Motståndspumpan

Ilenia Iengo synar våldet mot människor och miljö i Europa och uppmanar oss att vårda motståndets frön, i jorden  och på gatan.

Detta är en politisk berättelse, och därför också personlig. Jag ber er att ha tålamod med mig.

Det var våren 2013 som jag blev en feministisk, politisk ekolog. Jag gick en kurs om kvinnans roll i miljökonflikter och den könsbestämda tillgången till reproduktiva allmänningar, och den ägde rum i en liten by vid namn Ås på den norska landsbygden. Kursen ändrade mitt liv fullkomligt. Tack vare den reste jag tillbaka till Neapel och gav mig in i en värld av aktivism, full av dynamiska tänkare som kämpade för social rättvisa och miljörättvisa i striden kring den avfallskris som regeringen orsakat.

Det var med hjälp av dessa relationer som jag äntligen kunde förstå vad människor från Terra de Fuochi (ung. det brinnande landet) – jag själv inräknat – hade varit med om. Vad vi erfarit inpå vår bara hud och i vår kroppsvävnad. I den italienska regionen Kampaniens södra regioner har mänskliga kroppar blivit skådeplats för en toxisk miljökonflikt. Jag har under åren som gått börjat förstå och acceptera att de miljökonflikter som jag försökte utforska rymdes i min egen kropp och fanns på kullarna runt vulkanen utanför min hemby. Det fanns ingen anledning att resa långt för att kämpa för ­miljörättvisa.

Jag har sedan dess ägnat hela min akademiska gärning till att berätta om människors kroppsliga erfarenheter av miljövåld och motstånd i Neapel, landet mellan stolarna, den södra delen av landets norra del, staden som på kartan är europeisk men i hjärtat tillhör ­Medel­havet.

Idag skriver jag från Berlin, där jag påbörjat en doktorandutbildning i social reproduktion och feministisk politisk ekologi, och det har gått tre veckor sedan jag mottog en mycket speciell gåva från Mariam, jordbrukare och aktivist i Stop Biocido i Kampanien. Hennes kamp för social rättvisa och miljörättvisa i Terra de Fuochi sker genom biodynamisk odling och utbildning i miljöfrågor. Hon kultiverar dagligen möjligheterna till samexistens mellan människa och växter på en plats där förgiftning ständigt pågår. Gåvan hon sände mig var en pumpa, som inte bara blev ingrediens till en utsökt måltid som lyste upp en av mina ensamma kvällar som nyinflyttad till Berlin. Den runda frukten med sitt innanmäte av fröer och kött fick också förkroppsliga kampen för vårt lands välmående och överlevnad, från skilda platser och med olika strategier.

Samtidigt som jag skriver detta försöker jag alla möjliga sorters knäppa grejer för att se till att pumpan inte kommit till mig i onödan, utan kommer att kunna planteras om och om igen, tack vare de frön som just nu torkar på köksbänken i en överprissatt lägenhet med utsikt mot en vägg. Dessa frön kommer att gro varje gång vi planterar dem, och vittna om de som brydde sig om och tog hand om reproduktionen av ekologier och kroppar i motstånd.

Motstånd antar många olika former, och den 13 oktober anslöt jag mig, med magen full av radikal pumpa från min hemtrakt, till ett hav av 420 000 människor som deltog i demonstrationen Unteilbar (ung. odelbar) i Berlin. Demonstrationen förde samman en myriad olika gräsrotsrörelser och organisationer. Flaggorna och banderollerna var i regnbågens alla färger, skrivna på många olika språk. De var allihop för en värld präglad av solidaritet, kärlek, ömsesidighet och känsla, mot byggande av murar, hat och den rasism vi upplever idag i och utanför Europa. När jag gick längs med gatorna i min nya stad, omgiven av en underbar folkmassa, kunde jag inte låta bli att tänka på vad som pågick där hemma. Regeringsbildningen Lega och Movimento 5 Stelle (Femstjärnerörelsen) arbetar systematiskt för att normalisera våld och hat; genom tal, sociala medier och förvaltningsbeslut. De senaste månaderna har flera attacker utförts mot olika solidariska rörelser, mot migranter och mot kvinnor.

Samma dag som jag demonstrerade i Berlin gjorde Veronas Non Una di Meno-aktivister klädda i Handmaid’s Tale-kostymer också det, mot anti-abortlagstiftningen som antagits av stadens kommunfullmäktige. Kommunens förvaltningsbeslut kommer att bevilja ekonomiskt stöd till katolska föreningar och projekt som stöder så kallad fosteradoption.

Under parollen ”fler än 194” stryker den feministiska självorganiserade rörelsen Non Una di Meno (ung. Inte en mindre)under vikten av lag 194, för rätten till fri och laglig abort i Italien. Non Una Di Meno-lokalgrupper tar över hela Italien kampen mot den bredare politiska skiftning som lett till attackerna på kvinnor, migranter och HBTQI-grupper.

Den lilla byn Riace, i södra delen av regionen Kalabrien, har nästan helt tömts på invånare på grund av ekonomisk marginalisering, emigration, och den organiserade kriminalitet som tagit över styret av territoriet. Men i och med Mimmo Lucanos tillträde som borgmästare har nytt hopp ingjutits i staden, där ett borttynande ruralt samhälle fått nytt liv av immigranter och blivit en internationell symbol för solidaritet. Människorna där har tillsammans börjat bygga upp ett nytt lokalsamhälle.

Förra månaden dömdes Mimmo till husarrest och vistelseförbud i staden, och måste nu flytta därifrån. Brottet han funnits skyldig till är att ha underlättat olaglig invandring, och med honom kommer även många av Riaces invånare att tvångsförflyttas till andra italienska städer. Detta kommer sätta punkt för det föregångsexempel på solidariskt samhälle som Riace utgjort.

Bara ett par dagar efter att Riace dömts hade barn till migranter plötsligt inte längre tillgång till den subventionerade mat och skolskjuts som skolbarn har rätt till i regionen. Kommunfullmäkt­ige, som styrs av Lega, har antagit en förvaltningsdom som kräver av migrantfamiljer att på italienska deklarera sina tillgångar i hemlandet. Många har inte kunnat skaffa fram ett sådant dokument, vilket har gjort det möjligt för kommunfullmäktige att placera familjerna i skattetabellens högsta inkomstgrupp, med resultat att barnen förlorat rätten till just skolmat och skolskjuts. Dessa psykologiska och materiella konsekvenser, som drabbat invandrade kvinnor och barn hårdast, fick människor att ge sig ut på Lodis gator för att demonstrera mot den rasism som ligger till grund för attacken på migrantfamiljer.

Motståndet mot rasistiskt, patriarkalt och miljömässigt våld kan se ut på många olika sätt i praktiken, och rymma många olika strategier. Men marxistisk ekofeminism och teorier om social reproduktion ger oss ett sätt att se på strategierna som arbete som reproducerar värde [Salleh, 2010] – ett värde som har marginaliserats av kapitalismen och även förbisetts av vänstern traditionellt. Den materialistiska feministiska analysen av arbete, som vara och sysselsättning, erbjuder ett grundläggande perspektiv för att politisera det reproduktiva arbete som kapitalismen profiterar på genom primitiv ackumulation [Federici, 2012].

Genom att bredda begreppet reproduktivt arbete till att rymma kamper om social rättvisa och miljörättvisa skapar vi möjligheter att sabotera det exploaterande system som alienerar oss från de materiella och mångfacetterade jag som vi utgör. Den nyliberala ordning som dominerar Europa idag kan utmanas och skakas om av de människor som historiskt sett har offrats i Capitolocenes ojämlika socio-ekologiska ordning.

Så låt oss återvända till fröerna. De som nu, förhoppningsvis, torkar på min köksbänk och de som gror från lotte meticcie (ung. olika kamper) i olika delar av världen. Olika kamper kan slå rot i olika sorters mark. Men det är dags att omformulera kamperna för social rättvisa och miljörättvisa, och göra dem till en och samma. Nyliberal kapitalism förgiftar inte bara vattnet vi dricker utan även diskursen kring vem som har rätt till sjukvård, rätt till fri rörlighet och rätt till staden.

Om vi lyckas se igenom dimman av rasistiskt och sexistiskt gift kan vi snart se att kampen för överlevnad i miljökonflikter är densamma som kampen för kvinnors, migranters och HBTQI-kroppars rätt till självbestämmande. Det är utifrån denna grund vi måste bygga strategier.

Ilenia Iengo forskar i social reproduktion och feministisk politisk ekologi

Översättning: Tove Larsmo
Illustration: Marjo Palokangas

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.