Malmö: En barnvagnspromenad till avgrunden

-3-1-2-4

Jag brukar vara en rätt stolt Malmöbo. Staden jag har valt att bo i, staden i mitt hjärta. Nu skäms jag.

Det tar inte lång tid att gå dit, över Amiralsgatan, förbi St. Knuts ekologiska caféer och sushibarer, upp förbi kyrkogården, så är jag där. Sorgenfri. Barnvagnspromenaden gick dit i går morse, en kort promenad till en annan värld. Väl på plats utanför det som kvällen innan var ca 150 människors hem började känslan av skam komma krypande.

Lägret var tomt. Grävskopan hade precis börjat jämna folks hem med marken och polisen plockade trött undan kravallstaketen. På staketet in till lägret fanns banderollerna kvar: ”Ta inte vårt hem”, ”Bekämpa fattigdom, inte dom fattiga.”

Vi var inte ensamma utanför lägret. Pressfotografer, journalister och efterslängen av de rasister som hållit till utanför lägret var också där och skrek uppmuntrande tillrop till polisen. ”Äntligen någon som städar bort det här skräpet”. Och jag vet att igår natt valde mitt älskade Malmö att dra igång det som måste vara Sveriges största fördrivning av romer på decennier. ”I dag är det inget Kämpa Malmö inte”, säger en ledsen kvinna bredvid mig. Jag ser att hon skäms, precis som jag.

Enskilda beslut fattas inte i politiska vakuum, lagar tolkas inte utan att påverka och påverkas av samhället. Beslutet att tömma lägret kunde lika gärna blivit ett annat. Malmö stad hade kunnat besluta att alla som befinner sig i Malmö ska ha en varm och trygg sovplats för natten. Att fatta beslut är också att välja sida och det var det Malmö stad gjorde igår.

Malmö stad valde mobben. De valde rasisternas och antiziganisternas sida. Samma mobb som hetsar på nätet, samma mobb som attackerat romska sovplatser i Malmö så ofta att de skapat lägret i Sorgenfri: en trygg sovplats på gammal, giftig industrimark bakom ett staket. Det är deras sida Malmö stad har valt.

När bränderna härjade i romernas läger, när attackerna duggade tätt, när sovande människor i tält attackerades med knivar så fanns inga poliser till hands för att skydda en av de grupper som är mest utsatta i vårt samhälle. I natt, när de skulle vräkas, fylldes hela Nobelvägen av polisbilar.

Malmö stad, den rödgröna kommunen, valde att bekämpa de fattiga, inte fattigdomen.

Om kommunen valt att lägga samma kreativa resurser på att hitta en lösning på problemen kring Sorgenfrilägret som de nu lagt på att hitta juridiska kryphål för att slänga ut de som bor där, hade vi haft en lösning. Hade samhället lagt samma resurser som gårdagens polisinsats kostat på ett boende värt namnet, hade lägret inte funnits.

Jag skriver till Malmö stads Facebook att staden just krossat mitt hjärta, att jag varit stolt över att vara Malmöbo men att jag nu skäms. Till svar får jag att lägret tömdes eftersom det var hälsofarligt att vistas där. 150 personer reduceras till en sanitär olägenhet och det är med hänsyn till dessa människors bästa som de nu ska köras ut i kylan.

Vi lever i 2015, men retoriken har knappast förändrats sen 1930-talet.

Jag gick ner till protesterna utanför stadshuset. Där bor numera 150 av mina grannar på gatan, de som ligger ner ligger nu på asfalten utan skydd för regn och kyla. Jag ställde frågan till Malmö stad om hur det var att förbättra miljön i staden och personernas hälsa.

På vägen hem gick jag förbi en biograf, där visas filmen om Katarina Taikon och jag undrar lite vad ledamöterna i Malmö stads miljönämnd, de som fattat beslutet om vräkning, fick med sig under historielektionerna.

Jag väntar fortfarande på svar på min fråga om hur romernas situation har förbättrats av vräkningen.

/Hanna Höie

2 kommentarer på “Malmö: En barnvagnspromenad till avgrunden

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *