Återreglera elmarknaden för en jämställd klimatomställning

Blixt mellan två händer

Elpriserna har aldrig varit så höga som de är nu och allt pekar på att de kommer att hålla i sig, om inte elmarknaden förändras radikalt. Brand ringde upp den flitige klimatpolitiska debattören Per Sicking för att prata om behovet aven reglerad elmarknad.

Under de sista månaderna år 2021 och de första år 2022 sattes rekord efter rekord i timpriskostnad på el och förra årets elpriser ökade med över 500 procent från året innan. Ökad efterfrågan på naturgas, sanktionerna mot Ryssland, de höga priserna på utsläppsrätter och exporten av el till kontinenten är orsaker till de höga – och allt mer ojämna – priserna. För att tillfälligt skydda hushållen införde regeringen i februari en elpriskompensation till landets villaägare för utgifter under de kalla vintermånaderna. Men prishöjningen är inte tillfällig: redan innan Rysslands invasion av Ukraina prognostiserades fortsatt höga priser.

Sveriges inhemska elförsörjning, som i huvudsak består av vattenkraft, kärnkraft och vindkraft, är egentligen god. Det är bara under korta perioder när det är som kallast och det inte blåser som import av el behövs, resten av tiden exporterar Sveriges kraftnät el utomlands.

I och med avregleringen av den svenska elmarknaden år 1996 ingick Sverige i en europeisk elmarknad som i stort kontrolleras av privata bolag. Genom åren har kritiska röster emellanåt höjts mot marknadsmodellen, särskilt från vänsterpolitiker men även från fack och industri. En av de som förespråkar en återreglering av elmarknaden är Per Sicking, vänsterpartist och ledarskribent på Flamman.

Du har sagt att det dels krävs statlig planering och dels statlig reglering av elmarknaden för att priserna ska bli lägre och mer förutsägbara och för att vi ska kunna försäkra oss om effektiv och förnyelsebar eltillförsel i framtiden. Vad anser du är de mest akuta problemen med elmarknaden och hur skulle de åtgärdas genom en statligt reglerad elmarknad?

Det största problemet är att elpriserna är alldeles orimligt höga. Det är uppenbart att hushållen måste stödjas ekonomiskt, åtminstone de ekonomiskt svagaste. Då räcker det inte med tillfälliga insatser, något långsiktig måste göras. Med statlig reglering av elmarknaden kan samhället ta tillbaka kontrollen av priserna när produktionen av förnyelsebar energi byggs ut.

Men det kommer samtidigt behövas incitament för människor att minska sin elanvändning och anpassa den efter tillgången. Även på en reglerad marknad kan priset variera. Timpris kan till exempel kombineras med ett pristak för att både minska risken för hushållen och uppmuntra sparsamhet. Idag ser vi i stället att många är rädda för ännu högre priser och därför binder sina avtal. De betalar då för en slags försäkring vilket ger dem en högre kostnad långsiktigt och högre vinst för de privata bolagen.

De höga priserna beror ju också på att vi ingår i en internationell marknad. Vi har ingen elbrist i Sverige, tvärtom, men vi producerar billig el och säljer den sedan dyrt på den internationella marknaden. Trots att vi i Sverige inte är beroende av rysk gas får vi alltså samma elpris som i Tyskland för att vi delar elnät. Det måste också åtgärdas.

Men, om Sverige har relativt bra tillgång till billig och förnybar el, borde inte Sverige agera i solidaritet med andra länder och dela med sig av den?

El har blivit en exportvara som handlas av stora privata bolag. Det är inte solidariskt mot någon att öka lönsamheten för några få stora bolag som säljer elen med enorma marginaler till Tyskland och Polen. Kanske skulle vi kunna prata om solidaritet om elproduktion och näten var statligt ägda och marknaden var reglerad i Sverige och i resten av Europa, men så ser det inte ut.

Dessutom innebär elproduktion alltid någon form av exploatering av naturen. De flesta är överens om att det är nödvändigt att kraftigt bygga ut den förnybara elproduktionen, men när det görs måste hänsyn tas till lokal miljöpåverkan och opinion. Både vattenkraft och vindkraft påverkar människor och miljö där den byggs och därför finns ofta ett visst lokalt motstånd. Det lär ju inte minska om man säger att ”det här ska vi exportera till Tyskland.”

Elmarknaden är så upphackad idag, med några aktörer som äger produkt­ionen och andra som kontrollerar delar av näten, det finns många elhandels­bolag som hushållen tecknar avtal med och priserna sätts på en elbörs. Var börjar man? Vilken del är det viktigast att staten reglerar?

Det är ett naturligt första steg att staten tar kontroll över elnäten. Elnäten utgör ett naturligt monopol, flera olika aktörer kan ju inte bygga ut elnät i samma område. Elnäten måste rustas upp och byggas ut och marknaden kan inte ta ansvar för det. Tvärtom är underhållet eftersatt på många håll samtidigt som elnätet börjar bli gammalt.

I nästa steg måste samhället ta tillbaka kontrollen över produktionen. Vi måste få till en snabb och rigorös utbyggnad av elproduktionen till förnyelsebart, där måste staten styra och göra det långsiktigt.

Då kommer vi in på statlig planering av investeringar, görs inte det redan idag? Regeringen har ju satt ett mål om 100 procent förnybar elförsörjning 2040, räcker inte det?

