Hur ofta framställs inte feminister som glädjedödare i en sexistisk värld? Sara Ahmed visar hur sociala normer upprätthålls genom att kopplas samman med positiva känslor som glädje och lycka – och hur olycka kan bli någonting progressivt och kollektivt.

Vilken är min historia? Precis som du har jag flera. Ett sätt att berätta min feministiska historia skulle vara att börja med ett bord. En familj samlas runt bordet. Vi sitter alltid på samma plats: min pappa vid bordets ena ände, jag vid den andra, mina två systrar på ena sidan och min mamma på den andra. Alltid sitter vi på det här sättet, som om vi försöker hålla fast vid mer än våra platser. Ja, ett barndomsminne. Men också ett minne av en vardagsupplevelse, som bokstavligen inträffade varje dag. En intensiv vardagsupplevelse: min pappa som ställer frågor, mina systrar och jag som besvarar dem och min mamma som för det mesta sitter tyst. När övergår intensitet till spänning?

Vi börjar med ett bord. Runt det här bordet samlas familjen, som för artiga konversationer där endast vissa saker kan tas upp. Någon säger något som du upplever som problematiskt. Du blir spänd; det blir spänt. Hur svårt är det inte att se skillnaden på vad som är du och vad som är det! Du svarar kanske försiktigt. Du säger varför du anser att det som de sagt är problematiskt. Du kanske talar lugnt, men du börjar känna dig pressad och känner frustration. Genom att tala ut och genom att tala klarspråk skapar du en upprörd stämning.

Du skapar ett problem genom att beskriva någon annans uttalande som problematiskt. Du blir problemet som du skapat.

Du blir utsatt för andras ogillande. Dessa blickar som kan stöta bort dig och stöta ut dig. En upplevelse av alienation kan rubba en värld. Familjen samlas runt bordet; meningen är att detta ska vara den lyckliga stunden. Hur hårt arbetar vi inte för att behålla det lyckliga ögonblicket, för att hålla bordets yta polerad, så att den kan spegla bilden av den lyckliga familjen? Du blir anledningen till en störning. Du är störningen som du förorsakar. En till middag blir förstörd. Att bli alienerad från en bild kommer att ge dig möjlighet att upptäcka vad bilden inte visar och aldrig kommer att visa. Att bli feminist kan innebära en alienation från lyckan (men inte bara det, inte bara så; åh lyckan att kunna lämna den plats du blivit tilldelad!). När vi upplever lycka i närhet till de rätta objekten anpassar vi oss; vi står inför den rätta vägen. Du förfrämligas – inte i linje med en affektiv gemenskap – när du inte upplever lycka från rätt saker.

Glappet mellan det affektiva värdet hos ett objekt och hur vi upplever det innebär ett antal effekter, som styrs av de förklaringsformer vi erbjuder för att fylla igen samma gap. Om vi blir besvikna av något som borde göra oss lyckliga, skapar vi förklaringar till varför den saken innebär besvikelse. Vi kan bli besvikna utan att ens ha varit lyckliga. Tänk på bröllopsdagen, som brukar anses vara ”den lyckligaste dagen i ditt liv” – innan den ens har inträffat! Vad händer när den dagen väl infaller, om lycka inte uppstår? I sin klassiska bok The Managed Heart, undersöker Arlie Russell Hochschild bruden som inte är lycklig på bröllopsdagen, som känner sig ”deprimerad och upprörd” och därmed upplever en ”olämplig känsla” eller blir påverkad på ett olämpligt sätt. Man måste rädda dagen genom att känna på rätt sätt: ”genom att känna avståndet mellan den idealiska känslan och den faktiska känslan hon upplever, tvingar sig bruden att bli lycklig.” Hennes kapacitet att ”rädda dagen” beror på om bruden kan tillåta sig själv att känslomässigt påverkas på det rätta sättet eller åtminstone intala andra att det är vad som sker.

Att korrigera sina känslor är att inte låta sig beröras av en tidigare känsla: bruden gör sig själv lycklig genom att hindra sig själv från att vara olycklig. Från det här exemplet lär vi oss att det är möjligt att inte helt uppfyllas av sin egen lycka, eller till och med alieneras från sin lycka, om den tidigare känslan hålls vid liv. Om den varar som något mer än bara ett minne, eller om man blir orolig över att tvingas känna på ett visst sätt. Du kan inte alltid fylla igen glappet mellan vad du känner och hur du borde känna. Bakom detta skärpta ”kan inte” finns en värld av möjligheter. Springer aktivismen ur det här glappet? Öppnar den upp det, löser upp det? Att inte fylla igen glappet mellan vad du känner och vad du borde känna börjar som eller med en känsla av besvikelse. Besvikelse kan involvera en berättelse om självtvivel (varför blir jag inte lycklig av detta; vad är det för fel på mig?) eller en berättelse om vrede, där objektet som ”borde” göra oss lyckliga tillskrivs orsaken till besvikelsen. Din vrede kanske riktas mot det, eller spiller över mot det som lovade dig lycka genom ett förhöjande av sådana objekt som goda. I sådana ögonblick blir vi främlingar, eller känslomässiga främlingar.

