Hedersrelaterat våld – norm, kultur eller kontext?

Debatten om hedersvåld förs med högt tonläge och ofta som slagträ mot vänstern. Men är det verkligen samma som ropar högt om det som bedriver det praktiska stödarbetet? Brand har pratat med tre personer som jobbar till vardags med förebyggande arbete.

I och med att frågor om kriminalitet, trygghet och våld seglat upp i mitten av den svenska politiska debatten – och kopplats till migration – har frågan om hedersvåld blivit en politisk projektionsyta. Nästan alla förhållningssätt i debatten går att med förutsägbarhet räkna ut utifrån partiers och opinionsbildares övriga käpphästar i politiken. Hur fenomenet benämns, uppskattning av omfattning av problem, särskiljande från annat patriarkalt våld, essentialisering av hedersvåldet som importerat fenomen kopplat till etnicitet, religion eller nationalitet, trivialiserat som i allt väsentligt samma sak som våld i nära relationer, analyserat som ett resultat av välfärds- och rättsstatens svaghet i så kallade socioekonomiskt utsatta områden. Nathan Hamelberg, som till vardags arbetar med våldsförebyggande metoder bland unga, samtalade med Hanna, Nina och Poya. De har alla på olika sätt arbetat praktiskt med förebyggande av HRV (hedersrelaterat våld, som det kommit att kallas på fackspråk) i Malmö, Stockholm och Göteborg för att rikta ljuset på skillnaden mellan den politiska retoriken kring heder och det praktiska arbete som faktiskt utförs. I debatten framställs det inte sällan som att samhället är fullständigt passivt i frågan.

Nathan: Nina, hur upplever du att arbetet mot heder förändrats i din verksamhet de senaste fem åren?

Nina: Jag arbetar som socialpedagog på en skola i Göteborg. I ärlighetens namn har jag bara arbetat här i fyra år, men under den tiden har vi uppnått väldigt mycket – skolan var i kris när jag började och hotades med vite eller stängning. Vi har vänt utvecklingen genom ett genomgripande trygghetsarbete som inte tagit sin utgångspunkt i repressiva åtgärder. Vår rektor har avvisat förslag på övervakningskameror, att låsa skolan helt och så vidare och istället gjort den mer tillgänglig, arbetat med dialog med både elever och föräldrar och på så sätt vunnit förtroende. Det har inte varit några skadegörelseärenden alls nu, innan var skolan som sagt nedläggningshotad. Och vi ser mycket mindre våld. Men – vi vet inte säkert – motsvarar det här lugnet och den här trivseln att även just hedersrelaterat våld har trängts tillbaka? Ser vi inte det lika bra som annat våld? Har eleverna börjat dölja något som vi såg förut? Jag tror inte det, men man ska inte vara tvärsäker. Det här är dock i min yrkesverksamma vardag – i samhället i stort känner jag att vänstern måste formulera sig. Vi som arbetar på skolan, framförallt elevhälsan och skolledningen, säkerställde att vi förankrar en kompetens brett. Vi gick en utbildning på Kvinnofolkhögskolan som var riktigt bra och vi har stort förtroende för deras kompetens i frågan. Problemet med den politiska debatten är att så många kidnappar hedersfrågan till andra agendor, en antimuslimsk, migrationsmotstånd, krav på repression mot sociala problem och så vidare. Och det försvårar att på riktigt bekämpa problemet. När vi har arbetat har vi fått gå till grunderna: vad är kännetecknande för heder? Hur skapas kollektiv identitet och säkerhet om den saknas i ett samhälle? I mycket är strukturerna lika de som till stora delar finns i det svensk-romska samhället – om majoritetssamhället inte skapar trygghet så kommer det skapas på annat sätt. Men även som med religiösa sammanhang; om man inte har ett tryggt sammanhang i det stora samhället så erbjuder församlingar och små samhällen det. Och där finns det ju två svar från vänstern, antingen förbjuda religion eller erbjuda öppna och inkluderande sammanhang som gör de mindre och slutna sammanhangen överflödiga. Samtidigt måste vi så klart vara på det klara att det är skadligt för alla inblandade att leva i ett angiverisystem där man förväntas övervaka varandra.

