Doften av ensamhet

Ensamhet luktar på ett särskilt sätt. Det har jag lärt mig nu. I de flesta lägenheter där jag går in möts jag av en vägg av dunkel och kvav luft. Det kan vara lukten av damm från de ostädade rummen som är möblerade men som gapar tomma på kött och blod; eller från luft som aldrig rörs runt av samtal; eller från doften av stiltje – livet när det står stilla och bara väntar på att ta slut.

Min exposé på en av samhällets alla sophögar börjar varje ny arbetsdag. Jag får då ta del av beviset på hur fel allting ordnats. Samhällsorganiseringens slutresultat finns i de kroppar jag tvättar. Kroppar som slitits sönder i byggbranschen, i industrin, i kånkandet av ungar och matkassar och som nu därför får veta att tiden som är kvar är den överflödiga. Slutresultatet finns också i det ödsliga hemmet. De fyra stolarna runt det stora bordet, som nu bara befolkas av en, ätandes av matlådan som jag eller någon annan stressad hemtjänstpersonal slängt fram.

Man får aldrig ångra livet, det är den största skammen. Aldrig att någon av de jag möter skulle säga: ”Jag önskar att jag inte gifte mig!”, men de måste väl ha tänkt att det skulle bli något annat av det där äktenskapet, än en ruin.

Svea måste ha trott, innan hennes kjol var nedskvätt av kiss och medan ryggen fortfarande var rak, att de där tre barnen hon närt och bärt’ under 40-talet, skulle betyda en säkrad ålderdom, och att i alla fall någon av dem skulle utgöra ett botemedel på den förbannade ensamheten. För inte hade hon kunnat förutse att barnen skulle ringa en gång i veckan och att gubben, skulle gå bort så tidigt, och att ingen förutom larmcentralen, skulle veta när hon ramlat på vägen mellan toalett och sovrum.

Olle hoppades förmodligen att storleken på lägenheten, den där femman, var en garanti på att alla skulle finnas kvar, eller kanske hade han önskat att den åtminstone skulle fyllas på med folk när de andra försvann. För han anade väl ändå inte att rummen där sönerna en gång lekte eller rummet dit frun flyttade när hon inte längre stod ut med hans snarkande, en dag skulle stå orörda. Att de aldrig skulle städas men ändå finnas där som ett minne av den tid som varit. Att det virkade vita överkastet skulle ligga kvar prydligt på sängen men aldrig trasslas till under någon kropp och att de veckade kjolarna skulle hänga kvar i garderoben lika nystrykta som för 20 år sedan.

Ingegerd trodde nog när hon funnit den där kärleken för andra gången, och ja ändå ganska sent, att det skulle betyda att de skulle leva ihop resten av sina liv (som likt sagan skulle vara exakt lika långa!). Inte att han, när hon fick en stroke, skulle lämna henne och fortsätta sitt friska liv utan det sluddrande påhänget. Inte trodde hon att deras hem, de skulle ha tillsammans, i stället skulle fyllas av lådor med inkontinensskydd och att hon ensam skulle sitta med morgonteve på så hög volym att hon inte ens hör när dörrklockan ringer.

I bland kommer små ljusglimtar: Som de två vännerna som fnittrandes påpekar, att det är så bra att de bor tillsammans, eftersom den ena är glömsk och den andra i princip orörlig. Att de därför utgör ett perfekt komplement till varandra.

Men oftast är den ”parverksamhet” som pågår i lägenhetshusen på min hemtjänstsort, en tråkigare syn, innefattande en kvinna med lagt hår och blommig klänning som suckar över den träningsoverallsklädda mannens rosslande och harklande medan hon lagar maten, precis som hon gjort i femtio år och som hon nu, dessutom, måste mata honom med.

Det jag möter är fortsättningen på den kärleks­ideologi som får oss att isolera oss i enheter av två. Det jag ser är några av alla de tusen anledningar som finns, att se sig runt efter andra sätt att organisera sitt liv på. Tiden är inte linjär och kroppen är ständigt förgänglig, de traditionella formerna innebär ett för tidigt slut. Vi måste därför, en gång för alla, lära oss att tvåsamheten är ett otroligt kortsiktigt botemedel på ensamheten. Och att det någonstans bortom drömmen om det lyckliga Hollywoodslutet finns ett liv som kan pågå och förändras i evighet eller i alla fall tills döden faktiskt gör slut på det.

 

Klara Meijer

En kommentar på “Doften av ensamhet

  1. Väldigt bra text. I alla dessa historier speglas de människor jag själv stötte på när jag jobbade inom hemvården.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *