Lenin i England

En ny era i klasskampen har börjat. Arbetarna har påfört den på kapitalisterna genom den våldsamma verkligheten i deras organiserade styrka i fabrikerna. Kapitalets makt verkar stabilt och stadigt; maktbalansen verkar inte vara till arbetarnas fördel. Men just precis vid de områden där kapitalets makt verkar som mest dominerande, kan vi se hur djupt det är penetrerat av denna fara, detta hot från arbetarklassen. Det är lätt att inte se det. Vi blir tvungna att studera, att titta länge och intensivt på arbetarklassens situation. 

Det kapitalistiska samhället har sina utvecklingslagar: ekonomerna har hittat på dem, regeringarna har infört dem och arbetarna har lidit av dem. Men vem kommer att upptäcka arbetarklassens utvecklingslagar? Kapitalet har sin historia, och dess historiker skriver den men vem kommer att skriva arbetarklassens historia? Den kapitalistiska exploateringen har påfört sin politiska dominans genom många olika former. Men hur ska vi kunna finna den kommande formen av arbetarnas diktatur, organiserade som den styrande klassen? Vi måste arbeta tålmodigt i detta, inom detta, explosiva sociala material. 

Vi har också arbetat med ett koncept som placerar den kapitalistiska utvecklingen först, och arbetarnas i andra hand. Det är ett misstag. Så därför måste vi vända ut och in på problemet, byta väg, börja om från början: och denna början är arbetarklassens klasskamp. På det socialt utvecklade kapitalets nivå blir den kapitalistiska utvecklingen underordnad arbetarnas kamper; den följer dem, och den måste få sin produktions politiska mekanism att stämma överens med dessa. 

Det här är inte ett retoriskt förslag. Det har inte heller för avsikten att enbart återställa vårt självförtroende. Självfallet måste vi omedelbart skaka av oss känslan av arbetarklassens nederlag som i decennier har förslöat den rörelse som i sitt ursprung var den enda revolutionära rörelsen, inte bara under vår epok. Men ett brådskande praktiskt behov är aldrig en tillräcklig bas för en vetenskaplig tes: en sådan tes måste stå på egna ben, på en solid och komplex grund av materiella, historiska fakta. Vid denna punkt kommer vårt fall bevisas: i juni 1848 (denna pålitliga månad, tusentals gånger förbannad av bourgeoisien) och möjligen ännu tidigare, klev arbetarklassen upp på scenen, och de har aldrig lämnat den sedan dess. I olika perioder har de frivilligt tagit på sig olika roller som aktörer, som sufflörer, som tekniker eller roddare samtidigt som de hela tiden väntat på att rusa in i teatern och attackera publiken. Så hur presenterar arbetarklassen sig idag, på den samtida scenen? 

Vårt nya tillvägagångssätt utgår från antagandet att på både en nationell och internationell nivå så är det arbetarklassens specifika, samtida och politiska situation som både tvingar fram och styr de givna formerna för kapitalets utveckling. Från denna utgångspunkt måste vi nu avancera till en helt ny förståelse av hela det globala nätverket av sociala relationer. Ta till exempel det grundläggande materiella kännetecknet för detta nätverk, det faktum att världsmarknaden har undergått en nysammansättning, en process som är makroskopiskt sett igång sedan slutet för stalinismens järngrepp om utvecklingen. 

Det vore lätt att förklara detta som ekonomisterna och att rent matematiskt tänka om marknadsproblemet i den kapitalistiska produktionen. Men arbetarklassens perspektiv söker en politisk förklaring. Med en enda världsmarknad menas idag kontroll av den socialiserade arbetskraften på internationell nivå. Det är möjligt fastän svårt att organisera varuproduktion inom begränsade frihandelszoner. Men däremot inte arbetarklassens rörelser. Historiskt, ända vid dess ursprung, var arbetarnas arbetskraft redan homogen på en internationell nivå, och efter en lång historisk period så hade den tvingat kapitalet att bli lika homogent. Och idag är det just enheten i arbetarklassens rörelse på global nivå som tvingar kapitalet att snabbt försäkra sig om ett enat svar.

Men när vi säger att det finns en enhet i den internationella arbetarklassens rörelser, hur ska vi förstå den? De olika institutionella nivåerna hos arbetarrörelsen splittrar allting; kapitalismens strukturer förenar allting – men bara i kapitalets intresse. Den politiska kampens handling kan inte simpelt testas och mätas med empiriska medel. Det enda sättet att bevisa denna enhet är att börja organisera den. Då kommer vi att upptäcka att klassenhetens nya form är helt igenom implicit i arbetarklassens nya kampformer, och att terrängen för denna kamp är det internationella socialiserade kapitalet. 

På denna nivå har arbetarklassens politiska situation aldrig varit så tydlig: var som helst i historien som vi hittar den industriella arbetskraftens koncentrerade sociala massa så kan vi vid en hastig blick se samma kollektiva attityder, samma grundläggande praktiker och samma enhetliga politiska mognad. Planerad icke-samverkan, organiserad passivitet, polemisk förväntan, en politisk vägran och en kontinuitet av permanenta kamper: detta är de specifika historiska formerna i vilken arbetarklassens kamp idag är generaliserad och utvecklas genom. De är övergående former i en övergående situation under vilken arbetarna rent samhälleligt redan befinner sig bortom de gamla organisationerna, men ännu hitom en ny organisation. Faktum är att de är utan politisk organisation, vare sig reformistisk eller revolutionär. Vi har nått en period av mellanstadium i arbetarklassens historia: vi måste undersöka den djupt och förstå dess implikationer, för dess politiska konsekvenser kommer att vara avgörande.

Den första konsekvensen är inte oväntat en svårighet: hur ska vi förstå de materiella rörelserna hos klassen i frånvaron av olika institutioner som korresponderar mot dessa rörelser, det vill säga avsaknaden av de kanaler som klassmedvetenheten vanligen uttrycker sig genom? Detta kräver verkligen en större teoretisk ansträngning (och en som är mer kapabel till abstraktioner), men det har också en tydligare praktisk funktion: vi är nämligen tvungna att analysera arbetarklassen oberoende av arbetarrörelsen.

Den andra konsekvensen är att vi ser motsättningar och skenbara osäkerhetsfaktorer i klassens rörelser. Det är tydligt att om arbetarklassen hade en revolutionär politisk organisation så skulle den sikta på att använda sig av den punkt där den kapitalistiska reformismen är som mest utvecklad. Processen att skapa en enande sammansättning av kapitalet på en internationell nivå, kan bli den materiella basen för en politisk nysammansättning av arbetarklassen (och i detta avseende ett positivt strategiskt ögonblick för revolutionen) endast om det åtföljs av en revolutionär mognad inte bara av klassen, utan även av klassens organisering. Om detta element är frånvarande fungerar hela processen till fördel för kapitalet, som ett taktiskt moment i en ensidig stabilisering av systemet, genom att skenbart integrera arbetarklassen i systemet. 

Den italienska kapitalismens förfaringssätt, alltså den organiska politiska överenskommelsen mellan katoliker och socialister, skulle kanske på nytt kunna öppna upp en revolutionär process längs med klassiska linjer om den återigen kunde förse de italienska arbetarna med ett arbetarparti, som då skulle vara hängivet en direkt opposition mot det kapitalistiska systemet i den demokratiska utvecklingsfasen av dess klassherravälde. 

Utan detta kommer dominansen i kapitalets exploatering under tiden att bli mer stabil och arbetarna kommer bli tvingade att söka andra vägar till deras revolution. Medan det är sant att arbetarklassen objektivt tvingar kapitalet in i tydliga, precisa val, så är det också sant att kapitalet sedan använder dessa val gentemot arbetarklassen. Kapitalet är vid detta ögonblick bättre organiserat än arbetarklassen: valen som arbetarklassen påtvingar kapitalet löper risken att stärka kapitalet. Detta ger arbetarklassen ett omedelbart intresse att motverka dessa val.

Idag är arbetarklassens strategiska perspektiv så tydligt att vi undrar om det är först nu som den upplever årstiden för sin fantastiska mognad. Den har upptäckt (eller återupptäckt) den riktiga hemligheten, som kommer att bli dödsdomen över sin klassfiende: den politiska förmågan att tvinga kapitalet in i reformism, och att sedan ohyfsat använda denna reformism för arbetarklassens revolution. Men arbetarklassens nuvarande taktiska position som en klass utan klassorganisering är, och måste av nödvändighet vara, mer diffus och mer subtilt mångtydig. 

”Vi måste vända problemet upp och ner, byta väg, början om från början: och denna början är arbetarklassens klasskamp”.

Arbetarklassen är fortfarande tvungen att använda motsättningarna som skapar en kris inom den kapitalistiska reformismen; den måste röra om i elementen som hindrar och bromsar den kapitalistiska utvecklingen, eftersom den vet och anar att om den ger fri hand åt kapitalets reformistiska operationer i avsaknad av arbetarklassens politiska organisering skulle det innebära en frysning för en lång tid av hela den revolutionära processen (och av samma anledning, om en sådan organisation faktiskt fanns, så skulle den öppna upp processen omedelbart). Därför borde de två reformismerna, kapitalets och arbetarrörelsens, verkligen mötas – men bara genom ett direkt initiativ av arbetarklassen. När som idag en del av den nuvarande rörelsens hela initiativ är i kapitalets hand, måste arbetarnas omedelbara intresse vara att hålla dem isär. 

Från ett taktiskt perspektiv är det även korrekt att detta möte borde äga rum först när arbetarklassen har upplevt inte bara kamp, utan revolutionär kamp, och inom den revolutionära kampen även har upplevt alternativa modeller för organisering. Vid den punkten, kommer det historiska mötet mellan kapitalistisk reformism och arbetarrörelsens reformism verkligen markera början på den revolutionära processen. Men vår nuvarande situation är annorlunda: den föregår och banar väg för det senare stadiet. Från detta följer både arbetarnas strategiska stöd för kapitalets generella utveckling och deras taktiska opposition mot denna utvecklings partikulära former. Därför finns det i arbetarklassen idag en motsättning mellan taktik och strategi. 

Med andra ord, taktikens politiska moment och strategins teoretiska moment står i motsättning till varandra, i en komplex och till stor del förmedlad relation mellan revolutionär organisering och arbetarklassvetenskap. Idag, på en teoretisk nivå, så måste arbetarnas perspektiv vara obehindrat, det får inte hindra sig själv, det måste ta ett språng framåt genom att överskrida och negera alla empiriska bevis som småborgerlighetens intellektuella feghet ständigt kräver. För arbetarklasstänkande har upptäckternas ögonblick återvänt. Tiderna av systembygge, av upprepning och vulgaritet upphöjt till status av systematisk diskurs är definitivt över. Vad som behövs nu är att börja om från början, med en rigoröst ensidig klasslogik: mod och beslutsamhet för vår del, och frigjord ironi gentemot alla andra.

Det här bör inte förväxlas med skapandet av ett politiskt program: vi måste motstå frestelsen att föra denna teoretiska utgångspunkt omedelbart in i arenan för politisk kamp, en kamp som är artikulerad på basis av ett precist sammanhang som, i vissa fall, till och med helt berättigat kan motsäga de teoretiska ståndpunkternas form. Vad gäller praktiska lösningar på praktiska problem som direkt kamp, direkt organisering, direkta interventioner i en given klassituation där arbetarna är involverade, så bör allt detta bedömas i första hand utifrån vad rörelsen behöver för sin egen utveckling. Först i andra instans bör de bedömas från en ståndpunkt av ett generellt perspektiv som subjektivt påför dessa saker på klassfienden.

Men separeringen mellan teori och politik är bara en konsekvens av motsättningen mellan taktik och strategi. Båda har sin materiella bas i en process (som fortfarande långsamt utvecklas) i vilken klassen och den historiska organiseringen av klassen, ”arbetarklassen” och ”arbetarrörelsen”, först blir splittrade och sedan står i ett motsatsförhållande till varandra. 

