Hit men inte längre!

Om hopp i hopplöshetens tid och om att skapa det tillsammans. Om att hålla fast vid livets värde och göra allt vi kan med varje fiber i hela kroppen. Joakim om den kritiska massan och Ende Gelände: Hit men inte längre!

Första gången jag med egna ögon såg en av kolgruvorna i Tyskland började jag må illa. Det öppna dagbrottet, ett flera kvadratkilometer stort hål, ett sår i jorden, en käftsmäll mot atmosfären och livet. Jag såg framför mig varenda by, skog och åker som jag visste funnits där innan dess. Och de stora grävmaskinerna som arbetar dag och natt för att äta sig genom alla jordens lager. Detta var 2015, den första massaktionen som Ende Gelände arrangerade. Jag och några hundra andra sprang in med sikte på grävmaskinerna en lång bit bort, sprang så fort benen bar. Innan aktionen hade vi tränat oss i att skapa en blockad med icke-våld: metoden att konfrontera orättvisa och förstörelse genom att sätta våra kroppar i vägen, utan att skada eller förstöra. Jag sprang och jag snubblade, men hade knappt nått marken innan en annan aktivist drog upp mig på fötter igen. Ett tumult uppstod när vi försökte springa förbi en stor grupp poliser. Jag fick en skur pepparspray rakt i ansiktet, blev slagen i ryggen och föll ner i sanden.

Pepparsprayen brände värre än någonting jag känt förr. Smärtan letade sig längre in i huden och ögonen, jag skrek. Flera människor blev mycket värre behandlade av polis och privata vaktstyrkor. Övervåldet var som ett smakprov på fossilindustrins makt – ett litet snitt av allt våld som används för att skydda kolgruvan, skydda förstörelsearbetet. Hur kunde detta vara tillåtet i en tid av planetär kris?

Fossilkapitalets 100 företag
Det tyska energibolaget RWE äger de flesta gruvor som Ende Gelände-aktionerna har ockuperat. Företaget är med på den ökända listan över 100 företag som är ansvariga för 71% av mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp. Det är dessa företag som fördriver otaliga folkgrupper i sökandet efter svart guld, som klyver berg och förgiftar hav, som rivit sönder hela nationer och som motarbetat de samhällen som haft fossilfri resurshushållning. Det är de som sänker Arktis, dödar korallreven och bränner ner våra skogar. Det är dessa företag som i ett halvt sekel har sponsrat klimatförnekelse och som lobbar mot alla regleringar som kan skada deras profit.

Företagen själva uppmanar gärna miljömedvetna människor att försöka påverka dem inifrån. Exemplen på när det har fungerat är förstås få och oinspirerande. Dessa företag utgör fossilkapitalet – en makt som det inte tycks gå att förhandla med. Så ett av aktionernas syften är att göra det så svårt som möjligt för dem att bedriva sin verksamhet.

Det får aldrig glömmas bort att varje utsläppskälla måste täppas till. Att varje kolgruva, gasfält och oljeplattform måste stängas, varje ekosystem som absorberar koldioxid försvaras – detta är det viktiga. Ingen energieffektivisering, ingen grön teknologi, inget statligt styrmedel spelar någon roll om det inte stoppar dessa företags verksamheter. Att skapa ett relevant motstånd och ett hopp för framtiden kräver att vi tar detta på allvar. För de människor som vill nagla fast klimatfrågan kring individers konsumtionsval och andra livsstilsfrågor väntar inget annat än hopplöshet. Bara en sak hjälper: att själv ställa sig upp och agera som ett kollektiv mot dessa makter. Vi valde att ställa oss i vägen. Det är brottet som jag har begått. Och det finns ingenting i världen som jag är stoltare över. Förutom min son, vars framtid jag är ute efter att försvara.

