Borgarna är rädda. Och när de är rädda är de farliga. Det nya konservativa blocket drivs av rädsla. Rädslan finns hos de som håller på att förlora status i samhället, det är en rädsla för att falla. De behöver inte ha fått det sämre, det räcker med att de ser att andra fått det sämre.
Högerns pendling är lätt att se. Väljarna till det konservativa block som håller på att ta form är räddare än andra väljare. Liberala väljare som upplever hot, rädsla och brist på framtidstro tenderar att bli konservativa. De larmar om en nära stående samhällskollaps, ett samhällskontrakt som löses upp, påstådda förortskalifat och parallellsamhällen, klanstrukturer och ”no go-zoner”. Brottsligheten politiseras, staten utmålas som förloraren i ett pågående krig mot brottsligheten.
Det handlar om att nu står de med den drakskörd de sått under 30 år av nyliberalism. Vad får jag för pengarna, ropade före detta chefen för Svenskt Näringsliv Leif Östling – innan han tog klivet över in i extremhögerns famn. Varför betala skatt för ett samhälle som inte fungerar, ropar de konservativa. Det blir en självuppfyllande profetia. Minskade skatteintäkter, kommunala sparpaket, åtstramningar inom vården, utförsäljningar och privatiseringar, ökade vinstuttag hos de privata aktörerna på det offentligas bekostnad. Resultat: en lamslagen offentlig sektor. Tillbaka till ruta ett; ”det offentliga fungerar inte”, ropar högern. Och sluter cirkeln med ytterligare skattesänkningar. Välfärden dör strypdöden.
Så gör rädslans politik symptom till orsak och orsak till symptom. De som fallit utanför välfärden blir hotet mot de som riskerar att falla, men fortfarande befinner sig på insidan. Mer marknad och hårdare repression blir universalmedicin. Trots att medicinen är det som dödar patienten.
Den rädda borgaren radikaliseras lätt. Eller snarare reaktionariseras, fascistiseras. ”I krisögonblicket finns det en fascist bakom varje moderat liberal”, varnar Bolivias förre vice-president Álvaro García Linera från exil i Mexiko. Det ställs krav på att sätta lag och rättssäkerhet åt sidan, toleransen för garden ökar, högerextrema attacker ses mellan fingrarna på och ges legitimitet. Drastiska tider kräver drastiska metoder, sägs det. Rädslans politik, rädslan för kriminaliteten och upplösningen, är därför central för den nationella konservatismen, den är i centrum av att skapa en konservativ identitet.
En rädsla behöver inte vara rationell för att få högst materiella konsekvenser. Det spelar ingen roll att spöken inte finns, bara föreställningen får folk att gå omvägar kring kyrkogårdarna nattetid och ligga vakna på natten. Det förändrar materiella praktiker och går inte att argumentera bort med förnuft och statistik. Sprider de sig viralt uppstår masspanik.
Det här är kulturkrigets arena. Att kanalisera rädslan, vapenifiera den och rikta den åt ett håll. Att skapa syndabockar istället för att diskutera den ekonomiska politik som skapar samhällsklyftor. De politiserar rädslan och använder den för att mobilisera.
Ta rädslan på allvar, sägs det ofta. Även inom vänstern. Men hur? Ressentiment kan inte mötas med ressentiment, rädsla kan inte bekämpas med rädsla, syndabockar kan inte ersättas av andra syndabockar. Det går inte att gå någon annan väg än den långa, fjärran från det larmande kulturkriget: att organisera sig solidariskt underifrån, i våra bostadsområden, för att skapa trygghet och sammanhållning. Och trygghet går inte att skapa utan att ta strid för ökade resurser och satsningar. I det stora handlar det om att återfå en framtidstro, visa på kamper och resultat som rör sig i rätt riktning, förbättrar vår livssituation och utjämnar samhällsklyftor.
