Flyktingförläggningarna brinner igen. Röster höjs på att kriminalisera romer och utvisa dem från landet. Namnlistor och protestmöten organiseras mot moskébyggen. Ett rasistiskt parti har kommit in i riksdagen och kräver att gränserna ska stängas. En laserman har dömts för att ha skjutit ihjäl tre personer och mordförsök på 13 personer med invandrarbakgrund på gatorna. En valutakris skakar Europa. Den demokratirörelse som skänkte en strimma hopp har börjat gå över i sin motsats, med en konservativ högerfalang som griper makten. Europeiska länder tvingas genomdriva Internationella valutafondens strukturanpassningar och nedskärningar.

Dejavu. Det har hänt förut. För tjugo år sedan.

Hösten 1991 kom Ny Demokrati in i riksdagen, på ett valprogram där huvudfrågan var att skärpa invandringspolitiken. Berlinmuren och Östblocket hade fallit. Men jublet över demokratirörelsernas bedrift tystnade snart. Med en ekonomisk chockdoktrin infördes nyliberalismen i det forna östblocket. Nationalismen svepte fram över Europa i valutakrisens spår. I Tyskland skedde de första rasistiska pogromerna sen andra världskriget och spred sig snabbt över hela landet – och till Sverige. Nyheterna om lasermannen och bilderna på det svartklädda nynazistiska nätverket Vitt Ariskt Motstånd spred fruktan bland invandrare och färgade svenskar.

1991 var en kalldusch.

1991 är ett bra år att ta som startdatum för att beskriva den svenska högerextremismens utveckling. Visst fanns det organisationer och nynazistiska nätverk tidigare – då var de marginella fenomen som inte syntes. Men 1991 – med Ny Demokrati i riksdagen och den ekonomiska krisens utbrott – klev de ut i rampljuset.
Om 80-talet var uppvaknandets årtionde för den rasistiska extremhögern – den period då Sverigedemokraterna och den nynazistiska rörelsen grundades – så var 90-talet den period då de försökte etablera en plattform genom gatorna. Genom torgmöten, Engelbrektsmarscher och 30 novemberdemonstrationer försökte Sverigedemokraterna bli synliga som organisation. Men för att genomföra dessa organisationer krävde en konfliktvan gatukader. En hel generation aktivister fick sin grundskolning inom Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund under dessa år – erfarenheter som de sedan tog med sig vidare.

Böcker om Sverigedemokraterna försöker ofta visa på partiets ursprung i fascistiska organisationer, vilka bruna kopplingar som finns inom partiet. Det perspektivet missar den centrala funktion Sverigedemokraterna haft för den svenska extremhögern, genom att bara se till dess rötter. Snarare bör man se dem som extremhögerns plantskola, där alla viktiga aktörer inom den nyfascistiska miljön fått sin grundskolning. Om vi ser den svenska extremhögerns stamträd är Sverigedemokraterna dess stam som de nya skotten och grenarna skjutit ut ifrån.

Upprensning

Under andra hälften av 90-talet påbörjade Sverigedemokraterna sin upprensning inom partiet, för att utesluta de extremaste elementen. Hela ungdomsförbundet upplöstes och blev det nynazistiska Info14-nätverket (senare Fria nationalister). Ett nytt fristående ungdomsförbund bildades, men det gled iväg och blev Nationell Ungdom (sedmera Svenska Motståndsrörelsen). 2001 uteslöts en stor del av partiets organisatörer, som istället bildade Nationaldemokraterna.
Vikingarocken och vitmaktmusiken slog igenom på 90-talet och spred det nationella budskapet till ungdomar – 1997 beräknade Brottsförebyggade rådet att 12 procent av alla skolungdomar lyssnade på vitmaktmusik. Sverigedemokraterna hjälpte till att lägga grunden, genom att betala för Ultima Thules första skiva. Redaktören för vitmaktmusikscenens flaggskepp, tidningen Nordland, kom även han ur Sverigedemokraterna.

Gatorna, musiken och konserter var forumen för den nya extremhögern. Och med dem kom gatuvåldet, attackerna på vänsterlokaler, bränderna mot flyktingförläggningar, morden på homosexuella. Den militanta antifascismen uppstod som reaktion på detta, under devisen ”Ingen plattform åt fascismen”. Huvudstrategin blev att blockera marscherna, störa torgmötena, stänga ner vitmaktbutikerna och angripa konserterna. De militanta antifascistiska grupperna, främst organiserade inom Antifascistisk aktion, utvecklade en stark kontinuitet. En andra reaktion var de stora antirasistiska manifestationer mot våld som organiserades efter varje brutalt nazistiskt våldsdåd. Men denna organisering skedde oftast bara efter en moralstorm i media och ebbade ut så fort en kraftfull markering gjorts.

