Förr eller senare vill borgaren alltid veta vem som ska utföra ”skitjobben”. Men undviker alltid att svara på vilka som utför dem nu. Hur ska vi göra för att slippa ”skitjobben” helt och hållet?

Den dyker alltid upp. Frågan. Det spelar ingen roll om vi diskuterar en försiktig reform som medborgarlön eller andra sätt att minska människors beroende av att sälja sin arbetskraft. Förr eller senare vill borgaren alltid veta vem som ska göra ”skitjobben”.

Frågan grundar sig i en hyfsat befogad oro för att vissa sysslor inte skulle utföras om vi exempelvis fick en summa pengar varje månad, stor nog att kunna överleva på. Trots att frågan inte sällan rymmer ett stort mått klassförakt är den värd att ta på allvar.

Men finns det verkligen skitjobb? Ur ett perspektiv är det fullt rimligt att kalla alla arbeten inom kapitalismen för ”skitjobb”. Det är sofistikerad utsugning, utformat efter kapitalets behov av tillskansa sig så mycket som möjligt av det vi skapar. Men att betrakta alla jobb som lika dåliga vore missvisande. Missförstå mig inte. Det handlar inte om att somliga sysslor finare än andra. Definitivt inte om att det skulle vara mer eller mindre hedervärt att försörja sig på ett visst sätt. Eller, jo. Det finns mindre hedervärda sysslor. Som att framställa minor som ser ut som leksaker eller att aktivt arbeta för att fattiga ska få det sämre. Men det är inte sådana jobb borgaren kallar skitjobb. Det är jobb som innehåller mer elände för arbetaren än andra jobb.

Det kan handla om jämförelsevis mindre problem som lång väg till arbetsplatsen. I större städer eller i glesbygden är det inte ovanligt med en timmes enkel resa till jobbet vilket innebär mer än en extra obetald arbetsdag i veckan.

Det kan handla om att arbetet innehåller monotona och uttröttande moment med litet inflytande över arbetets utformning. Enligt LO upprepar två tredjedelar av deras medlemmar ständigt samma moment och sju av tio är uttröttade varje vecka. Två tredjedelar av kvinnorna i den offentliga sektorn kan inte själva bestämma när och i vilken ordning deras arbetsuppgifter ska utföras.

Det kan handla om att upprätthålla det så kallade 24-timmarssamhället, det vill säga att allting alltid ska vara öppet. De som tvingas arbeta de obekväma arbetstider som detta förutsätter är till stor del kvinnor. Bara var tredje kvinnlig arbetare jobbar endast vardagar på dagtid. Möjligheten att ta rast är också mindre inom serviceyrken. Enligt LO har 70 procent av de kvinnliga arbetarna inom offentliga och privata serviceyrken enbart små möjligheter till kortare pauser.

En del arbeten är direkt farliga. Enligt LO har mer än var tredje som arbetar inom offentlig sektor varit utsatt för hot eller våld det senaste året. Ibland innehåller själva arbetsuppgifterna skadliga eller farliga moment. Arbetsskador är vanligare inom vissa yrken och många slits ut långt innan pensionen. Under 2011 rapporterades 107 000 arbetsskador, 29 000 arbetsolyckor och 10 000 arbetssjukdomar, till Arbetsmiljöverket. Vissa arbeten är till och med livsfarliga. De senaste fyra åren har närmare 200 svenskar dött på arbetet. Och då räknas ändå inte dödsfall i arbetssjukdomar exempelvis till följd av asbestexponering.

I andra fall är ersättningen låg och villkoren dåliga. Istället för riktiga jobb med anständig lön tvingas arbetare ta praktikplatser, projektanställningar, vikariat, timanställningar, deltidsjobb, inhopp via bemanningsföretag eller uppdrag som egna företagare, i många fall mot deras egen vilja.

Ibland hänger flera av problemen ihop. Enligt arbetsmiljöverket får inhyrda från bemanningsföretag ofta de tyngsta och enformigaste arbetena, sådana som företaget som hyr inte vill ge till sina egna anställda. Bemanningsbranschen har också dubbelt så många arbetsolyckor med sjukfrånvaro som övriga arbetsmarknaden.

Det tydligaste exemplet på dåliga villkor finns inom de särskilda sorts skitjobb som Alliansen skapat och döpt till Fas3. Det är så många som tvingas utföra dem att om Fas3 vore ett företag så skulle det vara Sveriges största. De som ingår i Fas3 har låg eller till och med ingen ersättning samt saknar en rad rättigheter vi tidigare betraktat som självklara.

Så oron är inte obefogad. Vem skulle utföra ”skitjobben” om ingen behövde arbeta för att överleva?

