Läktarens gentrifiering

Utveckligen på läktaren påminner om när en stadsdel gentrifieras. Vissa människor ska ersättas med en mer köpstark grupp. Först används supportrarna som lockbete, sedan blir de ett ”problem”.

De som tjänar pengar på svensk fotboll behöver en levande läktarkultur. Den utgör inramningen som lockar publik. Men samma personer som skapar stämningen tenderar att också betraktas som ett orosmoment. Att vi hamnat i denna situation är ett resultat av en motsägelsefull utveckling som påminner om konflikter som uppstått kring staden.

I diskussioner om staden talas det ofta om ”gentrifiering”. Det syftar på en utveckling, där en stadsdel som tidigare varit arbetarklassdominerad och därmed billig att bo och leva i omvandlas till trendig och dyr. Billiga lokaler lockar till sig människor med kulturellt kapital: konstnärer, studenter med flera. Vad som förut ansågs som nergånget blir plötsligt spännande och kreativt. Detta lockar i sin tur grupper av människor som dras till områdets nya ”spännande och kreativa” rykte. Med högre hyror drivs de som från början bebodde området bort. Ersätts gör de av köpstarka grupper som kan ge livskraft åt vinstjagande företag. Men inte bara höjda hyror driver bort människor. Ofta förs det en medveten politik för att byta ut de resurssvaga människor som inte längre anses passa in i det hippa och trendiga mot människor som gör det. Det ironiska är att det var arbetarklasskaraktären som gjorde området attraktivt från början. Det är den kulturen som i gentrifieringsprocessen omvandlas till en möjlighet att tjäna stora pengar. En liknande utveckling kan vi se i fotbollen.

I slutet av 1990-talet var Allsvenskans status låg. IFK Göteborgs totala dominans med sex av sju SM-guld 1990–96 tillsammans med en upplevelse av att fotbollen urartat i en våldskultur drog ned publiksnittet till omkring 4 000 åskådare per match. Intresset var alltså minst sagt svalt.

Att det till slut kom ett publikuppsving berodde till stor del på en växande ståplatskultur. Precis som i fallet med gentrifieringen av en stadsdel så fanns det ett utrymme för unga och kreativa människor att ta plats på fotbollsläktaren. Ultrasgrupper bildades, tifo-arrangemangen blev större och mer avancerade och bengaler började användas som stämningshöjare. Först bejakades denna utveckling av både Svenska Fotbollförbundet och massmedia. Kvällstidningar recenserade tifon och rankade de bästa klackarna i Sverige. TV-kanaler marknadsförde sina sändningar med bilder från bengalbränningar och tal om Allsvenskan som ”känslornas liga”. Det var också i denna veva som stora följen till bortaresor blev ett vanligt inslag.

Genom det ökande intresset kunde de kommersiella krafterna profitera på Allsvenskan. TV-avtalen blev lukrativa och elitfotbollen blev något som allt fler ville investera i. Den levande läktarkulturen hade återuppbyggts under en tid då allt färre brydde sig om fotboll och det var den som gjorde Allsvenskan populär igen. Men i och med att den blev populär kom aktörer in i fotbollsvärlden vars intressen handlade om att göra vinst, inte att bejaka kulturen. För dessa aktörer är läktarkulturen intressant så länge den kan locka människor som genererar vinst. Om den sedan anses stå i vägen för en ytterligare ökad vinst förvandlas den i stället till ett hinder som måste bort.

Med pengarna kom repression. Ståplatsreducering genomdrevs, alltså att antalet billiga platser försvann till förmån för dyrare. Samtidigt gick bengaliska eldar från att ha varit ett av de starkaste ”varumärkena” i marknadsföringen av svensk fotboll till att målas upp som något farligt och våldsamt. En medveten politik för att göra sig av med dem som anses vara störande började föras av förbund, politiker och andra makthavare. Maskeringsförbud, polisnotor, hets mot bengaler, ståplatsreducering, förbjuda bortasupportrar. En mängd förslag och hot dök upp för att bekämpa de som några år tidigare förvandlat de allsvenska matcherna från sömniga tillställningar till läktarkulturella upplevelser i världsklass.

Men precis som det i många stadsdelar som drabbas av till exempel chockhöjda hyror uppstår ett motstånd bland de boende, så har motståndet mot den moderna fotbollen vuxit fram bland supportrarna. Några slag är vunna, men striden pågår ännu.

Vad vi ser är en gentrifieringsprocess. Än så länge är utgången fortfarande oviss. Var vi hamnar är en fråga om kamp. För eller emot den moderna fotbollen.

PATRIK CARLSSON

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *