Toni Negri in memoriam

_{Negri på det ockuperade sociala centret ESC i Rom, 2017.}

Antonio “Toni” Negri avled natten till den 16 december i Paris, hans hemstad sedan många år. Han blev 90 år gammal.

Toni Negri var in i det sista en kommunist. En hoppets kommunist med blicken ständigt riktad framåt. Han spårade ständigt nya tendenser, sökte efter fröer till nya kamper, till och med i den mörkaste tiden. För oss var han den tongivande militanta aktivisten, organisatören och teoretikern för den klasskampsrörelse som kom att kallas arbetarautonomi (Autonomia Operaia), eller kort och gott autonoma (Autonomia). Den rörelse vi varit del i tillsammans.

Född i en norditaliensk partisanfamilj blev han 1959, redan vid 26 års ålder, professor i statsvetenskap i Padua. En universitetsinstitution han genom åren kom att förvandla till ett marxistiskt centrum för självständig arbetarkamp, den strömning som kom att kallas operaism.

Negris universitetskrets gick ut till fabrikerna i närliggande Porto Marghera, Venedigs hamnindustriområde, och höll där studiecirklar i Kapitalet med arbetarna. Konkreta cirklar, inriktade på att undersöka och skapa kamp. Toni Negri var inte ensam. Via tidningarna Quaderni Rossi och Classe Operaia byggdes ett nätverk av akademiker-aktivister och arbetar-aktivister upp under 60-talet, utanför arbetarrörelsens partier och organisationer. 

Operaismens särtecken var att med Negris också nyligen bortgångne kollega och medtänkare Mario Trontis ord “ställa Lenin på huvudet”, att se de kämpande arbetarna som det nya avantgardet, istället för en centraliserad partistruktur. 

När rörelserna i Italiens “långa 1968” i mitten av 1970-talet utvecklades i riktning mot det som kom att kallas autonomi var Negri en av förgrundsgestalterna via organisationen Potere Operaio och tidningen Rosso, som blev navet för en militant massrörelse.

1979 greps Toni Negri och hela hans statsvetenskapliga institution, anklagad för uppror mot staten och uppvigling av studenterna. Negris seminarier om Lenin, arbetarkamp och osäkra anställningar ansågs peka ut måltavlor och ge teoretisk underbyggnad till Autonomiarörelsens militanta aktioner mot varuhus, arbetsgivare som utnyttjade svart arbetskraft, polisstationer och konservativa universitetslärare. Negris sjuttiotalsskrifter brändes på bål. I Italienska pressen kallades han för “il cattivo maestro”, den onde mästaren som förlett ungdomen. Han förbjöds undervisa på italienska universitet.

Efter att ha lyckats bli invald i italienska parlamentet kunde Negri fly till Frankrike innan hans immunitet drogs in. Där togs han emot av den radikale psykiatrikern och filosofen Felix Guattari, som hjälpte autonoma att fly till Paris och få humanitär asyl. Först 1998 återvände Negri till Italien, för att avtjäna sitt straff och försöka få till stånd en amnesti för de autonoma fångar från sjuttiotalet som fortfarande var fängslade.

Under Frankrikeåren började Negri skriva tillsammans med amerikanen Michael Hardt. Med deras bok Imperiet (2000) öppnades den engelskspråkiga världen upp för Negris tankar och populariserade den autonoma marxistiska teoribildningen. Boken blev den teoretiska hörnstenen för globaliseringsrörelsen, en förklaring av den nya världssuveränitet som växte fram med den ekonomiska nyliberala globaliseringen och frihandelsavtalen. Hardt och Negris sex gemensamma böcker, från Labour of Dionysos (1994) till Samling (2017), kom att spela en viktig roll för vänsterns återbyggnad och uppsvinget för sociala rörelser, efter murens fall och fram till idag.

Negri har alltid tänkt inifrån rörelserna och försökt att utgå från kamperna som det primära. Han har från sextiotalets början ända fram till sin död varit aktiv i rörelser och hjälpt till att skola åtskilliga aktivistgenerationer genom sina rörelseseminarier, deltagande på forum, sommarkurser och kollektivt framarbetade tidskrifter. När universiteten varit stängda för honom har akademiker och rörelsetänkare istället ordnat självorganiserade forum med honom utanför akademin. Negri stormtrivdes prata i ockuperade universitetsaulor, politiska festivaler, sociala forum eller bland aktivisterna på ett socialt center. 

Han var ständigt i rörelse med rörelserna, teoretiskt öppen och nyfiken, alltid framåtsträvande. Trots tre memoarer, varav första delen snart kommer på engelska, dokumentärfilmer och ett seriealbum om hans liv vägrade han bli nostalgisk eller melankolisk över förgångna rörelsecykler och kamper.

“- Det är dags att sluta med allt detta fruktansvärda [tillbakablickandet]… att dra ett streck över allt, att ha viljan att börja på nytt.
– Börja om med vad då?
– Med den enda sak som alltid börjar på nytt. Revolutionen.”
(Antonio Negri – È primavera)

Du är med oss i revolutionen, Toni.

Vidare läsning:
Guldfiske – Negri på barrikaderna
Euronomade – Per Toni. Un primo ricordo molto personale
Global Project – Toni Negri. The obstinacy of a common thought
DinamoPress – Così, Toni, ti ricordiamo. Immenso.
Viewpoint – Communism as a Continuing Constituent Process (intervju med Toni Negri)

Vidare lyssning:
Den Gyllene Horden – Potere Operaio – arbetarna som tog makten i fabriken
Apans anatomi – Varken parti eller anarki