Skick: acceptabelt.

Ett lager, och texten "Be part of the change"

Det snabba modet har blivit till en snabb lumphandel. Trots inspirerande citat om hållbarhet och cirkulärt mode svämmar andrahandsmarknaden för kläder över av billigt skräp som ingen vill ha.

Ett par använda trosor, en trasig sminkdosa, och en smutsig necessär – felmärkt som kuvertväska. Skick: acceptabelt. Tydliga tecken på användning finns. Smutsig framsida. Noppig. Hål. Saknar ena sulan.

Den som fattar fattar. För den som inte känner sig invigd: välkommen till en av de största second-handmarknaderna i landet. Tradera, ägt av det multinationella företaget Ebay, är en digital plattform för försäljning av använda prylar. De flesta varorna säljs i form av auktion. Den som ser något den gillar kan lägga ett bud och hoppas på det bästa, eller bevaka sina budgivningar som en hök. Höja strategiskt och uppdatera hemsidan i precis rätt tillfälle för att hinna lägga slutbudet innan tiden går ut.

Jag är, vilket kanske märks, en frekvent traderist. Min rating är betryggande god – både som försäljare och kund. En av mina drömmar i livet är att under en sommar driva en egen loppis. En skylt från vägrenen ska guida kunder till min lilla avkrok och där, vid ett par långbord belamrade med prylar, ska jag sitta i en brassestol hela dagarna. Redo att ta emot nästa besökare, drickandes kaffe och lightläsk.

För några år sedan skedde en förändring på köp- och säljsidan Tradera. Dåliga bilder på knöliga varor mot en vit bakgrund började uppenbara sig. De långa, detaljerade (och ibland lite för personliga) beskrivningarna av olika tröjor och porslinskoppar blev allt färre, till förmån för ett kortfattat ”Skick: acceptabelt. Färg: svart” följt av en lång harang om bindande köp- och reklamationsrätt. Samtidigt förändrades prissättningen på två till synes motsatta sätt. Priserna steg generellt, samtidigt som allt fler varor låg ute till försäljning för ett fast pris på 30 kr.

Sellpy grundades av tre killar år 2013 men majoriteten av företaget ägs numer av Hennes & Mauritz AB. Företagets princip bygger på att den som vill sälja sina avlagda gamla saker (framför allt kläder) beställer hem en påse av företaget, packar den med nämnda gamla saker och låter Sellpy hämta upp den igen. Därefter sker det som Sellpy kallar för ”förädlingen” av varorna. I de stora lagren tas de usla fotografierna mot vit bakgrund som blivit deras signatur. Sedan säljer Sellpy vidare sakerna på Tradera för 60 procent av vinsten. Men det gäller bara för varor som värderas till mer än 30 kronor, värderas de till mindre betalar inte Sellpy ut något till den som på Sellpy-språk ”står för råvaran” – därav havet av 30-kronorsprylar som sköljer över Tradera.

På Sellpys något svårnavigerade hemsida finns mängder av inspirerande citat och längre manifest. På svenska blandat med engelska blandat med svengelska kan vi läsa om hur vi genom vår konsumtion kan skapa en bättre värld. ”Be part of the change – alla ska kunna leva cirkulärt”, ”Sellpy föddes ur idén att göra det möjligt för alla att leva cirkulärt. För det enklaste sättet att minska utsläppen på, är att ta bättre vara på det som redan finns”, ”VÅR MISSION – From careless consumption. To better use.”

Med H&M som majoritetsägare i företaget framstår aforismerna som minst sagt bedrägliga. ”Det som redan finns” är alltså kläder från H&M som inhandlades genom en ”careless consumption”, vilka sedan ska säljas vidare av… också H&M. Cirkeln är sluten!

H&M är inte ensamma om att som ”fast fashion”-företag investera i andrahandsmarknaden. Bland många andra satsar företagen NA-KD, Gina Tricot och den tyska e-handelsjätten Zalando på plattformar för second hand. Med termer som ”pre-loved” och ”circular fashion” laddas den digitala loppisen med en ny, fräsch känsla.

Men vad som också gömmer sig bakom den nya terminologin är en klädindustri som inte förmår tillverka saker som folk faktiskt vill behålla. Istället ska kläderna skickas land och rike runt, sorteras i stora lager, packas upp och in, märkas, fotas och säljas av samma företag om och om igen. Helst utan att de som utför själva ”förädlingen” får skäligt betalt. Företaget Sellpy vägrade länge teckna kollektivavtal och utför sträng övervakning av sina anställda lagerarbetare.

Samtidigt verkar det också som att något händer med den som säljer sina gamla saker när man kan göra det anonymt via en masstjänst. Varför är så mycket som säljs via Sellpy så trasigt och smutsigt? Skulle folk verkligen vara bekväma med att sälja sin smutstvätt om det var deras namn som stod på paketet? Om det inte fanns två lager av blå Sellpy-påsar, ett löpande band, en arbetare och en lagerlokal mellan säljaren och den som snart ska använda din gamla tröja, skulle du då känna dig ok med att ta betalt? För den skrupellösa är svaret såklart ja, men jag undrar om många ändå skulle dra sig för det. Istället för ”fast fashion” skulle vi kunna kalla det för ”snabb lumphandel” där syftet är att kläderna ska byta händer så många gånger som möjligt till förmån för H&Ms profit.

Innan drömmen om en egen loppis kan bli verklighet tänkte jag nöja mig att delta på kvartersloppisen som jag hoppas att den lokala hyresgästföreningen ordnar även denna sommar. Eller så kanske jag bara lämnar in alla kläder som efter två graviditeter ärligt talat nog aldrig kommer passa igen till freeshopen på Ungdomens hus i Uppsala. Inte för att jag tror att jag ska rädda världen och ”be part of the change”, utan för att det är så trevligt med loppis. Och jag lovar att skicket är mer än acceptabelt.

Miranda Cox är doktorand i idéhistoria och medlem i redaktionskollektivet Brand

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.