Åter till gruvan 2015: smärtan av pepparsprayen började lägga sig efter en halvtimme. Jag blev omhändertagen av mina vänner. En stor grupp av oss hade blivit gripna under samma tumult. Vi var hopbuntade, handfängslade, gripna för misstanke om olaga intrång. Vi åt, tog hand om varandra, förhandlade med polisen, berättade varför vi gjort som vi gjort. Vi var helt i polisens våld och för en stund fullkomligt maktlösa. Vi blev visiterade, fotograferade, dokumenterade. De försökte identifiera oss men alla vägrade att visa ID – en strategi för att undvika straff för så många som möjligt. Men sen fick vi höra nyheten: gruvans grävmaskiner stod stilla. Många av de aktivister som tagit sig in andra vägar hade nått sina mål och ockuperat grävmaskiner. När vi släpptes fria efter 14 timmars häktning möttes vi av spontant jubel och hjälp från människor som bodde i närheten.

Kolbrytningen återupptogs så småningom, efter att vi lämnat gruvan. Klimatförändringarna och förstörelsen fortsatte. Men vi hade gjort vad vi kunde. Det blev möjligt att ta in verkligheten och sedan agera. Jag och mina vänner lovade varandra: vi ska aldrig ge upp.

Jag var konstnär på den tiden. Så när jag kom hem till Sverige igen återvände jag till ett pågående projekt att skapa en animerad film om förnybar energi. Jag slutförde den med stor entusiasm, men den verkade inte ge något annat resultat än att fler aktivister blev inspirerade till att göra animationer. Min konst födde bara konst, verkade det som. Men handling föder desto
mer handling.

Jag tänkte över klimatkrisen och kände den i varenda muskel och synaps i min kropp. Om denna kropp kan användas för att rädda det som räddas kan, då ska den göra det. Om det finns något sätt att finna värdighet i sitt liv i denna absurda tid, då är det att handla i försvar för
allt levande.

Tyskland 2016
Nästa vår gjorde vi det igen. I maj 2016 var jag tillbaka i Tyskland. Jag och en ny grupp av tusentals människor vandrade i våra ikoniska vita dräkter mot Vattenfalls kolgruvor. Vi protesterade mot att de skulle säljas för underpris till riskkapitalister, vi ville utgöra en investeringsrisk. Jag var skräckslagen av tanken på polisvåld men gjorde det ändå. Till slut kom vi fram till en nyckeldel av infrastrukturen: stationen vid gruvans kant där kolet lastas på vagnar för att köras på tågräls till kolkraftverket. Vi satte oss ner utan någon som helst fysisk konfrontation med polis eller vakt. Detta år hade vi växt från de 1500 personer vi var under aktionen året innan, till 4000. Polisen ryktades ha sagt att de ”inte är Vattenfalls barnvakter.” Vi blockerade grävmaskiner, tågrälsar, lastningsstation, till och med själva kolkraftverket. På långt håll såg jag rökpelarna försvinna från kolkraftverkets enorma skorstenar och grät av lycka. Jag var återigen helt oförberedd på framgången. Under blockaden hade vi återkommande möten om hur vi skulle klara oss, leveranser av mat och toaletter kom fram trots polisens många försök att stoppa dem, vi hjälptes åt att bygga ett läger för att klara natten. Vi övernattade på rälsen och stoppade gruvans verksamhet i strax över två dygn. Aktionen växte. På fler vis än de uppenbara.

Något unikt med en massaktion som Ende Gelände är att människor agerar som om klimatkrisen är på riktigt. Den krismedvetenheten tar fram det bästa ur människor – både solidariteten och förmågan till organisering var slående. Den svenska klimatrörelsen har saknat en ordentlig struktur för att organisera massrörelser. Men i Ende Gelände lever mycket mer kunskaper från både miljörörelser och andra antikapitalistiska rörelser, förvaltade av gröna aktivister. Detta stärkte vår förmåga till kollektivt agerande, som var en övning i att organisera sig, trimmas i samarbete och problemlösning. Allt genomsyrades av konsensusbeslut i små och stora grupper, och av spontan hjälpsamhet människor emellan. Jag är övertygad om att det sår frön till den värld som vi vill skapa, och att de mest hållbara samhällen som går att bygga består av små, relativt självförsörjande, självbestämmande enheter. Gick det att föra detta vidare och bygga på erfarenheterna på fler sätt?

Efter en rad träningar i civil olydnad och organisering (av bl.a. 350.org) började jag och några andra hålla öppna träningar inför massaktioner runt om i Sverige, ett tag så ofta som varannan vecka. Vi blev ett nätverk som heter Ende Gelände Sweden. Jag kände i början att många andra, mer erfarna, säkert hade kunnat göra det betydligt bättre. Men det var ingen annan i Sverige som gjorde det, och det behövdes, så det fick bli vi. Och det kändes som att vi fyllde ett tomrum. Gemensamma bussar har körts, närmare ett halvt tusen människor från Sverige har deltagit, två hela aktioner har live-streamats av gruppen Troja Scenkonst och många träningar har hållits av vårt tränarkollektiv som vi kallar Climate Justice Program. Träningarna har varit oerhört inspirerande. Många som ville delta i civil olydnad, men inte trott att de skulle klara av det, kunde upptäcka att de var redo. De upptäckte att det som är svårt ensamt blir möjligt tillsammans, och tar med sig den oförglömliga erfarenheten. Där stora miljöorganisationer erbjuder engagemang som oftast börjar med en namninsamling och slutar med en demonstration, går vi rakt på sak: Vill du ockupera en kolgruva?

Arbetare i korselden
Under blockaden av laddningsstationen var arbetarna i gruvan på plats under hela sina pass. De iakttog oss, ett par såg nervösa ut. Vi frågade dem om de hade lust att dela en fika eller lunch med oss – men de hade order att inte säga något till oss. En konstaterade kort att vi helt saknar förståelse för deras situation. Han hade gärna tagit ett annat jobb om han kunnat, vindkraft eller vad som helst, men det går inte – och här kommer studenter från andra länder och försöker säga åt honom vad han ska göra. En bit bort hölls en demonstration under parollen ”We live of coal, not green fairy tales.” Nynazistiska Alternative für Deutschland appellerar till kolarbetare och hånar motståndsrörelsen. Var det verkligen konstruktivt av oss att med vår aktion sätta dessa arbetare i korselden?

Det finns möjliga win-win-lösningar: Spanien beslutade nyligen att omedelbart stänga de flesta av landets kolgruvor, med kompensationer som tidig pension och betald omutbildning till gruvornas arbetare. Detta hyllades av både fack och arbetare. Men utan sådana lösningar befinner vi oss i öppen konflikt och ska inte vifta bort det. Ende Gelände bekämpar inte bara kolet, vi slåss mot kapitalismen – som förstör jordens grund för liv, som gör människor beroende av att fortsätta förstöra miljön. Samtidigt som vi bekämpar fossilsystemet måste vi underlätta för människor att lämna det. Vi hinner inte omvandla hela världsekonomin för att sedan ta tag i klimatkrisen. Varje konstruktivt verktyg inom och utanför våra nuvarande politiska och ekonomiska system måste användas, men varje ansats till att skifta systemet är värt det. Allt vi investerar i nuvarande fossilkapitalism – tid, pengar, tankekraft, förtroende, organisering, kunskap – är resurser vi investerar i förödelse, som kan skiftas till att istället bygga ett samhälle som fungerar. Och vi tror att ett system kan skiftas av att tillräckligt många vägrar delta i det.

Nu i oktober 2018 var vi historiska 6500 personer, varav hundratals från Norden, som deltog i Ende Gelände. Repressionen var mer förutseende denna gång. RWE grävde sönder marken där vi hade tänkt sätta det tältläger som var aktionens utgångspunkt. Polisen gjorde en enorm blockad av aktivister som kommit med tåg. Vattenkanoner mötte oss på väg mot rälsen. Och vi lyckades uppnå vårt mål. Vi blockerade och övernattade på rälsen för koltransport, flera kedjade fast sig i rälsen. Blockaden hölls uppe i ett och ett halvt dygn.