Känslomässiga främlingar är de som upplever ett känslomässigt främlingskap. Du avvisas från lyckans bord. Vad händer om du förlorar din plats? Aktivism är ofta en fråga om att ta plats. Ordet ”dissident” kommer exempelvis från det latinska dis – ”isär” och sedere ”att sitta”. Dissidenten är den som sitter isär, vid sidan om. Eller dissidenten är den som inte skulle få plats: din plats är platsen där man inte kommer överens. I Queer Phenomenology var jag alldeles för fascinerad av borden för att upptäcka queerheten i stolarna. Men jag föreslog ändå att om vi utgår från kroppen som förlorar sin stol, så skulle vår beskrivning av världen blir rätt annorlunda.

Killjoys/Glädjedödare

Att avvisas från lyckans bord utgör inte bara ett hot mot bordet, utan också mot det som omger det, vad som samlas på det. När du avvisas, kan du också hamna i vägen för de som redan sitter där, de som inte vill någonting hellre än att behålla sina platser. Att det existerar ett hot om att en plats kan förloras, innebär att döda glädjen hos den som sitter. Hur väl känner vi inte igen bilden av glädjedödaren! Vilken skillnad hon gör! Låt oss ta bilden av den feministiska glädjedödaren på allvar. Ett feministiskt projekt skulle kunna innebära att ge tillbaka den feministiska glädjedödaren hennes röst. Genom att förstå att glädjedödande feminism kan vara en form av vägran, avslöjar samma vägran på ett tämligen ironiskt sätt en handlingskraft. Vi kan svara på anklagelsen med ett ”ja”.

Bilden av glädjedödaren blir men­ings­full om vi placerar den i kontexten av hur en feministisk kritik av lycka används för att rättfärdiga sociala normer som det socialt goda (det socialt goda är det som skapar lycka, förutsatt att lycka förstås som det goda).z Som Simone de Beauvoir så elegant beskriver det: ”det är alltid lätt att beskriva en situation som lycklig i vilken man önskar placera andra”. Att inte gå med på att stanna på den önskade platsen kan innebära att vägra den lycka som önskas. Att involvera sig i politisk aktivism kan vara att involvera sig i en kamp mot lycka. Även om vi kämpar för andra saker, även om vi har olika världar vi vill skapa, kan vi dela det som vi står upp mot. Våra aktivistiska arkiv är således olyckliga arkiv. Tänk bara på kritikens arbete som ligger bakom oss: feminismens kritik av den ”lyckliga hemmafrun”. Svart kritik av myten om den ”lyckliga slaven”; queer kritik av sentimentaliseringen av heterosexualitet som ”hemmets välsignelse”. Kampen om lycka erbjuder en horisont där politiska krav skapas. Vi ärver den horisonten.

Att vara villig att motsätta sig en samhällelig ordning vilken skyddas som en moralisk ordning, en lyckans ordning, är att vara villig att orsaka olycka – även om olycka inte är din sak. Att vara villig att orsaka olycka kan också sägas handla om hur vi lever ett individuellt liv (att inte välja ”den rätta vägen” kan läsas som att ge upp lyckan som följer av densamma). Föräldrars svar på att barnet kommer ut kan exempelvis ta sig uttryck i att inte vara olyckliga över att barnet är queert utan att vara olyckliga över att barnet är olyckligt. Även om du inte vill orsaka olycka hos den du älskar kan ett queert liv innebära att leva med den olyckan. Att vara villig att orsaka olycka kan också innebära att vi fördjupar oss i kollektiv kamp medan vi arbetar med och genom andra som delar våra alienerade positioner. De som inte får plats vid lyckans bord kan finna varandra.

Sara Ahmed är en brittisk kultur- och samhällsteoretiker. Ahmed är för närvarande professor i Race and cultural studies vid Goldsmiths College, University of London. Texten är ett utdrag ur hennes essä Feminist Killjoys (And Other Willful Subjects)

Text: Sara Ahmed
Översättning: Julia Lindblom
Illustration: Markus Johnson