Hur vägrar man låta vardagen vinna? Tomas Hemstad minns en vän som levde och dog för festen. Som förstod varför frågan vad man arbetar med är ointressant och som hellre köpte ett par fina begagnade gummistövlar än mat.

Han hette H. H och några bokstäver till. Han hade sett Barbet Schroeders suggestiva drama More, köpt det Pink Floyd-producerade soundtracket, och följt dess locktoner till Ibizas då ännu ganska oförstörda stränder. Där hade han antagligen dansat sig trött på Amnesia och sett solen gå upp från Café Del Mar samtidigt som drogerna klingade av i ett rosa skimmer. Senare, hemma i Belgien, såg han Neon Judgement spela upp till industriell dans, för att senare hamna mitt i new beat-vågens födelse på Boccaccios svettiga dansgolv, och någonstans föddes tanken att det inte behövde ta slut. Att det var vardagen – inte festen – som var undantaget. Han träffade en man, en konstnär och akademiker, även han fast besluten att inte fastna i något av samhällets ekorrhjul. Tillsammans flyttade de in i en övergiven fabrik, lärde känna fetisch­konstnärer och wienaktionister innan de till slut hamnade i Berlin. Till slut hamnar man alltid i Berlin.

Jag hade rest mig ur depression och monotoni i Stockholm för att träffa en vän i San Francisco. Tremånadersbiljett med en vag förhoppning om något annat på andra sidan. Nästan omedelbart träffade jag en man med vackra ögon och slitna t-shirts. Ett år senare gifte vi oss, i ett USA som ännu inte erkände homosexuella relationer. Jag var livrädd för att vi skulle hamna i Stockholm, att jag skulle bli den jag varit där. Men jag hade en vän i Berlin. En som många år tidigare flytt rejvsnutar och knarklangare i Stockholm till förmån för Kontinental­europa. På något vänster landade hen till slut i Berlin. Och det gjorde vi också. Till slut hamnar man alltid i Berlin.

H bodde i en ockuperad vagnpark; mitt i stan men helt utom synhåll om man inte visste var man skulle leta. Parken befolkades av en yvig samling människor. Från unga d-taktspunkare till folkilskna gamla kufar. Däremellan en barnfamilj, några konstnärer, ett gäng drivna aktivister och en och annan som hade tittat för djupt ner i tjack­påsen. På somrarna slog legendariska technonomader läger. Utlandsgäster, punkband, släktingar och vänner kom och gick. Det var som en liten grönskande skrotby full av olika språk, mitt i den bruna staden. Och i mitten låg H:s vagnstuga som ett bultande hjärta.

I staden fanns också en technoklubb. Den liksom tornade över allt annat som en bykyrka. Det var klubben som vänner som kom från andra städer vall­färdade till, bara för att bli avvisade i dörren. Ett inferno där festen höll på i dagar i sträck, där drogerna flödade och det knullades i alla hörn. Ett paradis med alla helvetets bästa ingredienser.

Jag älskade den men gick sällan dit. Vi hade dåligt med pengar och den energi jag hade till uteliv, la jag på fester och spelningar som jag själv anordnade tillsammans med vänner.

Jag brukar säga att jag är ”frilansskribent” när någon frågar vad jag ”gör”. Men i ärlighetens namn har jag mycket sällan kunnat försörja mig på att skriva artiklar. Sen vi flyttade till Berlin hade vi sålt alla våra skivor och böcker som var värda något, vi hade jobbat med att rensa cannabis och att försnilla pokersajter och framförallt hade vi städat på en karaokebar. Jag hade en eskortprofil på en av knullsajterna och min man fick till slut hugg på en ramaffär. Men så blev han sjuk. Vi kunde inte lista ut vad som var fel, och inte läkarna heller. Plötsligt dög inte vår sporadiska inkomst och snart låg vi efter med hyra och räkningar. Medan han låg och kräktes och tappade halva sin kroppsvikt letade jag febrilt bland platsannonserna efter jobb där perfekt tyska inte var ett krav. En annons dök hela tiden upp i mina sökningar men jag gjorde mitt bästa för att ignorera den.

Städjobbet på sexklubben hade legat ute i flera månader. Och när jag till slut svalde min stolthet och skickade in en ansökan dröjde det inte många timmar innan jag fick svar.

