“Många i Stockholm tror …” börjar skribenten Hanne Kjöller, och precis så slår hon fast att den tidning hon skriver för dels aldrig varit ämnad för hela landet, och dels att den publik hon riktar sig till är den som alltid sett och fått se sig själva som normen, och som nu i en tid då fördomar, hets mot folkgrupp och vardagsrasism välkomnats in med öppna armar på tidningarnas ledarsidor, återigen känner sig trygga nog att uttrycka sin avsky mot alla de som inte passar in i deras bild av “Sverige”.

“Den här texten är för er“, säger mellanrummet mellan hennes rader, “er som vill få er vardagsrasism accepterad.”

Hanne Kjöller skriver vidare att man måste födas eller gifta sig in i en sameby, för att på så sätt få renskötselrätt. Hon har utan att öppet medge det utvidgat kriterierna sedan sin förra ledare, men har fortfarande fel i sak, då renskötselrätten tillhör det samiska folket, men, på grund av statens lagar så måste denna rätt utövas inom ramen för samebyarna.

Men du behöver inte födas i en sameby för att få renskötselrätt.

En av våra mest kända samiska artister är både adopterad och renskötare. Kanske är Hanne ändå så pass upplyst att hon förstår att adopterade barn i samiska familjer också är samer och därför räknar dem som födda in i sina samebyar, men argumentet håller ändå inte, då alla samer har rätt att söka medlemskap i en sameby. Det betyder inte att det är enkelt, på något sätt, och interna konflikter kan leda till djupa sår, men möjligheten, rent objektivt, finns där.

En av de finaste nyheterna från de senaste åren handlar om Daniel Barruk, som en oktoberkväll i pandemin fick ett samtal från renskötaren Leif Lundberg, en för honom i princip okänd man, med en enkel uppmaning:

“Jag har hört om din önskan och sett hur du strävat. Sök till vår sameby, så ska du få mitt renmärke och alla mina renar.”

Och just så blev det. Det samiska samhället är öppnare än vad Hanne vill hävda.

Samtidigt så far Hanne med direkta osanningar. Hon skriver att det finns 3700 renskötare i landet, de flesta av dem i Stockholm och barn, men det är inte sant. Runt 4600 människor har renmärken, och äger renar, och rennäringen i Sverige genererar i sin tur 5200 årsanställda per år, med en sammanlagd bruttolön på runt 1 miljard kronor.

Det Hanne Kjöller egentligen borde skriva är att av dessa renskötare så är runt 3700 direkt involverade i renskötseln, medan rennäringen totalt, med familjer inräknade samlar ca 7200 personer. Räknar man in den totala tillväxtindustrin som genereras av renskötseln så pratar vi om 31,000 anställda.

Faktum är att rennäringen är Norrbottens tredje största arbetsgivare, och att det bara är Norrbottens Läns Landsting och inlandskommunerna som har fler anställda i dag.

Gruvorna i Norrbotten har 5100 personer anställda. Det är 100 färre än de som har ett renmärke, ändå talar ingen om att avskaffa dem för att deras markanvändning allvarligt påverkar tillgången på marker för jakt, fiske och övrig turism.

Jag är 36 år gammal, och därmed äldre än den frisläppta småviltsjakten i den svenska fjällvärlden. När folk pratar om Girjas-domens konsekvenser från ett svenskt perspektiv glöms detta bort.

Att som turist jaga i fjällen är inte en naturlag.

Samtidigt som Hanne Kjöller ondgör sig över samiskt arrangerad jaktturism glömmer hon att det inte går att jaga fritt i resten av landet, och att kostnaden för jaktsafarier i resten av världen vida överstiger de priser hon, utan källhänvisning, nämner i sin text.

För nio år sedan såldes 167 ha jaktmark i Tomelilla. Priset? Totalt 34 miljoner.

Hanne Kjöller har ett begränsat antal ord, men lyckas ändå fylla sina rader med alldeles för många halvsanningar och anekdoter som delats för att underblåsa ett antisamiskt narrativ i samhället.

När hon nämner de anläggningar som STF stänger i fjällen, så glömmer hon att dela att detta beslut fattats av ett enigt STF. Dessutom så finns de flesta anläggningarna, tro det eller ej, ändå kvar. Att ifrågasätta detta beslut vore lite som att kritisera Max om de valde att stänga restaurangen på Kungsgatan 44 i Stockholm, när restaurangen på Sergels Torg 600 meter bort finns kvar.

Det blir helt enkelt tendentiöst.

Men kanske är det den underliggande frågan om vad ett urfolk får eller inte får göra som skaver mest. Hanne Kjöller fortsätter samma argumentation som förts med framgång av populister som Bolsonaro i närtid och Herman Lundborg historiskt: ett urfolk är primitivt, och så fort de får smaka på modernitetens bekvämligheter så går de under.

Att det, i sig, är fel borde varje människa förstå.

En svensk som använder en Samsung blir inte mindre svensk, för att hen inte höll kvar vid sin GH172 Ericsson-mobil från 1989.

På samma sätt gör en skoter inte en samisk renskötare till mindre medlem av ett urfolk än den samiska renskötare som istället på skidor hållit hjordens kant.

Hanne Kjöllers text är en ledare. Den uttrycker hennes åsikter och fördomar, men utgör inte ett vetenskapligt underlag för att på allvar kunna diskutera samiska rättigheter.

Istället för att belysa komplexitet så bidrar den till vardagsrasism som i sin tur slår mot hela det samiska folket, oavsett var man befinner sig på skalan från icke-renskötare till renskötare.

Hanne Kjöller slår nedåt, och bidrar till näthat, men kommer med stor sannolikhet pausa sina sociala medier i närtid för att slippa höra den rättmätiga kritik som hennes skrivande genererar.

Hon vill vara fri att slå utan ansvar, för det är nog ändå så i slutänden så som den umesamiska pionjären Karin Stenberg skrev på 1920-talet:

“Svensken säger, att han är frihetsälskande — och det är sant. Han älskar sin egen frihet. Men han vill däremot gärna vara förmyndare för andra. Han säger, att han älskar kultur och upplysning. Det är sant. Han älskar den så länge den är hans.”

Johan Sandberg McGuinne är sydsame, aktivist för samers rättigheter, översättare och lärare.