Högern har fått ett gäng nya favoritmarxister. Men vad är det egentligen de säger, och hur kommer det sig att Svenskt näringsliv älskar dem?

Du har antagligen redan sett hört och sett namnen: Örebropartiet, Malmö­ listan, Malcom Kyeyune. Listan kan i dag göras (åtminstone relativt) lång på de så kallade ”klassiska marxister” som tar avstånd från en vänsterrörelse som i deras ögon övergett arbetarklassen för att istället fokusera på identitetspolitik.

Mot vad de här ”klassiska marxisterna” ser som en identitetspolitisk vändning hos vänstern ställer de en ”materiell analys” av klassförhållandena i Sverige. I artiklar och intervjuer – som nästan alltid utmynnar i slutsatser identiska med de som du kan läsa på Svenska Dagbladets ledarsida – kryddar de sina analyser med ett vagt marxistiskt språk­ bruk, där termer som ”trasproletariat”och ”bourgeoisie” får ersätta ”rasifie­rade” respektive ”personer med CSN­-skuld och vänsteråsikter”.

Högern sväljer förstås akten snabbare än du kan säga ”jobbskatteavdrag” – det finns uppenbarligen en stor marknad för att servera moderatavillaägare deras egna åsikter marinerade i marxistisk vokabulär. Vissa av de klassiska marxist­ erna har vid det här laget haft ganska storaframgångar inom högermedia, och lyfts – med en misstänksamt stor dos välvilja – fram som ”vänsterns framtid” av borgerliga skribenter, tyckare och lobbyister från Svenskt Näringsliv till Sverigedemokraterna. Jag bestämde mig för att dyka ner i ett mörkt hål av SD­ poddar, Navid Modiri­intervjuer och bloggtexter för att ta reda på varför.

Produktiva arbetare och transferiat

Den ”marxistiska” ingrediensen i de klassiska marxisternas samhällsanalys är framför allt utgångspunkten att klasser och deras materiella intressen i slutändan trumfar alla andra samhällskategorier. Det innebär att antira­sism, feminism och andra rörelser ses som täckmantlar för ren klasspolitik – en slags överbyggnad för en bas av materiella intressen.

Men de klassiska marxisternas ana­ lys följer inte den vanliga marxistiska uppdelningen mellan å ena sidan en liten, ägande klass och å andra sidan en stor arbetarklass (definierad som de som måste sälja sitt arbete för att överleva).

Faktum är att den arbetarklass de på­ står sig företräda är en relativt liten kategori begränsad till de ”produktiva” eller”värdeskapande” arbetarna, vars arbete inte finansieras genom skatte­ medel. I grova drag handlar det om alla som arbetar direkt för det privata näringslivet, det vill säga runt 20 % av befolkningen.

I en artikel på högerbloggen Ledarsidor­na identifierar Örebropartiets Markus Allard i stället tre huvudsakliga klasser, med motstridiga intressen: kapitalister­na, arbetarklassen och ”transferiatet”. Det sistnämnda begreppet beskriver de grupper som varken räknas till kapita­lister eller produktiva arbetare, utan på ett eller annat sätt försörjer sig genom ”ekonomiska transfereringar” från det offentliga – det vill säga genom skatte­pengar. Därmed är transferiatet en väl­ digt bred kategori: den rymmer hela den offentliga sektorn, alla som får någon form av bidrag samt alla som arbetar i branscher med statliga subventioner.

Med den här definitionen tillhör alltså en undersköterska på en privat vårdcen­tral arbetarklassen, medan en underskö­terska inom välfärden tillhör transferi­atet. En fabriksarbetare är ena dagen en del av arbetarklassen, medan han nästa dag avskedas och övergår till transferia­tet. En projektledare på SVT är visserli­gen en del av transferiatet – men om han headhuntas till TV3 är han plötsligt en produktiv arbetare, och därmed en del av arbetarklassen. Och så vidare.