Sexklubben låg under den stora technoklubben och var minst lika mytomspunnen bland knullbögar som dess moderskepp var bland technotokar. Jag kom dit tidigt på morgonen för avtalat provskift. En senig och blek man i femtioårsåldern mötte upp i dörren. Han presenterade sig som Hans. Han hällde upp en kopp blaskigt kaffe, strök undan en lock av sitt korpsvarta hår och berättade att han var sjuk och gick på starka mediciner men att han inte klarat sig igenom kuren. ”Jag klarar bara tre månader, skulle behöva sex.” Han ville sjukskriva sig, åtminstone på halvtid men ”vem ska då göra jobbet?” Över baren där vi drack kaffe stod ett porträtt med ett tänt ljus bredvid. När jag frågade vem det var, berättade Hans att det var en bartender som hade dött. Hans engelska var lika bra som min tyska men jag förstod det som att han dött på jobbet. Vi drack ur våra kaffekoppar och Hans visade mig runt. Jag hade varit på sexklubben innan men i mörkret aldrig förstått exakt hur stor den var. Det fanns en ramp man kunde klättra upp på så att ens skrev hamnade i huvudhöjd på de som stod nedanför. Det fanns en pissoar där golvet var ett galler med en grotta under. Där nere kunde man stå och låta pisset regna över sig. Toaletterna var försedda med slangar så att man kunde spola ur röven för analsex. Det luktade sex och bajs och avslagen öl och överallt låg ihopknöcklat hushållspapper, kondomer och plastglas. ”Plastglasen med vita märken är sönderfrätta av GHB, så de är bara att slänga”, berättade Hans.

Vi satte igång, och jag har haft många städjobb i mitt liv, men kunde ändå inte riktigt greppa hur två personer skulle kunna städa den enorma lokalen. Den sträckte ut sig åt alla håll och såg ut som en fest som hade exploderat. ”Snabbare”, bjöd Hans. Här fanns inte tid för finess, det gällde att få allt gjort innan det var dags att öppna igen. Jag sprang med kvasten genom bås med pallställningar, slings och bondagekors och försökte få bort det värsta. I ett av båsen låg en hög med glidmedel blandat med bajs och papper. Jag hämtade en hink och började skura men högen bara växte och växte. ”Det där är J-lube”, sa Hans. ”Det är vattenlösligt så du måste dränka det i mer papper och liksom lyfta bort det.” Efter ungefär fem timmar var vi klara. Jag var så trött att jag höll på att somna på stället. ”Skönt att det inte var så smutsigt idag”, sa Hans.

Jag tog jobbet ändå, kom inte på någon annan lösning. Jag jobbade antingen med Hans som bara såg tröttare och tröttare ut, eller med Mart som var några och tjugo, alltid lyssnade på numetal och mest pratade om sin tjej. I jobbet ingick inte bara städning utan också att förbereda lokalen för kvällens fetisch. Ställa fram åttiotalsdatorer och skrivbord om det var kostymkväll, arrangera britsar och slings om det var fistfucking och så vidare. Hans pratade hela dagarna om att flytta ut till sin kolonilott och aldrig träffa en människa igen. Men än så länge tog han skift som nisse på kvällarna för att samla ihop mer pengar för att en dag kunna dra. Innan klubben öppnade brukade han sitta i städskrubben och runka sin oproportionerligt stora kuk. Ibland gjorde han löner och timrapporter samtidigt. Vi satt där och gick igenom timmar medan han uttråkat drog sig i snoppen.

Mart drömde om att bli motor­cykel­mekaniker. När vi jobbade ihop gjorde vi så lite vi kunde, snodde bärs och rökte gräs när vi hade fikapaus och turades om att spela musik. Det blev lite mindre jobbigt. Men ibland var barchefen där och tvingade oss att detaljerat städa hans bar medan han stod och såg på. Det var omöjligt att göra det rätt. Alltid var det något som inte var till hans belåtenhet och han njöt av att underkänna oss. Jag hade stans värsta jobb. Ett jobb som var så imponerande jävligt att kompisar i stan trodde att jag skämtade när jag berättade om det. Journalist­vänner misstänkte att jag egentligen höll på att researcha en bok och bögar undrade om det kanske var någon weird sexgrej. Men det var bara ett jobb.

