Under 1800-talet kunde kolarbetare göra motstånd genom att sätta gruvor i blockad och störa energiflödet. Med oljans intåg blev det svårare, och idag ser vi en situation där Elon Musk och hans kumpaner ostört upphandlar omställningen till förnybar energi.

Vi översköljs dagligen av uppmaningar om att konsumera fossilfritt och av råd för hur vi ska göra detta. Medan tidningar, böcker, organisationer och politiker är upptagna med att lägga framtiden i händerna på ”konsumenten” är energifrågan redan en kamp mellan starka företagsintressen. För företagsledare och energibolag är klimatförändringarna snarast en arena för att karva ut sina mest önskvärda produktionsförhållanden i den kommande energiomställningen.

Det faktum att det är bråttom gör det möjligt för högdjur som Lyndon Rive och hans kusin Elon Musk att kritisera allt och alla som står i vägen för deras tekniska och ekonomiska drömmar. Som grundare av SolarCity Corporation i Kalifornien i USA har de hetsat om att låta privata aktörer driva energiomställningen, och hotat med att flytta produktionen av solpaneler om de inte får sin vilja igenom. I samband med FN:s klimatkonferens i Paris i december 2015 var Bill Gates snabb med att lansera Breakthrough Energy Coalition och ett år senare den tillhörande Breakthrough Energy Ventures. Breakthrough Energy Coalition består av en grupp investerare och institutioner som har gett sig själva i uppgift att utveckla energisystem som ska rädda världen från klimatproblemen. Breakthrough Energy Ventures är deras samlade kapital. Koalitionen skapar dessutom komplicerade allianser med det så kallade Mission Innovation, ett globalt initiativ av 23 länder (däribland Sverige) och EU som alla ska satsa på fossilfria energiinnovationer. Övergångar mellan olika energisystem kan ta hundratals år, varnar Breakthrough Energy-koalitionen på sin hemsida. Som tur är finns det privata investerare runt om i världen som är redo att ”lösa problemet” på snabbast möjliga sätt. Det menade i alla fall Bill Gates när han skrev sina GatesNotes den 12 december 2016. Koalitionen har dessutom en färdig modell för hur övergången till koldioxidfri energi ska ske – eller åtminstone hur den ska finansieras och vilka de drivande aktörerna ska vara. Privata investerare ska omvandla statsfinansierad forskning till kommersiella produkter. Enligt koalitionen själva representerar de, tillsammans med medlemsländerna i Mission Innovation, varje steg i energitillverkningens produktionskedja. Initiativet sträcker sig alltså från uppfinning och utveckling till användning. ”Våra nätverk täcker varje sektor i den globala ekonomin”, stoltserar gruppen med. De kallar sig själva ”en unik grupp” och pekar på mixen av privata investerare, globala företag och finansinstitut. Vad som är så unikt med den konstellationen är högst oklart. Desto klarare är att koalitionen knappast representerar varje del av energiproduktionen, utan snarare aktivt söker inflytande och kontroll, från labb till marknad, i varje del av produktionen.

Två energiövergångar
I boken Carbon Democracy – ­Political Power in the Age of Oil beskriver historikern och statsvetaren Timothy Mitchell två energiövergångar som redan ägt rum. Den första övergången skedde framför allt på 1800-talet och ledde till större användning av kolenergi. Den andra övergången skedde under 1900-talet då oljan på allvar började flöda genom pipelines, tankfartyg och raffinaderier. Mitchells bok handlar också om den komplexa och simultana utvecklingen av klasspolitik, demokrati och energiproduktion under 150 år. Hans främsta poäng är att dessa båda övergångar innebar helt olika förutsättningar för vem som skulle ha makt över energins produktion och distribution.

Den första energiomställningen som Mitchell beskriver är den då lokala energimedel ersattes av det fossila bränslet kol. Kolkraft innebar ett verktyg för arbetare att driva politiska och kollektiva krav, då beroendet av fossila bränslen snabbt ökade under 1800-talets senare hälft: man fick en unik möjlighet att kontrollera energiflödet. Kolproduktionens exceptionella ökning berodde nämligen också på en infrastruktur av järnvägssystem och båtar som skapade en produktionskedja från gruvornas djup till städernas generatorer. Mitchell beskriver hur de olika delarna av denna distributionskedja hölls samman av noder av arbetare som hanterade kolbrytningen, lyft mellan olika fordon, järnvägsväxlar och lokomotiv. Denna kedja erbjöd många möjligheter att hindra eller försena flödet, i synnerhet om aktionerna kunde koordineras mellan arbetare i gruvor, hamnar och järnvägar.

Kapitalismens omstöpning av energidistribueringen från kol till olja – den andra energiomställningen – var en lång process. Mitchells bok visar dock tydligt att processen drevs av en önskan från både politiker och industriägare att kraftigt minska arbetares inflytande över produktion och distribution. Mitchell beskriver hur Marshallplanen efter andra världskriget skapade möjligheter för amerikanska oljebolag att etablera sig på den europeiska marknaden och driva det europeiska energisystemet bort från kol och mot olja. Marshallplanen var ett amerikansk-finansierat program för att bygga upp den europeiska marknaden efter andra världskriget. Marshallplanen hjälpte, enligt Mitchell, till att omorganisera energiflödet i Europa. Pengarna gick bland annat till att bygga upp en infrastruktur som skulle underlätta övergången till olja och subventionering av bilindustrin. Den amerikanska regeringen skyddade på så vis oljeproducenter i USA och förstärkte monopolet för ett fåtal internationella oljebolag.