Vad innebär detta konkret sett, och vart för det oss? För det första måste man säga att målet med detta tillvägagångssätt är den solida nysammansättningen av en politiskt korrekt relation mellan de två momenten. Ingen separation mellan dem kan bli teoretiskt försvarbar, och inget motsatsförhållande kan bli påverkat vid något tillfälle, inte ens tillfälligt. Om en del av arbetarrörelsen återigen hittar vägen till revolutionen som signalerad av arbetarklassen, så kan föreningen av dessa moment bli lättare, snabbare, mer direkt och mer säkert. Annars kommer den revolutionära processen, även om den är förutsatt, bli mindre tydlig, mindre bestämd, längre och mer dramatisk. Det är lätt att se hur de gamla organisationerna arbetar med att mystifiera de nya arbetarklasskamperna. Men det är svårare att förstå på vilket sätt arbetarna kontinuerligt och medvetet utnyttjar de institutioner som kapitalet fortfarande tror utgör en rörelse av organiserade arbetare.

I synnerhet har arbetarklassen lämnat över ansvaret för alla problem rörande taktik till de traditionella organisationer, medan den upprätthåller för sig själv ett autonomt strategiskt perspektiv fritt från restriktioner och kompromisser. Återigen har vi det samtida resultatet av en revolutionär strategi och reformistisk taktik, även om, som så ofta händer, motsatsen verkar vara fallet. Det verkar som om arbetarna nu är i överensstämmelse med systemet och bara tillfälligtvis kommer i konflikt med det: men det är bara skenet av den “borgerliga” framställningen av kapitalets sociala relationer. Sanningen är att även de fackliga tvisterna politiskt för arbetarna representerar en akademisk exercis i deras kamp om makten: det är som sådana som de tar sig an dem, använder dem, och när de väl har blivit använda ger bort dem till cheferna. 

”Den politiska kampens handling kan inte simpelt testas och mätas med empiriska medel. Det enda sättet att bevisa denna enhet är att börja organisera den.”

Det är faktiskt så att den klassiska marxistiska tesen att fackföreningarna tillhandahåller det taktiska momentet och partiet det strategiska fortfarande är sant för arbetarna. Just därför, om det nu fortfarande finns en förbindelse mellan arbetarklassen och fackföreningarna, så finns det ingen förbindelse mellan arbetarklassen och partiet. Det är detta faktum som frigör det strategiska perspektivet från de omedelbara organisatoriska uppgifterna: den tillfälliga delningen mellan klasskampen och klassorganiseringen, mellan kampens bestående ögonblick och tillfälliga organisationsformer, är en konsekvens av den socialistiska reformismens historiska misslyckande och en förutsättning för den politiska utvecklingen av arbetarklassens revolution. 

Det är mot denna utveckling, en mekanism som inte längre är kapitalismens utan snarare revolutionens, som en teoretisk undersökning och praktiskt politiskt arbete brutalt måste tvingas närma sig. Det finns inga modeller. De tidigare erfarenheternas historia tjänar oss bara för att frigöra oss från de erfarenheterna. Vi måste anförtro oss åt en ny typ av vetenskaplig tolkning. Vi vet att utvecklingens hela process är materiellt införlivad i arbetarkampernas nya nivåer. Vår utgångspunkt bör därför vara att påvisa vissa former av arbetarklasskamper som sätter i rörelse en viss typ av kapitalistisk utveckling som rör sig i riktning mot revolutionen. Då kan vi börja utforska hur man ska artikulera dessa erfarenheter inom arbetarklassen, genom att subjektivt välja de nervpunkter som det är möjligt att attackera den kapitalistiska produktionen genom. Och utifrån denna grund, genom att testa om och om igen, så kan vi närma oss problemet hur man ska skapa en relation, en ny och pågående organisation som korresponderar gentemot dessa kamper. Då skulle vi kanske upptäcka att ”organisatoriska mirakel” alltid sker, och alltid har skett, inom dessa mirakulösa arbetarklasskamper som ingen vill känna till men som kanske sammantaget skapar och har skapat mer revolutionär historia än alla de revolutioner som de kolonialiserade folken någonsin har gjort.