Alla undrade om den beryktade bajsfesten. Den som hölls en gång om året och som alla kände till även om ingen varit på den. Efter ett drygt halvår var det slutligen dags. Att öppna dörren var som att få en snyting. Det var varmt och fuktigt och stank som insidan av en tarm. Hans, som varit med förut, såg hur färgen i mitt ansikte försvann och tog direkt de värsta arbetsuppgifterna själv. Men när jag gick omkring där bland utskitna kondomer, bruna handavtryck och stinkande högar av nedsmetat hushållspapper klickade det till i huvudet och jag visste att jag måste sluta. Att alternativet var att även detta blev normalt, att jag snart skulle börja ta de där nisse-skiften, att detta skulle bli mitt liv. Att jag en dag skulle vara ett porträtt i baren med ett ljus bredvid.

Mot slutet av andra dagen hade vi bara baren kvar. Den sadistiska bar­chefen var på plats och han hade vänner med sig som drog linor och drack sprit. Jag kände mig lätt medan vi rengjorde baren, som om det värsta var över. Även om jag skulle jobba några veckor till så kunde jag se en suddig målbild framför mig. En av männen i baren följde mig med blicken och när jag gick till städskrubben för att hämta en ny trasa kom barchefen efter. ”Det är någon som vill träffa dig.” Han hade gummistövlar, tajta jeans och linne. ”Allo, jag heter H”, sa han, och sträckte fram sin hand.

H var ingen scat-fantast men han gillade smuts och brukade komma till sexklubben dagen efter den stora bajsfesten för att njuta av förfallet. Vi hade spritt hö i lokalen och temat var någon sorts pervers bondgård. H förde sig som storbonden och, trots att jag var ledbruten och på mitt minst sociala humör, fastnade jag direkt för hans charm. Vi blev vänner. Eller: Vi låg med varandra – som man gör – men det blev efter ett kort tag inte vår huvudsakliga umgängesform. H var ändlöst fascinerande. Han hade en silkeslen röst som smekte en längs med ryggraden, och historier från när och fjärran. Han var florist med erfarenheter och vänner från konst- och modevärlden och hade en märklig relation som assistent till någon i ett Arabland som skickade lite pengar då och då av oklara skäl.

En dag hittade jag en artikel på nätet om en sjukdom som lät som min mans, och plötsligt var han botad. Simsalabim. Jag sa upp mig från sexklubben, för­sörjde mig på att skriva artiklar igen. Drygade än en gång ut med enstaka hugg och dj-spelningar. Festerna som jag producerade gick allt bättre och plötsligt hade jag massor av tid. Jag unnade mig ett flanerande liv, och när jag inte hade något att göra eller behövde tjäna pengar, brukade jag köpa en flaska vin och promenera till vagnparken. H bjöd in som en skinande sol. Ofta var någon annan där. Bland H:s vänner fanns både discjockeys och berömda fotografer men de allra flesta var vanliga tjommar på hartz IV eller med förtidspension. Servi­triser, suputer och sexarbetare. Hos H var alla på samma fest. Lika sedda, lika omhändertagna. Och festen pågick dag som natt.

Att sova i vagnparken var som att vara på landet. Vi frös under täcket och kröp närmre varandra, men när regnet smattrade mot vagnens tak sov jag bättre än jag någonsin gjorde i min lägenhet. På somrarna gick det att duscha kallt med en plastslang ute i parken, och på vintern orkade man inte bry sig om att man luktade illa. Min man gillade H och följde med ibland. Alla gillade H. H hade nästan aldrig pengar, och om han hade det köpte han slitna gummi­stövlar på ebay istället för mat. Jag bjöd på middag när jag kunde. Eller gick förbi med lite gräs och en flaska vin. Han hade ett fantastiskt homosexuellt öga, H. Med en blick visste han direkt om en kruka skulle stå till höger eller vänster i fönstret, om någons utstyrsel för kvällen var komplett eller behövde en scarf eller hatt. Han zhoozhade till ens hår om det behövdes och kunde med en blick underkänna en jacka som inte passade. Samtidigt älskade han det slitna, det förfallna och övergivna. Han var fast besluten att leva på samhällets slagg­produkter men tackade aldrig nej till ett glas champagne eller pernod. Och när någon tittade förbi med nysnattade ägg, slog han upp en hollandaise-sås med lätt hand.

Det var något aristokratiskt över honom. Han spatserade runt vagn­parken som en greve som inspekterar sina ägor. Alltid med perfekt hållning och med sin lena mörka röst. Ofta i trasiga mjukis­byxor och skitiga gummistövlar men även då med något regalt vilande över hela sin person.