Nej, det räcker inte, det krävs stora investeringar och politiska beslut. Målet om 100 procent förnybar el år 2040 är dessutom motsägelsefullt eftersom marknaden, inte staten, ska få avgöra vilka energislag som är lämpliga att satsa på samtidigt som det ofta krävs stora subventioner för att riktigt stora investeringar ska komma till stånd.

Det stora problemet är att marknaden alltid är mest intresserad av kortsiktiga och ekonomiskt trygga lösningar. Men elsystemet är en helhet och måste därför planeras långsiktigt för att fungera som ett system. Det kräver demokratisk planering av investeringar, så att rätt elproduktion byggs på rätt plats samtidigt som elnätets utbyggnad planeras utifrån det.

Kan man ta inspiration från hur det var innan 1996 och avregleringen för detta?

Allt var inte perfekt då heller, men för den stora och snabba omställning som nu behövs kan vi inspireras av efterkrigstidens storskaliga utbyggnad av vattenkraft och sedan av 70- och 80-talets satsningar på kärnkraft [1]. Det var ju inget som marknaden trollade fram, det var en följd av långsiktiga politiska beslut.

Högern är ju tydliga med sin åtgärd för att för att nå förutsägbarhet på elmarknaden: bygg ut kärnkraften! Vilken roll tycker du att kärnkraften har i en statligt reglerad och klimatomställd elmarknad?

Kärnkraften finns inte med i min utopiska vision om framtiden. Men jag tror att den är ett nödvändigt ont på medellång sikt. Kärnkraft utgör en fjärdedel av elproduktionen i EU och vi kan inte avveckla den samtidigt som vi avvecklar kol, gas och olja. Ny kärnkraft har en viktig roll att spela åtminstone i extremt fossilberoende länder som Polen eller Nederländerna. Med det sagt är det livsfarligt att se den som en quick-fix som gör andra lösningar onödiga.

Elpriserna är högre än någonsin samtidigt som Sverige får allt större inkomstklyftor. I många länder är tillgång till el en klassfråga och många människor lever i så kallad energifattigdom och har inte råd att hålla sina hem uppvärmda eller nedkylda, vilket kan få långtgående konsekvenser. Hur kan man förstå kopplingen mellan el och klass i Sverige idag tycker du?

Ren energifattigdom kommer kanske vara fortsatt ovanligt i Sverige men energipolitik är en fråga om fördelning och fördelningspolitik och jämlikhet är ju inte speciellt högt värderat idag.

Något man bör komma ihåg är att sambandet mellan klass och konsumtion av el inte är entydigt. Många storkonsumenter har det visserligen bra ställt och konsumerar onödigt mycket el. Men andra med hög förbrukning är låginkomsttagare som inte ägnar sig åt lyxkonsumtion utan snarare bor i gamla hus med dålig uppvärmning. Den gruppen har inte heller råd med dyra investeringar för att minska sin elanvändning och konsumerar därför mycket el just för att de inte har gott om pengar.

Den som har råd att göra investeringar i bergvärme, solceller eller hembatterier sparar pengar långsiktigt. Vissa kan till och med tjäna pengar på sina investeringar. Det är inte jättevanligt än så länge men en del hushåll kommer att kunna köpa dyra hembatterier som de laddar när elen är billig för att sen sälja elen på nätet när den är dyr, de blir då en slags elhandlare i miniatyr.

Förutom att de rikaste kan tjäna pengar på den marknadsstyrda energiomställningen medan fattiga förlorar på den så minskar den också solidariteten. De som investerat i ökad självförsörjning blir kanske mindre intresserade av att delta i finansieringen av gemensam infrastruktur som nya elnät och ny elproduktion. Det är som med vårdförsäkring, den som tecknat en sådan kanske i högre grad struntar i vad som händer med sjukvården i stort. Av det skälet tycker jag man ska se upp med att romantisera småskalighet och självförsörjning på elområdet.

Hittills har vi pratat mest om statens roll i den klimatomställda elproduktionen, men vilken roll kan proteströrelser spela för att nå dit?

Det viktigaste är att organisera sig och hitta tydliga konfliktlinjer. Högern har ju energiskatter som måltavla och vänsterrörelser bör försöka hitta motsvarande tydliga antagonister. Vi borde prata om elbolagens oskäliga vinster och hur spekulation driver upp priserna. Den politiska vänstern måste så klart utveckla trovärdiga lösningar och svar på hur elmarknaden bör regleras, men vi måste också våga vara lite populistiska och leda ilskan i rätt riktning, mot de som tjänar pengar på dagens irrationella och ineffektiva system.

Avslutningsvis, i framtidens jämlika och socialistiska samhälle, vilken roll spelar elen?

Energi är superviktigt för det formar hur vi bygger vårt samhälle och vad vi kan göra. Billig, miljövänlig el löser många problem. I min vision av framtiden ser jag ett mer automatiserat samhälle där människor jobbar mindre och ägnar mer tid åt annat. Om vi drömmer om ett samhälle där vi jobbar fyra timmar i veckan och maskiner sköter en stor del av arbetet så är energifrågan helt avgörande. Många pratar om att energin är för billig, men det som är för billigt idag är att exploatera människor och natur.


Per Sicking är klimatdebattör, vänsterpartist och ledarskribent på tidningen Flamman. 

Helena Hägglund är frilansjournalist, doktorand i journalistik och medlem i redaktionen för detta nummer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.