Det antifascistiska arbetet hade effekt. De ständiga motdemonstrationerna tvingade Sverigedemokraterna att byta strategi och överge gatorna. Granskningarna av extremhögern, från Expo och media, blev allt mer besvärande för dem. De stora protesterna vid varje våldsdåd och nazikopplat mord tvingade Sverigedemokraterna att självsanera och satte igång upprensningsprocessen där en stor del av deras medlemskader åkte ut. Den sönderfallande vitmaktscenen reagerade på sin allt mer pressade situation genom att försöka trappa upp våldet och gå underjorden i en terroristisk verksamhet – med mordet på Björn Söderberg, polismorden i Malexander och bilbomben mot ett journalistpar som kulmen. Samhällsreaktionen blev massiv: fackliga massdemonstrationer, uthängningar av toppnazisterna i kvällstidningar, polisingripanden mot vitmaktscenen och hårda fängelsedomar.

Svenskfientlighet

Antifascisterna vann slaget. För stunden. Extremhögern bytte arena. I början av 2000-talet skedde en kupp inom Sverigedemokraterna. De gamla nationalisterna tappade kontrollen över partiet och en yngre grupp skåningar, ”de fyras gäng” kring Jimmy Åkesson tog över partiet. I fortsättningen satsade partiet mer på reklam, media och internet än gatumanifestationer. Partiet professionaliserades, med Dansk folkeparti som förebild, och blev strikt toppstyrt. Sverigedemokraterna drabbades av växtvärk, de steg i opinionsundersökningarna och gick under 00-talet fram i valen – men organisationen kunde inte växa och utvecklas i samma takt. Steg för steg började den politiska inriktningen slås om, bort från en allmän invandringskritik till att allt mer riktas mot muslimer. Den nationalistiska retoriken tonades ner.

Den antifascistiska rörelsen hade svårt att förändra sin strategi när Sverigedemokraterna släppte slaget om gatorna och enbart tog steget in i politiken. Kampen mot Sverigedemokraterna överläts åt Expo, media och de etablerade partierna. De konstanta granskningarna av Sverigedemokraternas medlemmar och lokala utspel ledde till att ledningen uteslöt fler och fler för att försöka hålla partiet fläckfritt och driva en nolltolerans mot avvikelser från partilinjen.
Den kader som skolats i Sverigedemokraterna och nu fanns utanför partiet hade drabbats hårt av vitmaktscenens kollaps i slutet av 90-talet. Men det hämtade sig väldigt snabbt. Info-14 blev en samlande faktor, i ett tätt samarbete med Nationaldemokraterna. Mordet på den unge skinnskallen Daniel Wretström i Stockholmsförorten Salem i december 2000 gav dem den möjlighet de behövde: att samla alla nationella i en manifestation mot ”svenskfientligheten”. Salemmanifestationerna vitaliserade hela extremhögern igen och gav gaturörelsen en gemensam enande form utanför Sverigedemokraterna. För att mobilisera krävdes att få kontroll över gatuutrymmet, kampen om territoriet blev allt viktigare. De tre organisationerna Nationalsocialistisk front, Svenska motståndsrörelsen och Info-14/Fria Nationalister fokuserade allt mer på torgmöten – varje helg höll de en manifestation i någon stad. Torgmötena var inte utannonserade, skedde snabbt, med en kommandoliknande struktur – in, ta platsen, genomföra sitt möte, snabbt skingras. Strategin inbegrep att bli ett normaliserat inslag i gatubilden. Ju större självförtroendet blev, desto provokativare platser kunde de välja och söka konfrontation med antifascister. Influensen från den kraftigt växande fotbollsfirmakulturen fick sitt genomslag. 00-talets antifascism kom därför i allt högre grad behöva bemöta denna gaturörelse genom att vara små sammansvetsade gäng som klarade av att snabbt konfrontera dem. Den massmilitans som förekommit under 90-talet blev allt ovanligare, med undantag av försöken att varje år blockera Salemmarschen. Istället ökade gatukonfrontationerna.