Aktion nu, då och i framtiden
Aktioner av civil olydnad för klimaträttvisa har vuxit de senaste åren: Tjeckiska Limity Jsme My blockerade en kolgruva i 12 timmar för andra gången, Holländska Code Rood (Kod Röd) blockerade Europas största fossilgasfält i över två dygn, aktionen Free The Soil planerar en aktion mot det industriella jordbrukets massiva och ofta förbisedda klimatpåverkan. Och mycket, mycket mer. När jag skriver detta har Extinction Rebellion precis startat i Storbritannien – en rörelse som använder sig av civil olydnad och är beredda på fängelse, för att utkräva ansvar av den brittiska regeringens kriminella vägran att agera på klimathotet. Extinction Rebellion sprids till många andra länder och planerar massiv störning av huvudstäder i hela världen för att kräva nollutsläpp av världens regeringar år 2025. Denna kritiska massa är upptakten till en sex månaders global aktionsvåg mot fossilindustrin 2020, året då de globala utsläppen senast måste börja minska. Initiativet heter Turning The Tide 2020.

Många svenska grupper har jobbat med civil olydnad för klimatet och miljön. Fältbiologerna och Greenpeace har gjort otaliga aktioner från 40-talet och framåt men har sedan dess minskat det fokuset. Socialekologerna verkade för fredligt industriellt sabotage på 90-talet, och Klimax verkade under slutet av 00-talet för att bli klimatrörelsens aktionsorienterade spjutspets. Sen kom Ende Gelände. Och skolstrejken, som blev en världsnyhet, växte och spreds. Extinction Rebellion tycks fånga upp människors längtan efter handling. Elden har tänts igen. Det är långt fler än gröna anarkister som inser att civil olydnad för klimatet är rimligt. När ännu fler vill vägra delta i det system som omöjliggör vårt fortsatta liv – vad kan vi då inte åstadkomma? Civil olydnad stärker våra rättigheter genom att bryta emot oförsvarbara lagar. Det kan bryta maktförhållanden. Det kan skapa hopp och arenor för nya dialoger och förhandlingspositioner som tidigare inte fanns. Det övar oss i radikal organisering och samarbete. Det kan skifta normerna i samhället åt rätt håll. Och det ger oss en vision av samhället vi vill ha. För att lyckas med detta behöver vi vara många, och framförallt smarta. Vi behöver vara redo för övning, att organisera oss öppet och transparent, att lära oss av tidigare framgångar och misstag, att vara öppna för nya allianser. Vi behöver framför allt bli många som engagerar oss kontinuerligt.

Vid ett tillfälle höll jag en workshop inför Ende Gelände där jag ställde en fråga till deltagarna: Känner ni hopp inför framtiden? Det blev ganska blandade svar. Vissa antydde att det kändes naivt att hoppas. Jag svarade med något jag själv tidigare fått höra när jag uttryck samma sak: Hopp är inte en tro på att allt kommer att bli bra. Hopp är tron på att kampen är meningsfull.

Vi måste agera, inte för att det finns hopp inom det som nu är, utan för att hoppet saknas och det enda sättet att skapa det är tillsammans. Ingenting kommer komma gratis, ingenting kommer vara lätt. Idag har vi en rörelse för klimat och rättvisa utan någonting att förlora. Den har börjat. Och den fortsätter med dig.

Joakim Andrén, Ende Gelände & Climate Justice Program.

Joakim är aktivist för klimaträttvisa och har ett barn. Han är utbildad i antropologi och hållbar utveckling och är just nu anställd på Fältbiologerna.

Illustration: Hanna Lundin Tistelö

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.