Malmö dansar limbo

2015-11-18

En filmscen har spelat upp sig gång på gång i mitt huvud de senaste dagarna. En amerikan i lite för tight hawaiiskjorta dansar limbo och försöker få med sig sin stela kropp under stången. Det är natt på någon ”söderhavsö” och runt honom står åskådarna och skanderar: ”How low can you go? How low can you go?

Vet inte vilken film det är, minns inte handlingen i övrigt. Den kan knappast ha lämnat ett starkt intryck. Men jag vet varför filmscenen just nu spelas upp i mitt huvud.

Den stela amerikanen i hawaiiskjortan är min hemstad. Han är Malmö.

Med en kommunal byråkratis envisa stelhet böjer sig Malmö stad just nu lägre och lägre, närmare och närmare gyttjan. Jag tyckte det var imponerande lågt när staden lyckades hitta ett juridiskt kryphål som gjorde det möjligt att vräka de EU-migranter som bosatt sig i Sorgenfrilägret. En vräkning som får allt mer kritik för att den strider mot internationella normer för hur vräkningar skall gå till. (Läs mer på Aftonbladet.)

Än mer imponerande blev uppvisningen i limbo då polisen senare samma dag, efter att EU-migranterna lämnat Sorgenfrilägret och bosatt sig utanför stadshuset, började beslagta migranternas ägodelar. Endast det som kunde rymmas på en yta av 60×60 cm fick varje person behålla. Samma natt köade människor med sovsäckar och liggunderlag utanför H&M några hundra meter därifrån, för att lägga vantarna på ett plagg ur en ny kollektion. Utan att berövas sitt skydd för kylan. How low can you go Malmö? How low can you go?

Och så kom dagen i dag. Malmö stads stela kropp lyckades åter igen visa sig vigare än jag trott möjligt.

Under gårdagen gick flera av EU-migranterna in i stadshuset och stannade kvar där tills de fått igenom sitt krav för dagen; ett möte med kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh (S). Mötet gav i och för sig inte så mycket, kommunen ger sig inte. Till Malmö skall man inte kunna komma och förvänta sig att bli behandlad som en människa hur som helst, i Malmö skall vi inte upplåta några sovplatser i höstkylan. Men bara det att få till ett möte kändes som en liten seger, en liten ljusglimt, ett litet tecken på att det nyttar att stå på sig och kämpa för sina rättigheter.

Men dagen i dag kom med ett nytt lågvattenmärke, ett nytt limborekord. Polisen kom återigen till stadshuset. Enligt Sydsvenskan ett 50-tal. Återigen tar polisen madrasser, täcken, filtar, kläder och skor från hemlösa. De kom 10:45 och meddelade att senast klockan 11:00 skulle EU-migranternas tillhörigheter vara borta. 15 minuter fick människorna som var där på sig att packa undan. Många hann inte ens dit innan deras tillhörigheter var bortplockade.

Samtidigt kan jag fortfarande breda ut mig som jag vill i staden, lägga ut picknikfiltar, låsa fast både cykeln och barnvagnen på gatan. Ingen anklagar mig för att belamra min omgivning.

Polisens beslut om att plocka bort sådant som anses vara belamring av allmän plats fattades den 11 november (beslutet finns att läsa på Facebook). Men polisen har valt att inte beslagta ägodelar förrän i dag, dagen efter de protesterande EU-migranternas första lilla seger. Kom inte här och tro att ni kan påverka er situation inte. Kom inte här och kämpa för era rättigheter. Kom inte hit och ta er in i maktens korridorer. Kom inte här och försök vara delaktiga i någon form av demokrati. Och framför allt, kom inte hit och tro att ni kan vinna.

Och i nattmörkret står Avpixlat- och SD-mobben och hejar på. ”Kom igen nu Malmö, kom igen. How low can you go?

/Hanna Höie

Läs också:

En barnvagnspromenad till avgrunden

Sorgenfri är överallt

 

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu