Det finns inte en framtid, det finns många. Framtider där vi går under, framtider där det finns hopp. Det finns framtider som vår tids olika politiska projekt försöker skapa och framtider vi ännu inte har börjat förhålla oss till.
Vi diagnostiserar samtiden och oss själva som senila. Vår tillvaro präglas av nuets flyktighet och gör oss misstänksamma, ensamma, pessimistiska och passiva. För att bryta oss ur det senila till-ståndet skriver vi kom-ihåg-lappar till oss själva och varandra, som vi fyller med berättelser om framtider.
Genom att blicka tillbaka på historiska framtidsvisioner får vi syn på hur kapitalet gång på gång format framtider för sig självt. Det är och var reaktionära framtider, som vill framställa världen vi lever i som den enda möjliga. ”Det finns inget alternativ” som Margaret Thatcher sa, i ett försök att stänga framtiden. Genom den enda fram-tidens politik har murar byggts för att skydda den heliga marknaden från massdemokrati och folkligt inflytande. Vår tillvaro, våra städer, hem och relationer har utformats för att säkra kapitalackumulationen. Våra antagonister fortsätter att planera framtider som inte är till för oss. Deras visioner skuggas av krig och deras ”hållbarhetstänk” är i bästa fall samma gamla skåpmat. En framtid för fortsatt exploatering och expansion.
En gång i tiden kallade de framtiden för en ”kunskapsekonomi” som skulle göra arbetarna överflödiga och få bilarna att flyga. Samma profetia sjungs nu om maskininlärningens potential. De säger att datorerna ska vara våra konstnärer, skriva våra texter, hitta på sagor till våra barn. Bilarna verkar vi få fortsätta köra själva, på marken.
De populistiska projekten på tiotalet skulle vara ”framtidens vänster”, men de tuggade i sig gräsrotsrörelsernas initiativförmåga och spottade ut citatmaskiner för etablissemanget. Nu försöker de fortfarande hålla liket vid liv och erbjuder en zombiekeynesianism som vår bästa framtidsutsikt. Men det duger inte.
Därför ser vi framåt, både genom det förflutna och i samtida kamper. Vi ser förväntningar som öppnar upp för direkt aktion i nuet. Vi ser till-baka på den ungsocialistiska rörelse som 1898 grundade tidningen Brand och hur deras framtidsvisioner kom i konflikt med socialdemokratin. Vi ser hur 1970-talets strejkvåg bar på en kampvilja och ett framtidshopp som inte längre får plats i vänsterns historieskrivning. Kanske för att den ritade upp kartor över nya vägar som leder till framtider vars horisonter hotar lag och ordning.
Vi ser nya framtider öppna sig i vår politiska organisering, i vår kamratskap, vår vägran, i solidariteten och i fredsrörelsen. De gemenskaper vi bygger innehåller nya framtider, även när vi står mitt i krigsregimens och klimatkrisens inferno.
Det är i skuggan av en mörk framtid som vi nu agerar. Vi gör det som måste göras, för den framtid som vi vet också är vår. Bara genom att fort-sätta gå tillsammans kan vi öppna upp nya horisonter.
Det handlar inte om att tro på framtiden eller ej, utan om att skapa den.
