Muslimska brödraskapets fall så påminner det lite grann om den reformatoriska socialismens strategi, om att det ska ske genom en gradualism. Man ska ta det stegvis till dess att befolkningsmajoriteten i det landet själv inte bara är muslimer utan också muslimer som vill ha den här typen av islam – först då kan det införas.

Medan det i den radikala islamismen, eller jihadismen, är mer Baader-Meinhof och ”vi ska se till att det här händer nu”. Där finns det också många schatteringar så klart, som delar det gemensamma med att de vill trigga igång konflikterna. Att Charlie Hebdomassakern och liknande saker är bra. Det är lite som när den väpnade vänstern vill visa kapitalismens verkliga tryne så att folk vaknar upp.

Muslimska brödraskapet delar retorik med andra radikala jihadister, men inte lika tillspetsat. Men det är ändå så att Muslimska brödraskapet är så komplext att det rymmer inom sig massor av schatteringar, en massa olika plattformar och intressen – precis som sossarna gör. Om man tittar på händelserna i Egypten för två år sedan så var det en maktstrid mellan en mer konservativ falang och en ungdomlig, progressiv och reformistiskt sinnad falang. Där den mer konservativa falangen vann och fick sin kandidat att bli president. Sedan blev de omkullkastade av den gamla eliten, militären.

Samma spännvidd finns även i Sverige. Bland de här några hundra medlemmarna så finns både de mer reformatoriskt sinnade och de mer konservativa. Och så finns det de mer salafitiska. Dessa är salafiter i sin teologiska horisont, men Muslimska brödraskapet i sin politiska förståelse av hur det här ska gå till väga. Det finns även de som är mer sufiska.

Så det är tack vare sin organisatoriska komplexitet och pragmatiska externa uttryck som Muslimska brödraskapet också har blivit den ideologiska gruppering som har etablerat sig i de flesta västerländska länder. Och då har de gjort så att de har etablerat olika studentgrupper, moskéorganisationer, hjälporganisationer som Islamic relief och kvinnorgrupper. En massa olika organisationer. En del är bara pappersgrupper, som inte finns på riktigt, utan bara är en förkortning för att äska medel eller att ha en mer representativ front ut mot majoritetssamhället. En del är verkliga organisationer som finns och verkar. Och i nästan alla västerländska länder så är de största, mest effektiva och namnkunniga muslimska organisationer styrda av Muslimska brödraskapet.

Hur arbetar Muslimska brödraskapet i Sverige?

Under 80-talet så etablerade sig Muslimska brödraskapet här. Med det svenska socialdemokratiska samhällets totala fokus på en offentligt organiserad partner så fick man lite hjälp att organisera sig. Man kunde söka pengar för att starta projekt och så vidare. Eftersom många människor som tyr sig till den så kallade moderata islamismen ofta är universitetsstuderande, medelklass eller grupper av människor som har lite mer knowhow och entreprenörsdrift, fick de snabbt ett organisatoriskt försprång. Så idag har Muslimska brödraskapet en i det närmaste total dominans inom det så kallade muslimska civilsamhället – ett begrepp som för övrigt lanserats av Muslimska brödraskapet. Det är nästan svårt att hitta någon samtalspartner bland de här stora offentliga muslimska organisationerna som antingen inte är en del av Muslimska brödraskapets kultur eller har påverkats av deras retorik. Så även om de står helt fria från dem så för de fram samma maximalistiska islamtolkning. Med maximalistisk menar jag att det inte handlar om ett litet religiöst samfund som vill dra sig undan och be i sin stuga, utan att man har ett samhällspolitiskt engagemang på gott och ont. De vill förändra samhället, de vill också kanske hjälpa folket att komma bort från alkoholism och liknande problem. Man tror att islam är så bra att man vill hjälpa det svenska samhället att bli ett ännu bättre svenskt samhälle eller att den svenska välfärdsstaten skulle kompletteras enormt av den här fina religionen när man nu tappat sin kristna tro här. Man behöver inte måla fan på väggen och tro att det är en ”smygislamisering” som sker med en ond avsikt, utan att människorna från den här islamtolkningen vill ju väl, att ”islam är lika med det goda samhället”.

Ser du några problem med det Muslimska brödraskapets sätt att arbeta?

Är man den största religiösa aktören i ett minoritetssamhälle, samtidigt som man inte säger vilka man är, så bidrar man till ett slags hyschhysch som spelar skumraskgrupper i händerna. Och då både folk som hatar muslimer men även radikala islamtolkningar som också gynnas av den här spänningen. Den här maximalismen innebär att man hela tiden vill främja sin islamtolknings samhälleliga etablering – det finns ju flera frikyrkor, typ Livets ord, som agerar lite på samma sätt. De vill helst ha sina gubbar (vilket det ofta är) på viktiga poster, i olika organisationer. Och i det svenska samhället är det lätt att bli en del av en organisation, lätt att komma upp i toppen av en organisation om man bara sitter på x antal möten.

Denna dolda struktur är lite grann kontrajihadisternas dröm, i det att de är precis så hemlighetsfulla som skulle passa vilken konspiration som helst. Och de är det lite dumt nog, även i väst, för de skulle ha otroligt mycket mer att vinna på att vara öppna – och jag tror att de kommer hamna där också, att de kommer att bli mer ärliga i sina positioner av ren nödvändighet. Det funkar inte i ett samhälle som går mot större öppenhet och transparens att ha kvar ett hemlighetsmakeri som är en kvarleva från när man tvingats att ha det på grund av repressionen under auktoritära arabregimer.

Intervju: Mathias Wåg

En kommentar på “Medelvägens brödraskap

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *