Energipriserna skenar, inflationen stiger och livsmedelskrisen är ett faktum. Det är något som världens fattiga, men även medelklassen, märker av i slutet av varje månad när pengarna inte räcker till. Från högern får vi därför höra att vi inte har råd med klimatomställningen. Ökade levnadsomkostnader används i allt högre grad som slagträ mot klimatpolitiken.
Liberaler och konservativa sjunger i kör med näringslivet och menar att vi som drabbas får lösa omställningen på egen hand, och själva se till att det inte blir för kostsamt. De säger: ”Köp ’grön’ el och bind era avtal. Investera i energieffektiva och kostsamma lösningar som elbilar och hembatterier.” Via det framväxande second hand-kapitalet ska vi kunna fortsätta shoppa som om det inte fanns en morgondag. Om vi vill resa någonstans är vi fria att klicka i rutan för klimatkompensation när vi köper vår flygbiljett. Destinationen för vår resa ska helst vara till Naturen. Hos turistinformationen kan vi läsa att det bara är genom vår konsumtion som dessa platser kan bevaras.
Vi vet att grön kapitalism är en omöjlighet, eftersom dess logik är den oändliga exploateringen av arbetskraft och naturresurser. Det är denna oändlighet som nu tycks driva oss till världens ände. På det sjunkande skeppet spelar fortfarande orkestern – fattigdomen ökar, men också champagnekonsumtionen. De reducerar oss till konsumenter och vi drömmer oss bort från undergången genom hyperkonsumtion av lyxartiklar – både vi som har råd att betala och vi som tar det på kredit. Samtidigt kretsar tomma flygplan runt jorden för att flygbolagen ska kunna bibehålla sina tilldelade banor.
Men kris är möjlighet. Vi avfärdar deras individuella lösningar för att lösa klimatkrisen, vi avfärdar deras krav på tillväxt som lösningen på alla problem och proklamerar att motsättningen mellan ökade levnadsomkostnader och klimatomställning är falsk. Vi frågar oss istället hur vi kan förena kampen för att få pengarna att räcka till i slutet av månaden med att rädda klimatet.
Av folkrörelser i Egypten lär vi oss att brödrevolter kan störta presidenter. 1970-talets antikärnkraftsrörelse visar oss att när rörelserna för miljö, hälsa och fred kopplades samman med arbetarrörelsen kunde de stoppa kärnkraftsutbyggnaden. Inspirerade av italienska självreduktionskommittéer ropar vi ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”.
Gemensamt för dessa kamper är att de är koalitioner mellan olika grupper, generationer och rörelser. De präglas av mångfald och solidaritet. Av dem lär vi oss att göra gemensam sak av såväl klimatkris som livskris. Tillsammans tar vi oss an slutet på månaden och slutet på världen.