Här går de klassiska marxisterna förstås i taket: ”offentliganställda sjuksköter­skor och lärare ingår inte alls i transferi­atet, deras arbete är ju samhällsnyttigt!” Men hur definierar man vilket arbete som är samhällsnyttigt och vilket som inte är det?

I SD-­podden Samtidigt gör Malcom Kyeyune – poddkollega till Allard och krönikör i liberala Göteborgs­Posten – ett försök till just en sådan definition. Han gör en gränsdragning med grund i hur värdefullt en persons arbete hade ansetts i den privata sektorn. Företag kommer alltid behöva städare, vilket gör att arbetet kan anses samhällsnyttigt. Kommunikatörer, däremot, finns det enligt Kyeyune inget behov av i närings­livet. Vid sidan av kommunikatörer pekas ytterligare några grupper ut som delar av transferiatet: administratörer, mellanchefer, genusvetare och konstnä­rer med kulturbidrag.

Bristerna i analysen är uppenbara: före­ taganställer ju massor av mellanchefer, administratörer och kommunikatörer! Det räcker med att ta en snabb titt på friskolesystemet för att förstå att före­tagens försök att öka sina vinster inte går hand i hand med ökad kvalitet. För en skolkoncern som drivs som ett aktiebolag kan det ekonomiskt rationella valet vara att skära ner på personalstyrkan och istället lägga pengarna på en reklamkampanj på Instagram. Och för ett privat vårdbolag kan en pr­konsult vara en mer värdefull investering än tio sjuksköterskor.

Faktum är att det finns ett begrepp för när den offentliga sektorn ”effektivi­seras” med inspiration av det privata näringslivet: New Public Management. Och det är inte ”vänstern” som varit drivande i att skapa jobb i välfärden för administratörer, mellanchefer ochmanagementkonsulter. Tvärtom är det initiativ som ofta kommit från ett borgerligt och nyliberalt håll (även om de ofta understötts av socialdemokratiska regeringar både i Sverige och utomlands). Argumenten har baserats på just en sådan idealiserad bild av en hypereffektiv privat sektor som Kyeyune själv målar upp. Idén om transferiatet som en enhetlig klass med gemensamma intressen förmedlade av vänstern är alltså tagen ur luften – och den mellanchef som vill behålla sitt jobb i välfärden gör bäst i att fortsätta rösta blått.

Närande och tärande

”Varken kapitalet eller arbetarklassen har intresse av ett transferiat”, skriver Allard i sin artikel. I en senare text fort­sätter han på samma spår: ”Produktiva klasskikt som merparten av arbetarklas­ sen, de flesta småföretagarna och fler­ talet stora och etablerade kapitalister […] har gemensamma intressen i att minska skattetrycket, där allt större del nyttjas till att nära transferiatet […] Här finns en politisk potential för en klassallians”.

Idén om att kapital och lönearbetare har en gemensam fiende i offentliganställda, bidragstagare och arbetslösa är långt ifrån ny och radikal: ”transferiatet” är bara det senaste försöket att sätta ord på en klassisk uppdelning mellan närande och tärande, med den enda skillnaden är attdet nu uppdaterats med en marxistisk vokabulär. Den kanske tydligaste paral­lellen kan vi hitta i Fredrik Reinfeldts och Nya Moderaternas idé om ”välfär­dens kärna”, där bara de allra viktigaste och mest oumbärliga funktionerna i välfärden (sjukvård, skola, försvar och polis) ska bekostas genom skatt. Ironiskt nog resulterar resonemanget ofta i ned­skärningar i just kärnverksamheten – samtidigt som mängden administrativa tjänster ökar för att kontrollsystemen ska kunna upprätthållas.

Också de klassiska marxisternas defini­tion av arbetaren som sådan – definierad som den som för närvarande arbetar i det privata näringslivet, snarare än den som på grund av kapitalismen tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva – liknar nyliberalernas. Detta syns tyd­ligt i hur Allards konfliktlinje speglar den som drogs upp av Moderaterna, i samband med att de lanserade sig som ”det nyaarbetarpartiet”. Den stora konflikten står inte mellan arbetarklass och kapital, utan mellan å ena sidan drivna, jobbskapande chefer och skötsamma lönearbetare och å andra sidan de lata, sjukskrivna och arbetslösa.

Faktum är att inte ens de klassiska marxisternas paradgren, deras analys av klasser och deras materiella intres­sen, nödvändigtvis i sig själv är särskilt marxistisk. Större likheter finns med den liberala idén om den nyttomaxi­merande individen, homo economicus, som i alla lägen är fullt medveten om sina egna intressen och agerar i enlighet med dem. En annan spegelbild finns i Ayn Randsobjektivism, där människors strävande efter att maximera sin egen vinning betraktas som både en naturlag och en dygd.

För de klassiska marxisterna framstår antagligen handlingen i filmen Kopps från 2003 som fullständigt rationell. I filmen hotas poliserna på en liten ort av arbetslöshet på grund av frånvaron av brottslighet. För att slippa ta ett annat jobb börjar de själva begå brott. Poliser­ na handlar helt enkelt i sitt egenintresse, och vem kan beskylla dem för det?

Slutmål

Slutmålet för de klassiska marxisterna är svårt att avgöra. Oftast framstår de som mer intresserade av att klaga på den vänster de själva tidigare tillhört, än att faktiskt erbjuda någon konkret framtidsvision. Om något slutmål kan identifieras verkar det vara att på oklar väg återupprätta 1900­-talets industrikapitalism; man pratar gärna om hur det är dags för dagens parasitära medel­klass att skaffa ett ”produktivt jobb” och ”bidra till samhället”. Men vart ska de arbetslösa ta vägen när bidragen sänks för att straffa ”transferiatet”? Vart ska alla arbetare inom industrin ta vägen när företagen flyr till låglöneländer? Till vilka jobb ska de vård-­ och skolan­ställda som inte anses bidra till välfär­dens kärna söka sig när deras tjänster skärs bort? Det finns inga industrier som väntar med öppna armar på att få ta emot miljontals människor.

När kapitalismen globaliseras, fabri­ker läggs ner och produktionen flyt­tar utomlands är de enda sätten att få de produktiva jobben att stanna kvar antingen statliga subventioner och ekonomiskt bistånd till industrin (vilket innebär att arbetarna försörjs genom skattesedeln) eller den kapplöpning mot botten vi börjat se i länder som Ungern och Polen. Där måste löner och arbets­villkor ständigt försämras för att blidka företagen att behålla produktionen inom landsgränserna. För den kommunist som är intresserad av att stärka arbetar­nas position mot kapitalet framstår inget av alternativet som särskilt lockande.

Att välfärdens bas sakta smulas sönder beror varken på genusvetares ”materi­ella intresse” av behålla sina jobb i den offentliga sektorn eller att människor hellre lever på knapra bidrag än tar pissjobb med pisslöner. Snarare är pro­blemet en kapitalism som på grund av ekonomisk häxbrygd, stagnation, automatisering och gigifiering inte längre erbjuder tillräckligt mycket arbete som människor kan försörja sig på. Men vem kan klandra de klassiska marxisterna för att inte adressera de frågorna? De har trots allt ett stort materiellt intresse av att fortsätta bli inbjudna till högerns poddar, ledarsidor och tankesmedjor – och för att dölja den verkliga orsaken till välfärdens kris är deras arbete minst sagt produktivt.

S. Ryback är en produktiv arbetare, fembarnsfar och kåsör på Det enda alternativet. Han är för närvarande inblandad i en bitter och utdragen rättsprocess mot länsstyrelsen i Bohuslän.

Illustration: Leodan Rodriguez