En av festerna jag gjorde fick plötsligt vingar och gick från att vara en kul grej till att bli min huvudsakliga inkomst. H stannade alltid hela natten och när vi stängde på förmiddagen hjälpte han mig att rigga ner. Snart anställde vi honom som pointer för att sålla bort turister i kön och han blev en lika vital del av festen som han var i sin lilla by mitt i staden. En morgon, jag tänker att det var efter en av mina fester eller kanske en på den stora techno­klubben, lämnade vi i alla fall något dansgolv med technon kvar i kroppen. Vi samlades på stockar, pallar och bråte utanför H:s stuga. Solen gick upp, en rejvlegend som råkade uppehålla sig i en av vagnarna, spelade knepig gammal elektronmusik. Vi rökta spliffar och drack fesljummet vin. H dansade omkring runt hela sällskapet, mjuk i kroppen, hela tiden mån om allas njutande. Han var i sitt esse. En perfekt värd. Jag vill fråga vilka som var där, var vi hade varit, men H kan inte svara längre.

Efter några år lämnade vi Berlin, min man först, och sex månader senare jag. H hjälpte mig att packa. I San Francisco var allt konstigt, jag kände ingen, fick inte arbeta på mitt visum. Jag var isolerad och deprimerad och svarade inte på H:s mail. Ville inte klaga. Det skulle ta tre år innan vi återsåg Berlin, men det visste jag inte än. H fanns i mina tankar hela tiden men jag lyckades aldrig skicka det där mailet. Dagar blev till veckor blev till år och till slut lyckades vi boka en resa till Europa och Berlin. Jag skulle förklara allt när jag såg honom igen. Han skulle vara lite förnärmad först men sedan förlåta mig när jag förklarade hur ofta jag tänkt på honom, hur dålig jag är på att skicka mail. ”Det är inte du, det är jag.” Hans ansikte skulle skina som en sol igen. Men så en dag var han borta. Han kom hem från technoklubben, la sig i sin säng och ­vaknade aldrig mer. Han lämnade mig, lämnade festen, mitt i en ofärdig mening. En mening som aldrig kommer nå sin punkt.

En mulen dag, med fler gråa hår än sist, går vi till vagnparken. Utanför hans stuga står gummistövlar fulla med blommor men det är så tyst och stilla. För tyst. Hjärtat mitt i byn har slutat bulta och festen är över. H:s före detta man tar emot oss. Vi dricker öl och gråter och han bryter polisens plombering av H:s skjul och ger mig en rugbytröja som jag luktar på ibland.

Jag vill sörja H utan att förneka honom det liv som han valde och åtminstone bitvis älskade. H levde för festen, förkroppsligade festens ideal. Festen som platsen vi skapar tillsammans. På en bra fest frågar vi ”är du törstig?” och ”mår du bra?” långt, långt innan vi frågar varandra vad vi gör för att tjäna pengar. H fattade allt det där. Visst blev det säkert för många fesljumma glas vin mitt på blanka dagen, men det är inte det jag menar när jag skriver att H gjorde festen till regeln istället för undantaget. Jag menar att han försökte ta den där känslan av alltings möjlighet, som en bra fest bjuder, med sig genom dagen och dela den med alla han mötte. Han vägrade lönearbete, inte för att han var lat eller oförmögen, utan för att han visste att det inte var det som var hans livs öde. Det var både en uppoffring och ett djupt privilegium förstås, långt ifrån alla har möjligheten att leva nära nog utan pengar och ändå inte sakna någonting väsentligt. Det krävs omständigheter, kontakter, social talang. Det krävs befriade utrymmen mitt i staden och kapitalismens överflöd. Alla har inte möjligheten att vägra vardagens tyranni, vägra normala människors dygnsrytm och måttlighet. Gudarna ska veta att alla inte kan vara H. Men H kunde vara H, och det kunde han bättre än någon annan. Och medan byar mitt i stan försvinner och technoklubbar dör eller förlorar sina magiska krafter, fortsätter H att leva i mig, hans röst fortsätter att spela längs min ryggrad. Och när jag häller upp ett glas vin, trots att klockan bara är barnet, är det H jag skålar med i all oändlighet. Eller tills också min fest tar slut.

Tomas Hemstad är en frilansskribent och dj. Han är ursprungligen från Stockholm men är sedan ett par år baserad i San Francisco.

Text: Tomas Hemstad
Illustration: Markus Johnson, Linda Boodh, Simon Graf