På landsbygden klarar man sig inte utan bil. Det vet de flesta som bor här. Hur skulle vi ta oss till jobbet, skjutsa till förskolor och aktiviteter, handla mat och åka på nöjen utan bilen? Jag vet hur omöjligt det skulle vara för jag lever själv så. I en liten by på landet med drygt två mil till jobbet och bussar som går på tider som gör det omöjligt att kollektivpendla. Men med klimatförändringarnas konsekvenser som blir alltmer akuta är det nog fler än jag som sätter sig i bilen med en knut i magen. Vi vet innerst inne att det här inte är hållbart i längden. Omställningen till ett hållbart samhälle gäller även oss. Hur många i min by skulle ha råd med en elbil? Inte jag i alla fall. Och är verkligen lösningen att byta ut alla fossilbilar mot elbilar och fortsätta som nu? Det låter enormt resurskrävande.

Från politiskt håll hör vi hela tiden hur vi på landsbygden måste få dispens att fortsätta köra fossilt. Billigare ska det helst också vara. Men jag undrar i mitt stilla sinne hur de tänker? Vi vet ju att om våra barn ska ha en framtid måste vi ställa om samhället och bli koldioxidneutrala. Jag är rädd att politikernas löften om dispens egentligen är en förtäckt ovilja att ta tag i problemet. Att de, när fossila bränslen först blir ransonerade och sedan förbjuds helt, inte kommer att ha något annat svar än ett nonchalant ”Ni får väl flytta då!”. Jag vill inte flytta. Men jag vill inte heller förstöra min dotters möjlighet att ha en dräglig framtid genom att fortsätta spy ut koldioxid (samt diverse andra giftigheter) på daglig basis.

När jag var arton kunde jag ta tåget från Göteborg, där jag bodde då, be konduktören att få stiga av i Veda, gå ner till älven, ta färjan över och gå sista sträckan upp till min mosters hus i Nyadal. Sedan lades färjan ner och vi fick E4:an och Högakustenbron som skulle underlätta farandet och kommandet. Det gjorde de visserligen, men bara om man har en bil för bron byggdes helt utan gång- och cykelbana. Det går massor av bussar på Riksväg 90 på andra sidan älven, men för att ta sig dit måste du ha bil. Det är så det går till när man bygger sig in i ett bilberoende. Idag bygger vi våra samhällen utifrån bilen.

När en väl har bil blir det också lätt så att en använder den. Det blir en vana. Vissa gånger kanske det skulle gå att ta bussen, men det är svårt att bryta vanor och bussresorna kostar också. Dessutom ganska mycket mer än vad de gör i storstan, för ett sämre utbud. Kollektivtrafiken på landsbygden kostar mer, för det är så få som åker. Många turer kör tomma eller nästan helt tomma, så det går inte att sätta in fler. Så vi har ett moment 22. Vi har inte bussar som går på de tider vi behöver, därför skaffar sig folk bil och regionen, som planerar kollektivtrafiken, måste dra ner på turerna och höja priserna, varvid folk åker ännu mindre buss för det blir billigare att ta bilen när en nu ändå har den. Hur bryter vi den här onda cirkeln?

Jag tänker att det ju ändå rimligtvis måste börja med att det finns kollektivtrafik på tider när folk behöver åka och när det är på plats kan vi börja jobba med en beteendeförändring. Undersökningar som har gjorts visar att tillgänglighet är viktigare än pris. När jag kör till jobbet på morgonen ser jag hur många som pendlar både till och från Kramfors i sina bilar. Om alla de som sitter i sina enskilda bilar istället skulle ta bussen, skulle vi fylla mer än en buss. Sedan när tillgänglig kollektivtrafik finns tror jag att priset kommer att spela större roll. Är det billigare att ta bussen än bilen kommer fler att göra det, helt enkelt.

Ett motargument jag ofta hör är att det skulle vara för dyrt. Men hur vet vi det? Har vi ens räknat på det? Kanske det skulle vara ett första steg? Utred vad det skulle kosta att ha en kollektivtrafik som tillät människor på landsbygden att pendla till arbetet. Det skulle gärna få gå någon buss under helgen också. På många platser i region Västernorrland går det inga bussar på helgerna alls. Sedan kan vi jämföra den kostnaden mot vad det kostar att inte agera mot klimatkrisen.

Det är här någonstans det börjar kännas absurt. Vad är det egentligen vi säger? Att det kostar för mycket att rädda våra barns framtid? Vill du stå och se ditt barn i ögonen och komma med den ursäkten när världen brinner? ”Förlåt mitt barn, men det kostade för mycket pengar att rädda dig.” I ett av världens rikaste länder? Jag köper det bara inte och det kommer inte våra barn att göra heller. Vi behöver börja prata om investeringar istället för kostnader. Vi behöver bygga samhället runt människors långsiktiga välfärd istället för runt bilen. Vi behöver politiker som vågar utmana de ekonomiska intressen som kämpar emot omställningen till ett hållbart samhälle.

Anna Norvell är konstnär och jobbar deltid som bibliotekarieassistent på Kramfors bibliotek. Hon bor i Nyadal, en liten by vid Högakustenbrons norra fäste. Hennes hjärtefråga är omställningen till ett hållbart, jämlikt och rättvist samhälle.