I begynnelsen var kvinnojouren

Kvinnokampen handlar ytterst om liv och död. Om att försvara kvinnors liv. I Indien har hundratusentals kvinnor beväpnat sig med träkäppar mot våldsamma män. I Sverige ställer kvinnojourerna upp när samhället sviker.

När jag började organisera mig i kvinnojoursrörelsen för nästan ett årtionde sedan pratade vi mycket om ”mäns våld mot kvinnor”. Den termen var viktig för att belysa just könsaspekten. Idag pratar vi om relationsvåld, eller partnervåld eller våld i nära relationer. Det är bra, för idag är kvinnojourernas kompetens och kunskap kring våld i samkönade relationer, hedersrelaterat våld, våld mot kvinnor i missbruk och våld mot djur mycket mer specifik. Förövaren är inte alltid en man/pojkvän och den våldsutsatta inte alltid en kvinna, det är viktigt att veta när man möter människor som är utsatta för våld. Men det är lika viktigt att komma ihåg att i de allra flesta fallen är förövaren en man och offret en kvinna.

I början av mitt feministiska engagemang brände anarkafeminister Studio Anna-bilar, kastade sten och protesterade utanför porrbutiker, slogs på demonstrationer och var allmänt högljudda och jävliga. Det var fantastiskt inspirerande! Frågorna om kvinnors livsutrymmen fick ett proportionerligt uttryck. Det var sjukt viktigt och handlade många gånger om liv och död. Sedan hände något som gjorde att många utåtagerande militanta och radikala krafter drogs tillbaka. Jag vet inte varför, om repressalierna blev för hårda, backlashen för ihållande? I vilket fall fortsatte jag och många med mig att jobba för att förändra. Jag engagerade mig i en kvinnojour, för att stötta kvinnor som varit utsatta för våld.

En form av aktivism

Kvinnojoursarbete är i allra högsta grad en form av aktivism. Där organiseringen utgår från de människor som det berör, genom att lyssna till deras berättelser. Där problemen finns hämtas kunskapen som formar rörelsens praktiska och ideologiska politik.

Men det är en aktivism som inte handlar om att synas och höras högst och mest. Kvinnojourerna varken syns eller hörs särskilt mycket, förutom när arbetet ska kritiseras eller svartmålas.

Det har blivit tydligt för mig senaste åren, hur enorma samhällsproblem som våld i nära relationer får mindre och mindre plats på den aktivistiska agendan. Det är ingen fräsch politisk fråga. Många vill hellre roa sig på en burlesk-klubb, läsa genusvetenskap eller diskutera identitetspolitiska frågor. En slags semipolitisk form av personlig utveckling. Förstå mig rätt nu, det är viktigt att må bra i sig själv och ha roligt, men för att vara aktivist bör vi oranisera oss och slå hårdare. Många gånger får jag en känsla av att folk är rädda för könskrig. Att vi vill komma bort från allt som tidigare tenderat till att dela upp människor i kategorier. Trots att hela världen än idag är skarpt uppdelad i det som Simone de Beauvoir på 40-talet benämnde för det första och andra könet är det ändå att komma bortom könen som många strävar. Vi är många som är överens om att könet inte är förutbestämt utan omformligt. Att vara kvinna skulle kunna innebära allt möjligt eller inget alls. Men den övertygelsen borde aldrig användas som ursäkt för att inte se det som faktiskt sker. För många män utövar våld mot kvinnor.

Blodet kallar

I filmen ”Blood Calls You” berättar Linda om hur hon träffar Alexis, i samma stad där hennes föräldrar träffades och blev kära trettio någonting år tidigare. Det är en berättelse om det som kallas kärlek. Om Lindas kubanska mamma och hennes svenska pappa som blir häftigt förälskade. Om Linda som växer upp i Sverige, åker till Havanna för att uppleva platsen där hennes existens tog sin början och själv blir häftigt förälskad. Och när Linda går ännu längre tillbaka i tiden hittar hon en mormor och en mormors mor som även de utsattes för våld och terror av männen de levt allra närmast. Detta vävs samman med Lindas liv. Två veckor efter att Alexis och hon flyttat ihop slår han henne för första gången. Linda vill, precis som de allra flesta som utsätts för detta, hitta en förklaring. Hur kunde det ske? Hon ringer upp sin pappa som hon inte träffat på många år, och ber att få intervjua honom. Det som är otroligt med denna film är att Lindas pappa faktiskt går med på att berätta, och för en gångs skull får vi en unik inblick i förövarens perspektiv. Väl medveten om att våld mot kvinnor är något allmänt oacceptabelt försöker Lindas pappa att förklara omständigheterna som ledde fram till att han använt våld mot den som han sa sig älska. Pappan är ångerfull och säger att detta beteende så klart är helt oacceptabelt. Men, för det finns alltid ett men, han vill inte ta på sig ansvaret för våldet och i hans minne var det något som skedde vid ett fåtal tillfällen. Han är överhuvudtaget inte medveten om det psykiska våldet och terrorn han utövat, det som oftast lämnar de mest svårläkta såren. Ju längre in i berättelsen han kommer förstår man att han i själva verket ser sig själv som ett offer. Intervjun avslutas med att pappan brister ut i tårar, känslorna tar över och han är förkrossad. Men inte över vad han utsatt Lindas mamma och sina barn för utan över vad han själv anser sig ha blivit utsatt för, Lindas mamma slog nämligen tillbaka.

