Man ser feminister vilket håll man än tittar, men reaktionen förefaller också ha vind i seglen. Vilket håll blåser det åt egentligen? Det enda  alternativets praktikant tog pulsen på abort-debatten i centrala Göteborg.

Det känns som en sinnessjuk sak att skriva 2019 men aborträtten är ifrågasatt igen. På Irland blev abort precis tillåtet efter folkomröstning medan den i Alabama mer eller mindre totalförbjudits. En frireligiös barnmorska har, ekonomiskt backad av kristna lobbyister, försökt hävda samvetsfrihet på svenska sjukhus, åtminstone två av riksdagens partier vill ”se över gränsen” och i svallvågorna av statens medicinetiska råd (SMER):s rapport ”Livstecken vid sen abort” försöker högerdebattörer och förmätet fromma pusha för att abort gränsen ska flyttas bakåt i takt med att modern läkarvetenskap förmår ”rädda” foster vid färre och färre veckoantal.

Livets Marsch är ett semi-återkommande arrangemang i föreningen LIVS VALs regi. Ni vet, det goa gänget far bröder och tanter med solklar koppling till församlingen Livets Ord som också arrangerar ”Livets Söndag” en söndag i månaden i någon av landets större städer. De håller jättelika bilder på (vad de påstår är) foster, delar ut utskrivna A4 med illa källhänvisad skräckpropaganda och vänder vänligt andra kinden till när någon spottar i deras riktning. Men Livets Marsch är antiabortårets grand final! Och vid första anblick blev under tecknad besviken.

På Gustav Adolfs Torg, tio minuter innan utsatt tid, var det precis samma gäng som vanligt. Hög medelålder, hög andel män och högt självförtroende – men med bedrövligt låg energi. På andra sidan Jammin Jamaican’s foodtruck samlade sig motdemonstranter, mobiliserade på kort varsel. Livets Ord är inte supersnabba i sociala medier men lyckades till slut spotta ur sig ett facebookevenemang som Ung Vänster Göteborg naturligtvis omedelbart hittade. Den sidan av torget utstrålade allt som Livets Marsch (ännu stillastående) saknade: ungdomlighet och energi. Men vad väntar vi på egentligen? När har de tänkt börja gå?

Svaret kom, 13:00 på minuten. Ut från Nordstan väller katolikerna. Fanor med katolska helgon, Vatinkanstatens flagga, Polens rödvita banér och skyltar prydda med kors. Och i katolikernas svans en skara unga konservativa, flera av dem igenkända från Alternativ För Sverige (AFS) torgmöten 2018. De jobbar med samma symbolspråk, fast på svenska flaggor. Ett häftigt meningsutbyte äger rum när marschen i samma stund ska börja gå. Genom motdemonstrationen, och upp för Avenyn. ”Ni vet väl att aborter alltid kommer att göras, frågan är bara om de kan ske säkert?” frågar en motdemonstrant.

”JESUS ÄLSKAR ER” skriker en man med en skinnväst märkt ”Bikers 4 Jesus” till svar. Bakom honom skrattar en grupp brats i sena tonåren. Vandringen upp för Avenyn blir en enda lång walk of shame för abortmotståndarna. De får flygblad ryckta ur sina händer, en munk iklädd kåpa i murrigt naturbrun färgskala får en spottloska i nacken och ilskna motdemonstranter skanderar ”inför retroaktiv abort – du och du och du ska bort” till förbipasserandes stora nöje. Tålamodet tryter till slut för en grupp unga män med huvudsakligt intresse i livet att kontrollera kvinnors reproduktiva organ, och de går till fysiskt motangrepp. Det pustas och stånkas, knuffas och klöses, de lovar ”knulla er alla” och varnar för att ”bråka med polacker”. Livets Ord känner sig till slut tvungna att tillkalla polis, och med konstapelns beskydd lyckas de gå samma väg tillbaka för att slutligen eskorteras åter in i Nordstans parkeringshus.
Genant.

Summering: Livets Marsch borde ha stannat på internet. Precis som ”Gula Västarna För Sverige” innan dem så fick de lära sig en hård läxa i gatans politik. I församlingen, elevrådet eller på internet finns det kanske visst tålamod för misogyni och sexism, men när du tar dig ton i köttvärlden så kommer verklighetens folk att käppjaga dig andfådd. Den som tvekade på behovet av fri aborträtt blev heller knappast övertygad av det här mycket märkliga vatikanlajvet. De saknade slagord och skyltarna växlade hastigt mellan ofödda barns rättigheter, vaccinparanoia och kristen mystik. Det var oöverskådligt och illa utfört. Undertecknads gissning är dess utom att det för den som brinner starkt för en familjeform där patriarken styr ensam över reproduktionen måste vara särskilt förnedrande att överröstas, jagas och hånas av en på alla sätt överlägsen grupp kvinnor.

Livets Marsch får 1/5 Carola Häggkvists. Ge upp skiten bara.

Don Elias är medlem i  redaktionen för Det enda  alternativet.

Illustration: Evelina Mohei