Men detta praktiska arbete, artikulerat på fabrikens basis, och sedan skapt att fungera tvärsigenom terrängen av produktionens sociala relationer, detta arbete behöver kontinuerligt bedömas och förmedlas på en politisk nivå som kan generalisera det. Detta är en ny typ av politisk nivå, som gör att vi behöver undersöka och organisera en ny form av tidning hos arbetarklassen. Den skulle inte vara utförd för att omedelbart rapportera och återge alla kampens särskilda erfarenheter; istället skulle uppgiften vara att koncentrera dessa erfarenheter i en generell politisk diskurs. 

”Planerad icke-samverkan, organiserad passivitet, polemisk förväntan, en politisk vägran och en kontinuitet av permanenta kamper”.

I detta avseende är tidningen ett centrum för kontroll, eller rättare sagt självkontroll, av den strategiska giltigheten av enskilda kamperfarenheter. Det formella tillvägagångssättet för att utföra en sådan verifikation ställs helt på huvudet. Det är den politiska diskursen som måste verifiera korrektheten i de praktiska kamperna – och inte vice-versa – eftersom den politiska diskursen på denna basis skulle vara arbetarklassens totala perspektiv, det aktuella verkliga resultatet och den verkliga processen. Och det är lätt att se hur ett sådant tillvägagångssätt skulle föra oss bort från den leninistiska uppfattningen av en arbetartidning: den uppfattades som den kollektiva organisatören på basis av, eller i förutseende av, en bolsjevistisk organisering av klassen och partiet. Men det är omöjliga målsättningar för oss på detta stadium av klasskampen: detta är stadiet där vi måste ge oss av på en upptäcktsfärd bort från den politiska organiseringen av avancerade avantgarde och mot den politiska organisering av hela den kompakta sociala massa som arbetarklassen har blivit, i en period av dess höga politiska mognad en klass som, precis på grund av dessa egenskaper, är den enda revolutionära kraften, en kraft som, stolt och hotfull kontrollerar tingens nuvarande tillstånd. 

Vi vet det. Och Lenin visste det före oss. Och före Lenin upptäckte Marx, genom sin egen erfarenhet, att den svåraste punkten är övergången till organisationen. Kampens kontinuitet är en enkel fråga: arbetarna behöver bara sig själva och chefen på motsatta sidan. 

Men organiseringens kontinuitet är en sällsynt och komplex sak: direkt när organisationen institutionaliseras i en form så utnyttjas den av kapitalismen (eller av arbetarrörelsen å kapitalismens vägnar). Detta förklarar det faktum att arbetarna väldigt snabbt lämnar de organisationsformer som de precis har kämpat sig till. Och istället för det den generella politiska organiseringens byråkratiska tomrum så utgår de från den direkta kampen på fabriksnivån, en kamp som tar sig ständigt nya former som enbart den intellektuella kreativiteten av produktivt arbete kan upptäcka. 

Om inte en politisk organisering direkt av arbetarna kan generaliseras, så kommer den revolutionära processen inte påbörjas: arbetarna vet det, och det är därför som man inte ser dem sjunga hymner till den ”demokratiska” revolutionen i de officiella partiernas kapell. Arbetarklassens verklighet är fast bunden till Karl Marx, medan arbetarklassens behov av politisk organisering är lika fast bunden till Lenin. Med ett mästerligt drag så förde den leninistiska strategin Marx till Sankt Petersburg: bara arbetarklassens perspektiv kunde ha utfört ett sådant djärvt revolutionärt steg. Vad vi kallar ”Lenin i England” är ett projekt för att utforska arbetarpartiets nya marxistiska praktik: temat är kampen och organiseringen av arbetarklassens högsta politiska utvecklingsnivå. På denna nivå är det värt att övertyga Marx om att åter igen färdas utmed ”Lenins raka linjes mystiska kurva”. 

Mario Tronti är filosof och en av förgrundsgestalterna inom den autonoma marxismen (”operaismen”). Han bor i Rom och sitter numera i riksdagen för Demokratiska partiet.