Blood Calls You berättar den viktiga historien om hur det ofta blir, trots att kvinnor anmäler (vilket lång ifrån alla vågar eller orkar). Trots domar, fängelse, besöksförbud och järngaller för fönstren till bostaden blir inte Linda fri från Alexis. Han förstör hela hennes liv, för att han inte klarar av sitt egna. Det blir tydligt hur rättslös en person i denna situation är. Trots en lång och envis feministisk kamp, kvinnojourernas hårda och engagerade arbete och en statlig jämställdhetpolitik kan en människa i dagens Sverige inte räkna med att få tillräckligt med hjälp och skydd när hon utsätts för denna typ av brott.

”Egenansvar” som backlash

Jag möter det dagligen på det skyddade boendet där jag arbetar. Pengar går alltid först och kvinnornas skyddsbehov kan alltid pratas bort av socialtjänsten med hänvisning till att individen själv har ett ansvar för sin situation, en retorik som är vanlig i dagens nyliberala Sverige. Och fortfarande är friande domar, trots tillräcklig bevisning, allt för vanligt, ofta med hänvisning till kvinnans bristande karaktär.

En arbetsdag för mig innebär inte sällan tjafs med socialtjänsten om kostnader för skydd av utsatta kvinnor som dem inte vill betala. Ett segt rättsväsen som varken kan eller vill skydda och kvinnor som är så knäckta och arga att de har förlorat all tillit till både människor och samhället. Att se våldet och att förstå det innebär automatiskt ett ansvar, så då är det alltid lättare och billigare att inte vilja se eller förstå. När jag följer feministiska samhällsdebatter i olika forum kan det kännas som att jag kliver in i en parallell värld. Ingenstans finns den verklighet som jag möter varje dag, bara en massa tyckare utan verklighetsförankring. Detta ständiga ”å ena sidan, å andra sidan” men aldrig någon som vågar erkänna sitt ansvar. På den senaste rättegången jag besökte blev förövaren frikänd, trots avancerad bevisning som läkarutlåtanden, grannar som vittnade och foton på kvinnas blåslagna kropp och såriga ansikte. Kvinnan var känd för att ljuga och överdriva sade man, och hon hade dessutom en historia av missbruksproblem.

En anledning till att många inte förstår att kvinnojoursarbete är aktivism, kan vara att vi har börjat förlita oss på att den statliga jämställdhetspolitiken sköter detta: finansierar kvinnojourer och lagstiftar. Så har den feministiska kampen mot våld i nära relationer på många sätt avradikaliserats. Som om feministiska rörelser inte behöver driva denna fråga längre.

De rosas gäng

Då kan det vara intressant att jämföra med kvinnojoursarbete på andra sidan jorden – i Indien. Där har kvinnor gått ihop och börjat försvara sig i Gulabi Gang, ”De rosas gäng”. Grundaren Sampat Devi Pam besökte Sverige i år och intervjuades i en artikel i Arbetaren Zenit. Sampat är aktivist, i kropp och själ, i tanke, handling och känsla. Gulabi Gang började med en uppgörelse på ett fält, i en by i delstaten Uttar Pradesh. Sampat, som själv blivit bortgift som tolvåring såg en man slå en tolvårig flicka han just äktat. Sampat ställde mannen till svars och krävde att han skulle lyssna på henne. Mannen vägrade, han tyckte sig ha rätt att bete sig så som han gjorde. Köpa ett barn och äga henne, att ta ut all sin frustration och ilska på, och kallar detta för äktenskap. När mannen vägrade lyssna på Sampat slog hon ner honom, hon och en grupp kvinnor hon fått med sig misshandlade honom där ute på fältet. Och något hände.

Idag har Gulabi Gang över 170 000 medlemmar och de går alla klädda i rosa sari och bär en träkäpp som vapen. Snacket på byn efter händelserna på fältet gjorde att fler och fler anslöt sig till Sampat och hennes gäng. Idag utbildar de kvinnor i att skriva och läsa och i hantverksarbete så att de kan försörja sig själva. Att driva frågan om våld mot kvinnor i det indiska rättssystemet upplevde Sampat som lönlöst. När Sampat Devi Pam och hennes Gulabi Gang med sina träkäppar visar på att de är beredda att använda våld (vilket de dock inte gör särskilt ofta) handlar det inte om öga för öga, tand för tand. Det är ingen handling för hämd, det är en handling för rättvisa och omstrukturering av makt.

Detta tror jag alla grupper som organiserar sig behöver göra, på ett eller annat sätt. Ta makten och använda den. När det gäller våld i nära relationer kan vi nu, mycket tack var de senaste årens utveckling inom genusteori sätta ord på och inkludera såväl kamp mot våldet och ett synliggörande av maktstrukturer som de hetronormativa system som styr våra relationer och hur vi organiserar samhället.

Bli en maktfaktor

Men feminismen finns inte främst i ett ord, en diskurs eller en internetdiskussion. Feminismen finns här. I det praktiska arbetet för förändring. Det är viktigt att feministiska aktivister fortfarande driver denna kamp. Vi är den progressiva makt som kan leda till förändring. Kvinnojourerna går på knäna, det gör allt de kan för att kunna erbjuda skydd, råd och stöd så att kvinnorna överlever och så småningom börja leva igen. På kvinnojourerna finns också all den kunskap som behövs för att veta var felet ligger. Här finns tusentals och åter tusentals kvinnors berättelser om våldet och om männen som vägrar ta ansvar för våldet, ibland genom att hävda sin rätt att utöva våld men oftast genom att ständigt framhäva sitt perspektiv som allt för ofta ges företräde. Och berättelserna om ett samhälle där pengar och makt allt för ofta ger rätt.

 

Lea Honorine
Lea Honorine ingår i Brands redaktions–kollektiv och arbetar på en kvinnojour i Stockholm. Mer info om Gulabi Gang finns på www.gulabigang.org

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *