Sorgenfri är överallt

Den 2 november.

Lägret töms. I osäker väntan bränner de boende det som återstår av hus, möbler och annat bränsle. Lägereldslågan svänger än hit, än dit, röken täcker himlen. Ur halvsömn reser sig några upp varje gång civilpolisbilen, som cirkulerat runt omkring oss hela natten, saktar in framför grindöppningen. Vid grinden håller några andra vakt mot rasistmobben på andra sidan Industrigatan, mot de män i bil som försökte köra över grindvakterna, som kastade smällare, som lagt undan registreringsskyltarna.

Vad som händer i Sorgenfrilägret nu, är lika delar smärtsam historia som skrämmande framtid. Å ena sidan: Polisen sätter upp taggtrådsstängsel runt en till stora delar romsk bosättning, en bosättning de snart kommer att storma, tömma, jämna med marken. Invånarna försvinner in i gemensam glömska. Det luktar svenskt 50-tal, tyskt 30-tal och de romska folkens hela förflutna. 

Å den andra: Malmös framtid ligger under våra fötter. Kvarteret Brännaren utgör en av de största delarna i den nya stadsdel som ska etableras i Norra Sorgenfri. Hit ska den nya skolan förläggas, här ska människor mötas på gångstigar under exotiska träd, här ska Industrigatan förvandlas till ett nytt Ströget eller Oxford Street (allt står i Malmö stads planprogram). Här ska den kreativa klassen bo. De fria, de starka, de som bringar in stålarna. Norra Sorgenfri bildar, tillsammans med Västra Hamnen och Malmö Live, ett tredje hörn i den triangel av nyliberal stadsplanering som förväntas omvandla Malmö från arbetar- till entreprenörsstad. Flödena som står på spel är enorma.

Den 3 november.

Rivningen av lägret utgjorde inget historiskt undantag. Med stöd i samma rasistiska människoförståelse som SD och på senare tid de allra flesta riksdagspartier anslutit sig, till kan Malmö stad förflytta en befolkning och göra plats för en ny. Ut med de lönlösa, de ovärdiga, in med de (vita) människor, som med ovanligt välanvänd f-skattesedel lyckats göra världen till sin. De som upprätthåller konsumtionen, de som inte har mage att kräva något tillbaka. De vars levnadsstandard hänger på de svartjobb som utförs av samma människor som nu trängs undan.

I skivande stund har bulldozrarna, polisbilarna och piketstyrkorna redan tömt lägret på människor i en gryningsräd. De kallade ut ”aktivister och media” först, för att sedan släpa, slita och illa tilltyga de romer som stannade kvar. Många vittnar om våld och visar sina skador. Alla är ledsna, ingen är förvånad. Som en av taktikerna skulle de boende övertygas att lämna lägret genom löften om härbärge i fem nätter eller om hjälp till hemresa. Löften som redan avfärdats som otillräckliga. 

Boende och aktivister går under morgonen ner till stadshuset, några av dem sover på marken. Vissa gör det symboliskt, många av trötthet. ”Var ska vi annars sova?”. De undrar varför de ansvariga pratar om Rumäniens politiker. ”Om Rumäniens politiker hade velat hjälpa oss så hade de gjort det redan, då hade vi ju inte varit här. Kampen är här och nu, inte någon annanstans.”

Efter dagar och nätter av osäkerhet hände det slutligen. Vissa släpas bort, för att andra ska kunna slå sig ner. Vi kan kalla det gentrifiering, vi kan kalla det rasism, vi kan kalla det klassamhället. Vi har sett detta förut, Sorgenfri är mer än en plats. Sorgenfri är överallt.

/ EU-migrantgruppen, Allt åt alla Malmö

Foto: Victor Pressfeldt