Ett viktigt politiskt mål för övergången från kol till olja var också att permanent försvaga kolgruvearbetares möjlighet att ställa kollektiva politiska krav genom att hindra energiproduktionen. Och enligt Mitchell verkar det som om målet att skifta makten över produktionen lyckades. Skiftet i energiproduktionen från kol till olja har inneburit att arbetare har fått minskade möjligheter att utnyttja samhällets beroende av energi för att organisera sig.

Den minskade möjligheten att ställa politiska krav berodde delvis på att oljan blev en alternativ bränslekälla, vilket minskade kolberoendet. Med flera energi­källor blev blockaden av en av dem inte lika effektfull. Delvis minskade möjligheterna för att produktionsprocessen såg annorlunda ut – Mitchell menar att oljans flytande form innebar att en stor del av flödet av varan kunde ske via pipelines och utan mänsklig arbetskraft. Oljan var lätt i jämförelse med kol och transporterades i högre grad med fartyg.

Genom att registrera fartyg på platser i världen som saknade lagstiftning kring arbetsförhållanden kunde företagen kringgå organiserat motstånd. Dessutom kunde ett fartyg omdirigeras till andra hamnar om konflikter i en hamn skulle uppstå. Det fanns alltså en annan flexibilitet i transportsystemet än i det järnvägsburna kolenergisystemet. Utöver det blev avstånden mellan de olika produktionsplatserna större, vilket gjorde det svårare för arbetare på olika kontinenter att organisera sig tillsammans. Strejker förekom förstås även bland oljearbetare. Mitchell nämner till exempel en raffinaderistrejk 1945 i Kalifornien där arbetare krävde demokratiskt ägande och kontroll över oljeproduktionen. Men effekterna av strejkerna var inte lika starka. Under efterkrigstiden växte istället möjligheten för transnationella oljebolag att utföra en sorts sabotage och kontrollera flödet av energi. Oljebolagens mål med att kontrollera och hindra energiflödet var inte att nå kollektiva rättigheter. Begränsningarna av oljetillgången syftade istället till att kontrollera priset på oljan.

Oljebolagen utvecklade strategier för att skapa en ordnad brist på olja. Dessa taktiker grep in i flera delar av produktionen. I utforskandet efter olja i Irak kunde bolag som BP till exempel välja att anpassa borrningens djup så att för mycket olja inte skulle hittas på en och samma gång. Tillstånd för oljeborrning kunde användas för att försena utvinningen i vissa områden. Oljebolagen köpte alltså kontroll över olja i olika områden för att kunna hålla den borta från marknaden. Mitchell visar att energiövergången till olja var fylld av manipulering och dolda möjligheter för bolagen att styra energitillgången efter marknadens logik. Timothy Mitchells (och andras) redogörelse för energipolitiska förhållanden genom historien ger en grund att förstå hur politikers och kapitalisters angreppssätt har rymt långt mer än bara teknologi och investeringar. Energi­produktionens historia och klimatets förändringar präglas lika mycket av globala maktrelationer. Var i produktions- och distribueringskedjan som ett systems sårbarhet ligger har betydelse för ett samhälles politiska klimat. Det kan också ha betydelse för hur snabbt en övergång sker. Som Mitchells beskrivning av oljebolagens sabotage visar finns det ingenting som säger att de grupperna med starkast investeringskraft skulle driva en utveckling snabbast. Marknadslogiken kan likväl innebära att förseningar i övergångar sker om en försening är mest gynnsamt för de som håvar in pengarna.

Vi måste sätta energi och energiövergången i fokus, och ta ett lika brett och integrerat perspektiv på frågan som energibolag har gjort och fortsätter att göra. För dem är miljö- och klimatfrågor och energiproduktion inte bara en fråga om huruvida en produkt är bra eller dålig. Kontrollen över produkten, tillverkningen och fördelningen är lika viktig.

Männen och kvinnorna bakom Breakthrough Energy Coalition och privatägda energiföretag använder brådskan för att pressa fram sina egna positioner. I själva verket finns det förstås många olika idéer om hur en övergång till fossilfri energi kan och bör ske. Solenergi och vindkraft är föremål för flera olika politiska rörelser som ibland rör sig åt samma håll men ganska ofta åt helt olika. Inom den förnyelsebara energipolitiken finns röster som förespråkar lokal energiproduktion. Icke fossila energikällor, som till exempel solpaneler, diskuteras till exempel som ett sätt att decentralisera energiproduktion, eftersom tekniken tillåter småskalig produktion och produktion till och med på individnivå (även om knappast alla har de medel som krävs för att tillverka sin egen energi).

Energiproduktionens strider gör det tydligt att kampen om produktionsförhållandena, kampen för miljön och kampen för ett mer rättvist samhälle alltid har hängt ihop, och kommer att fortsätta göra det. Det finns röster för att socialisera energiproduktionen. Det finns fackföreningsrörelser som arbetar för att storskaliga statliga energiomställningar ska ske med både klimatet och anställdas villkor för ögonen. Det finns organisationer som pekar på det omoraliska i att storbolag får pengar för att utveckla grön energi samtidigt som de fortsätter sin produktion av fossila bränslen. Frågan är med vilken kraft dessa olika politiska projekt agerar och framför allt: vilket motstånd de kommer att möta.

Katarina Nordström är fil. dr i historia.

Illustration: Amanda Berglund & Erik Kirtley