Det går att resonera hyfsat realistiskt kring frågan. Många av de här sysslorna skulle försvinna helt. Väldigt få skulle exempelvis vara med i Fas3 frivilligt eller ägna en söndagskväll åt att torka upp bajs i en moderat pressekreterares trappuppgång, för att ta ett klassiskt exempel. Andra sysslor skulle förändras. Om exempelvis SSAB behövde någon som utförde livsfarliga sysslor skulle de vara tvungna höja säkerheten så mycket att de inte längre var livsfarliga eller kanske inte ens farliga överhuvudtaget

De flesta jobb skulle förändras till det bättre. De skulle bli mindre slitsamma, mer varierande, bättre betalda, mindre stressiga, ha bekvämare arbetstider, färre riskfyllda moment och så vidare. Om arbetare hade råd att tacka nej till jobb skulle arbetsköparna vara tvungna att sälja sig till arbetarna istället för tvärtom. Makt skulle förskjutas från kapitalet till arbetarklassen.

Om vi genomförde ännu större samhällsförändringar och avskaffade arbete helt och hållet skulle givetvis alla jobb försvinna, bra som dåliga. Vi skulle följaktligen också fördela nödvändigheter efter något helt annan utgångspunkt än den tid vi spenderar på en arbetsplats. Varför inte av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov? Eller kanske till och med begär?

Men en behöver inte nödvändigtvis vara realistisk för att svara frågan. Det går utmärkt att anlägga ett mer metafysiskt perspektiv. I det klasslösa samhället kommer det kanske att finnas 6000 dimensioner vilket gör alla diskussioner med dagens materiella förutsättningar som utgångspunkt är meningslösa. Det går också att vara romantisk och hänvisa till Jack London, som bidrar med ett eget svar i boken Järnhälen där huvudpersonen Ernest kritiserar några personer som vill förstöra maskinerna på en fabrik, genom att utbrista:

”Jag vill visa er en annan utväg. Låt oss inte förstöra dessa underbara maskiner som gör produktionen lätt och billig. Låt oss ta hand om dem. Låt oss dra fördel av deras lättvindiga och billiga produktion. Låt oss driva dem för egen räkning. Låt oss driva bort de nuvarande ägarna och själva överta de underbara maskinerna. Detta mina herrar, är socialism.”

Romantiska i den mening att vi bortser från att maskiner behöver både energi och reservdelar som förutsätter någon form av exploateringen och att det inte nödvändigtvis bidrar positivt ur ett större perspektiv. Att vi bortser från att maskiner i första hand är utformade för att suga ut arbetarklassen och i andra hand tillverka livsnödvändigheter och därmed är långt ifrån oproblematiska att ta över. Vi kan bortse från detta och ta det ytterligare ett steg och vara på gränsen till naivt teknikoptimistiska. Låtsas att vi inte bara tar över befintliga maskiner utan också att vi tillverkar nya allsidiga, energineutrala som vi kan programmera att utföra allt vi inte har lust att göra själva. Vi skulle kunna kalla dem ”The Robots”.

Så nästa gång någon rynkar på näsan och frågar mig vem som ska göra skitjobben kommer det att vara mycket frestande att svara: The Robots. Det är faktiskt lockande att leverera det svaret på alla frågor som börjar med ”hur löser vi”. Men det tänker jag inte göra. Jag tänker ställa en motfråga istället. Samma fråga dessutom. Jag tänker fråga: vem tycker du ska göra skitjobben?

Det är nämligen så att även de som föredrar dagens system måste svara på det här. Skillnaden är att i detta fall har vi redan ett facit. Vi behöver inte spekulera.
Idag tvingar vi människor. Arbete är inget fritt val, utan något vi måste göra för att kunna överleva. De allra värsta ”skitjobben” måste de som verkligen inte har något annat val utföra. De som av olika skäl hamnat längst ner. Arbetsköparna behöver inte göra dem mer varierande, mindre slitsamma, säkrare, bättre betalda så länge det finns folk som inte har möjlighet att avstå. Behöver arbetsköparna hjälp på traven skjuter myndigheter som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan så gärna till. Det kallas i vardagligt tal för arbetslinjen och är det närmaste en statsreligion vi kommer.

Det finns alla anledning för oss som vill ha ett annat samhälle att fundera på hur vi tillsammans löser de uppgifter som faktiskt behöver lösas. Kanske borde vi släppa allt och satsa alla resurser på The Robots? Hur tokigt det än kan verka är det både mer rationellt och anständigt än dagens system. Vilket svar vi än ger är jag säker på att vårt svar är bättre en den som ställde frågans.

/ Fredrik Edin

http://www.youtube.com/watch?v=VXa9tXcMhXQ