Nathan: Så hur möjliggör man att det bryts?

Nina: Genom att prata med ungdomarna. Men det är en balansgång. Mycket kan förändras i ett samhälle eller område på ganska kort tid. Och vi vill ha med föräldrarna.

Nathan: Ja, jag själv upplever att det är väldigt dubbla budskap. Det finns knappt ett enda sammanhang då ”orten” uppmärksammas från höger då det inte reses röster om att det är föräldrarnas fel att ungdomar beter sig på det ena eller andra sättet; ”var är föräldrarna?” alternativt ”det är föräldrarnas ansvar” och så vidare brukar det låta om det handlar om kriminalitet, missbruk, sociala problem eller vad det vara månde. Under de så kallade Husbykravallerna gick den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali ut med krav på särlagstiftning för och kollektiv bestraffning av hela områden – att föräldrar till barn som deltagit i kravallerna skulle vräkas för vad deras barn gjorde. En del röster som skriker sig hesa mot kollektiv kontroll av individers heder skriker sig även hesa om just kontroll av barn. Självklart är det skillnad på kontroll av individers sexualitet och av annat, men det som förenar kraven är ju att det finns en fullständigt absurd besatthet vid De Andras kontroll – och att samhället ska kontrollera att de ena stunden är precis som vi och nästa sekund att de ska utöva en särskild kontroll.

Nina: Ja exakt. Om man inte tillhör självklara sammanhang i Sverige, om man inte har en stark social förankring i det svenska samhället så blir mycket hotfullt – och otydligt. Man får både höra ”de där jävlarna kontrollerar inte sina barn” och ”de där jävlarna kontrollerar sina barn”. Då blir det otydligt vad som är sund kontroll och vad som är osund. Om jag själv hamnar i en situation där det är socialt svårt för mig, skulle jag då vara osäker på att släppa iväg mina barn? Säg att jag skickar mina barn till mina föräldrar över sommaren för att klara av saker själv – det skulle aldrig bli orosanmälan angående mina barn för det. Men när barn vars föräldrar har rötter i andra samhällen blir ivägskickade ses det ofta reflexmässigt som att det är uppfostringsresor. Hur ska man som professionell tolka en sådan situation? Om ett barn uttrycker oro för att den ska åka bort över sommaren? Det väcker en massa frågor; om ”om du gör x skickar jag dig till y” uttryckts – om det använts som hot – så är det så klart farligt. Sen tror jag människor i allmänhet har en ”ingen rök utan eld”-syn på vad orosanmälningar är, men det är helt enkelt en anmälan för att vi ska titta vidare, det kan mycket väl vara så att oron är obefogad. Så är det ofta helt enkelt, och då kan det liksom inte kvarstå misstankar för att en orosanmälan en gång gjorts. Så mycket handlar om vilka tolkningar vi och andra hela tiden gör. I området jag arbetar i förstås all oro som social, alltså att problemen kommer sig av brister hos ungdomars föräldrar och så vidare. I rika områden är det tvärtom, om barnen har det jobbigt så klagar föräldrarna på myndigheterna och på skolan. Vi blir i princip aldrig kritiserade av föräldrarna. Det handlar inte om att vi är en så bra skola som aldrig gör fel, utan om att ”våra” föräldrar har en helt annan status i samhället än vad föräldrar i rika områden har. Det säger något om vilken makt och vilka rättigheter de anser sig ha och hur de ser på skolans och samhällets skyldigheter gentemot deras barn. Jag tänker också att föräldrar som ber storasyskon ta ansvar för sina småsyskon, att ha koll på dem och så vidare för att de själva inte kan – det är inte bra, men i det samhälle vi skapar, i det segregerade klassamhället vi har så är det naturligt att det blir så. Det behöver inte bara handla om kontroll av sexualitet. Så var det jämnt i hela Sverige förut.

 

Hederskontext
Poya arbetar som kurator på Origo Stockholm, ett resurscentrum mot hedersrelaterat förtryck och våld som är ett samarbete mellan kommunerna i Stockholms län, Polismyndigheten i Stockholms län och Region Stockholm. På Origo är kuratorer, polis och barnmorska verksamma – från olika myndigheter som samarbetar under ett och samma tak. Innan dess arbetade han som kurator på en skola i Norra Botkyrka. Det han säger bekräftar mycket av det Nina observerat. På Origo arbetar man dock även specifikt gentemot killar som växer upp i hederskontexter. Att man talar om hederskontext snarare än hederskultur är för övrigt inte någon slump; i den samtida debatten har kultur nästan alltid kommit att betyda nationell eller etnisk kultur och bidrar till föreställningar om heder som något homogent i hela etniska grupper, men hedersföreställningar är nästan alltid väldigt varierande starka inom samma etniska grupper. Och precis som hos till exempel Rädda Barnen – som pratar om hedersnormer snarare än hederskultur och betonar att hedersnormer finns i alla samhällen och kulturer men med väldigt varierande styrka – så får sättet att prata om och beskriva heder stora konsekvenser för vilket arbete man bedriver.

Nathan: Vad tycker du är viktigast i ett arbete mot heder som vänder sig till killar?

Poya: Jag tror att det är avgörande att förmå killar att utgå från sin egen utsatthet. Att få dem att se till vad de själva utsätts för och därifrån gå till att få dem att se andras utsatthet. Om man börjar med att få dem att resonera kring vad de utsätts för – är det rättvist? – så kan man gå vidare till att se andras utsatthet. Bidrar jag till andras utsatthet? Och så vidare. Att kunna göra det förutsätter att man skapar en relation, att man skapar förtroende, tillit och att de man talar till inte känner sig dömda på förhand.

Nathan: Hur skiljer sig arbetet på Origo från arbetet på en högstadieskola i Botkyrka?

Poya: Man måste börja från en helt annan nivå. På skolan jag arbetade på satsade man stort på elevhälsan och vi i kuratorsteamet var vuxna som åtnjöt stort förtroende bland ungdomarna. Unga kom och hängde med oss och pratade om sina liv, om problem de hade men även ibland bara för att de gillade att vara med vuxna som förstod dem. Det skapade så klart väldigt goda förutsättningar att även ha utrymme att rikta kritik mot unga som vi tyckte agerade fel – de förstod lättare att det inte var dem som personer vi riktade oss mot utan mot deras handlingar. Nu när jag arbetar på Origo så är situationen så klart annorlunda, när jag inte är ute och föreläser eller utbildar tar jag emot individer som vänder sig till oss självmant och har stödsamtal. Men oavsett om det är här eller där så måste jag sätta mig in i deras situation. Och då måste jag bygga upp en relation och ett förtroende i grunden. Vilket handlar om att lyssna. De flesta killar i hederskontexter är själva offer, vissa är även förövare eller agerar kontrollerande mot släktingar. Men jag kan helt enkelt inte veta innan, jag vet inte ens säkert varför de hör av sig, vissa vill själva slippa kontroll, andra vill ha stöd och kunna rådfråga oss, ytterligare andra vill slippa press att själva utöva kontroll över andra.

Nathan: Vad i samhället tycker du själv försvårar arbetet mot heder, utöver resurser då?

Poya: Om det är något som försvårar arbetet mot hedersnormer så är det stereotyper. Det kommer vara oerhört mycket svårare att åstadkomma attityd- och beteendeförändring hos en kille som ses som representant för ”alla blattar” och alla män i orten. Killar som söker hjälp kommer att vända direkt.

 

Intersektionalitet och heder
Just det här med att förstå andras situation och att skapa tillit återkommer även Nina till. Något som inte idag är framträdande i den politiska debatten. Från liberalt och högerhåll finns en misstänksamhet och ibland till och med direkt fientlighet mot att intersektionalitet fått ta plats i kommunala handlingsplaner och riktlinjer mot heder. Det blåser helt enkelt en strid om begreppet intersektionalitet i arbetet mot heder.

Nathan: Är du orolig för vad den striden kan få för konsekvenser?

Nina: Tja… arbetet kommer ändå alltid landa hos oss som fattar vad som funkar i praktiken. På vår skola har vi en rektor som är rätt normkritisk, han fattar att vi måste arbeta intersektionellt, inte minst för att eleverna och lärarna är från hela världen. Och det har gett effekt. Som sagt var skolan hotad förut, ändra er eller stäng – allt var rödmarkerat, studiero, trygghet, ordning, vite om vi inte ändrar på det. Ganska lite av förändringen har handlat om ekonomiska medel, det mesta om metoder och arbetssätt. Omsorgsbaserad kontroll istället för repressiv kontroll. Vara tillgänglig, öppna lokaler för de som behöver. Rektorn stod emot krav på kameraövervakning, kontroll av alla som gick in och låsta lokaler. Inget av det genomfördes, ändå funkade planerna för förändring. Inga låsta dörrar, bara kameror på utsidan för inbrottsrisken (de kom upp för tio år sedan). Nu har vi tyvärr fått mindre pengar vilket hotat vuxennärvaron. Det har påverkat sjundeklassarna. Man kickar igång någonting, sätter igång projekt, upparbetar bra strategier och metoder, sen är det de som får ryka när det skärs ned. Arbetet bärs idag upp på individnivå – det är inte formella meriter, utan det är de som brinner från arbetet som är avgörande. Vilket vi måste komma från – det kan inte stå och falla med några eldsjälar. Skolans demokratiska uppdrag handlar fan om att skapa förtroende, att göra att man känner att man har rättigheter och ett värde. Förtroende för samhället, att bryta med utanförskap, att man kan ha en röst i samhället. De små sakerna är inte bara förtroende på individnivå, utan att man har rätt i samhället. Det är där det börjar. Men apropå det här med intersektionalitet: det finns de av oss som både är socialister, feminister och troende och balanserar det utmärkt. Vi måste vara breda; alla kommer aldrig vara likadana och det kan inte vara eftersträvansvärt. Det var så många strider om det i den antifascistiska rörelsen förr om åren, hur är man folklig? Samma spår. När de reaktionära talar om intersektionalitet så är det ett budskap ”normen har rätt”. Den ser likadan ut överallt. Allt snack om universella mänskliga rättigheter utgår ju nästan alltid från sådant som är nyss påkommet eller som vi precis har uppnått i Sverige, och därför kan det användas repressivt och utdefinierande. Vårt fokus måste vara på förändring så att folk omfattas av rättigheter. Vi måste vara öppna för att uppluckring av en norm leder till en ny – i vårt arbete blir till exempel elevdemokratiska projekt därför centrala.

Ta diskussionen om simning och separata badtider – här är opportunismen mest tydlig i förhållande till heder. Förra året fick jag gå in på nästan halvtid för att ta tag i simning. Det var tjejerna själva som drev att de ville bada separat, inte föräldrarna. Det var inte utav religiös övertygelse de ville bada separat. Vi köpte in badkläder att låna, för att en del barns föräldrar inte hade råd. Vi ville att alla barn skulle ha möjlighet att delta i undervisningen. Vi planerade även att köpa in burkinis, vilket fick Maria Hind Alias [socialdemokratisk opinionsbildare, Brands anmärkning] att ringa upp och konfrontera efter ”tips från elever”. Vilket var totalt påhitt, samtalet om burkinis hade bara förts i personalgruppen och det var någon personal på skolan som kontaktat henne. Jag antar att de som för en sådan linje inte har medvind på skolan generellt och väljer att outa och skandalisera hellre än ta det snacket på skolan. Blir det aktuellt köper vi in. Det gäller även andra idrottskläder som inomhusskor och liknande. Som kan vara svårt och dyrt för familjer med lite pengar.

Burkinis är ju en förhandling med klädkoder för att öka rörelsefriheten. Det är inte som att några fundamentalistiska jihadister accepterar plagget, det är inte som att jag får välja att bada naken – för även min kropp ses som sexualiserad om den är avklädd. Vi måste komma ihåg att även det som är mest reaktionärt hela tiden är föränderligt på grund av hur samhället förändras.

 

Hedersnormer
Hanna har arbetat med att handleda institutioner och utveckla kompetens i frågor om hedersnormer och ungas utsatthet i över femton år, främst i Skåne. Hon menar att debatten om heder utgår ifrån förenklade ståndpunkter som praktiker omöjligt kan ha nytta av.

Nathan: Hur ser du på besattheten av lagstiftning i debatten – finns det lagförslag som skulle förbättra arbetet?

Hanna: Det pratas ju en massa om hedersbrott som en särskild brottskategori, eller om hedersmotiv som en särskilt försvårande omständighet. Men jag är skeptisk. Det skulle kunna vara bra på vissa sätt, men diskussionen utgår från politikernas vilja att signalera handlingskraft, inte från en analys av vilka förändringar det skulle innebära för dem som faktiskt arbetar med frågan och för dem som utsätts. Om hedersmotiv gör att en viss handling kan dömas hårdare än den annars skulle ha gjort, så ökar också beviskraven. Man måste kunna styrka själva motivet och visa på uppsåt. Det räcker inte att den som blivit slagen, kontrollerad eller bestraffad har utsatts för våld i en kontext där hedersnormer finns, utan man måste kunna bevisa att det exakta syftet med den enskilda våldshandlingen varit just att skydda familjens heder. Det är inte det enklaste.

Men min huvudsakliga invändning är väl att det i många fall krävs väldigt mycket kunskap för att kunna urskilja och värdera hedersrelaterade omständigheter, och att den kunskapen saknas på många håll i dagsläget. Den behövs ju i hela myndighetskedjan för att allt relevant ska komma fram på väg mot en rättegång, och slutligen måste den finnas hos rätten själv. Man riskerar dels att avgörande aspekter missas på grund av bristande kunskap, dels att andra faktorer spelar in i bedömningarna kring heder vilket kan ge upphov till godtycklighet och diskriminering.

Nathan: Jag upplever att begreppet intersektionalitet är ett rött skynke för vissa i hedersdebatten. Är det så tycker du?

Hanna: Ja, det är som att folk tappar det när ordet kommer på tal. Jag brukar försöka göra en sorts ”for dummies”-förklaring för dem som är allergiska. Steg för steg. Liksom ”kan vi vara ense om att människor som inte passar in i en binär könsnorm är utsatta i samhället generellt? Okej. Kan man då tänka sig att dessa personer kan vara ännu mer utsatta om de dessutom lever i en kontext där det är jätteviktigt att följa traditionella ideal för män respektive kvinnor? Okej. Och är det rimligt att anta att det blir svårare för en sådan person att söka information om sina rättigheter eller få stöd i sin utsatthet om hen inte kan språket? Perfekt. Då har vi gjort en intersektionell analys.” Det brukar vara svårt att opponera sig emot, även om normalt vettiga personer kan se rött för att man pratar om intersektionalitet. Det bygger på det enorma missförståndet att intersektionalitet som verktyg – som syftar till att vi behöver se ett problem ur flera perspektiv för att bäst kunna stötta dem som utsätts – skulle betyda att vi slutar se problemet som ett problem. Men det handlar väl om att fatta att människor är mer än en sak och kan påverkas av olika grejer som samspelar med varandra. Om man vet att många med funktionsnedsättning har en begränsad frihet och rörlighet i samhället, och samtidigt är medveten om att människor som lever i en hederskontext ofta får sin rörelsefrihet begränsad i kontrollsyfte, så borde man rimligtvis fatta att människor med funktionsnedsättningar, som kanske har anhöriga som assistenter genom LSS, och som lever omgivna av starka hedersnormer – det är inte en vild tanke att dessa omständigheter tillsammans leder till en ännu större begränsning av deras liv. Och vi som arbetar för att stötta utsatta behöver ha med alla de här perspektiven för att kunna göra vårt jobb. Om vi missar delar av deras liv så kommer vi inte heller kunna skapa den tillit och förståelse som krävs för att kunna förändra något.

Nathan: Jag brukar ta upp hur så kallad ”hämndporr” – ett uselt begrepp egentligen – kan påverka relationerna för unga som lever i relationer som de av någon anledning behöver hålla hemliga. Om en partner spelar in när de haft sex med mobilkamera så är själva videon ett enormt verktyg för utpressning i förhållandet och skapar en enorm ojämlikhet. Hela situationen kan inte förstås som ett förtryck: ojämlikhet i ett förhållande är en sak ”för sig”, hedersnormer är en sak ”för sig” och att använda sexualisering mot någon är en sak ”för sig”, men tillsammans skapar de en utsatthet där den som försöker bryta med situationen kanske fruktar för sitt liv. Att påstå att intersektionalitet då skulle vara flum är inte bara direkt idioti utan ett svek eftersom vi kommer missa så mycket om vi inte ser komplexiteten i det vissa unga lever under.

Hanna: Ja precis. Och antagligen kommer vi missa en del ändå, men det är viktigt att ha redskap för att undersöka utsatthet från flera håll för att försöka undvika att missa. Det har hänt att jag arbetat med att undersöka hur det ser ut med utsatthet för HRV bland unga i olika kommuner och då kräver politiker alltid att man ska kvantifiera förtrycket; de vill ha siffror och enkäter. Men det bygger oftast på att de inte förstår hur det fungerar: anonyma enkäter om vad man lever under ger inte särskilt bra svar. Vi behöver arbeta kvalitativt, med elevhälsa, lärare som är nära, ungdomsmottagningar och socialtjänst som fångar upp och kan berätta om vad de ser. Men också för att livet inte funkar så, att unga så lätt sätter etiketter på vad de utsätts för. Eftersom livet inte upplevs som kategorier, ”det där är heder, det där är ohälsa” och så vidare.

Nathan: Om du skulle få önska något som ändrade förutsättningarna för arbetet med HRV i grunden, vad skulle det vara?

Hanna: Kanske att frågan kom in bättre på yrkesutbildningarna. Det här är något som alla som arbetar med människor borde ha grundläggande kunskaper om. Inte som något dramatiskt, exotiskt fenomen; det här är inte väsensskilt från annan utsatthet.

Nathan: Som att vuxna som arbetar med barn behöver kunna något om utsatthet för våld, kränkningar och så vidare?

Hanna: Exakt. Man måste förstå att barn och unga kan må dåligt och vara utsatta av en mängd olika skäl – och detta kan vara ett av dem.

Nathan: Är du arg på hur vänstern hanterat hedersfrågan?

Hanna: Ja, det är jag faktiskt. Vänstern har varit ängslig och det är jag förbannad över. Inte på dem som arbetar med frågan på marken, men på hur frågan debatteras. Jag upplever två ståndpunkter som ofta beskrivs som motsatta men som bägge bygger på en verklighetsuppfattning grundad på att man själv har en sådan personlig distans till fenomenet. Eftersom bägge sidor lever så långt ifrån problematikens komplexa verklighet kan de inta oerhört förenklade positioner. Dels de som anser att allt egentligen handlar om islam, eller menar att vi kan lösa frågan genom repression och utvisningar. De lever inte själva nära sammanhang där hedersnormer är utbredda och de förstår inte nyanserna och dynamiken. De vill plocka poäng på en fråga som inte berör dem själva eller deras egna familjer. Men så finns den sidan som helt fokuserar på att retoriken om heder innebär ett problematiskt utpekande av vissa grupper, och därför inte vill prata om saken alls, eller som förkastar hedersbegreppet för att det inte passar in i deras klassanalys – och även den sidan gör ju sig skyldig till att inte ta det verkliga problemet på allvar: det att människors rättigheter och frihet kränks. Så kan man bara tillåta sig att göra om man i första hand är ideolog eller teoretiker, och inte själv berörs av förtrycket. Jag tänker att de båda förhållningssätten är två sidor av samma mynt – ett symptom på en privilegierad distans till problemet.

Text: Nathan Hamelberg
Illustration: Aliz B Kivelä 

 

Nathan Hamelberg är skribent och arbetar som metodutvecklare i våldsförebyggande arbete.

Hanna Cinthio arbetar som konsult, föreläsare och utbildare i bland annat arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck.

Poya Ashna arbetar som kurator på Origo, ett samarbete mellan kommunerna i Stockholms län, Polismyndigheten i Stockholms län och Region Stockholm och resurscentrum för arbete mot hedersrelaterat våld.

Nina arbetar som socialpedagog på en högstadieskola i Bergsjön i Göteborg.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.