Den nationella ideologin i Salemrörelsen förändrades från 90-talets rasbiologiska white supremacy-ideologi inom vitmaktrörelsen. Retoriken lånades istället från antirasismen och identitetspolitiken. 00-talets nationella rörelse började allt mer prata om ”svenskfientlighet”, ”omvänd rasism”, ”etnopluralism”, ”mångfald” och ett försvar av kulturell särprägel. Snarare än raslig överhöghet pratade man om svenskarna som offer och drabbade, att de var diskriminerade. Underdog-perspektivet blev allt viktigare. Salemmarscherna vände sig till ”etniskt svenska” skolungdomar och vädjade till en känsla av utsatthet för ”mångkulturens misslyckande”. Wretström fick bli den samlande martyren och mordet symbolen för ”svenskhatet”. Retoriken om svenskfientlighet sipprade ända in i Sverigedemokraterna från gaturörelserna.
Som mest samlade Salemmarscherna 2000 deltagare, vilket är en europeiskt sett oerhört hög siffra för en nynazistisk manifestation. De antifascistiska motdemonstrationerna lyckades aldrig stoppa marschen, men genom en utmattningstaktik att år efter år vara där och störa, höja risknivån för att delta, försena och skapa rubriker, förhindrades nyrekryteringen och Salemmarschen började dala med färre och färre deltagare år efter år.

Inmarschen i riksdagen

När Sverigedemokraterna fick sitt riksdagsgenombrott i september 2010 hade partiet fullföljt sin transformation och lyft det antimuslimska budskapet som sin huvudideologi. Partiets antimuslimska falang hade fört dem i en mer proisraelisk linje, vilket underlättade brottet med dess historia. Runt Sverigedemokraterna började en allt större antimuslimsk diaspora växa fram, ditt de uteslutna medlemmarna eller personer som inte var redo att ansluta sig till partiet kunde söka sig. Bloggarna Politiskt Inkorrekt/Avpixlat, Fria Tider och Sweden Confidential/Exponerat, alla i Sverigedemokraternas periferi och som drevs i nära samarbete med sverigedemokrater, växte fram och blev några av Sveriges mest välbesökta bloggar. Dessa bloggar inriktade sig främst på ”blåljusjournalistik” i Efterlysts anda, med uthängningar av brottslingar med invandrarbakgrund. Sverigedemokraterna deltog initialt i framväxten av den internationella så kallade counterjihadrörelsen, nätverken av antimuslimska bloggare och författare. Bröderna Kent och Ted Ekeroth organiserade antiislamkonferenser och bjöd över counterjihadrörelsens toppnamn att tala. Ur denna miljö växte svenska Tryckfrihetssällskapet, deras tidning Dispatch International och Swedish Defence League fram. Miljön runt omkring och utanför Sverigedemokraterna har nu blivit en egen maktfaktor som partiet måste ta hänsyn till – och varken kan släppa för nära eller avlägsna sig för långt ifrån. Sverigedemokraterna går inte längre att se som ett parti som enbart står på egna ben, utan existerar i ett antiislamskt block med högerextrema krafter.

Den nationella Salemrörelsen hoppades att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen skulle föra med sig ett allmänt nationellt intresse och en medlemstillströmning till alla nationella grupper och aktiviteter. Så blev det inte. Efter fiaskot med Salem 2010, bara månaderna efter riksdagsvalet, lade Info-14/Fria Nationalister ner. Nationaldemokraterna och Svenska motståndsrörelsen skakades båda två av interna stridigheter och reducerades till bara en spillra av vad de varit under 00-talet. Återigen tvingades den nyfascistiska miljön byta strategi – en omställning som den fortfarande är mitt i. Nationalsocialistisk front, som nu omorganiserats till Svenskarnas parti, är den organisationsstruktur som lyckas plocka upp alla spillror ur den nationella rörelsen och införliva delar av Info-14 samt de avhoppade nationaldemokraterna och motståndsmännen i sig. Svenskarnas parti ser till tyska NPD, italienska Forza Nuova och grekiska Gyllene Gryning för inspiration och försöker kopiera deras metoder – en gatukader som försöker uppträda som politiskt parti, ett ”gatans parti” och göra en inbrytning på den parlamentariska arenan.

Den territoriella kampen som var så central på 00-talet har tappat betydelse. Med sociala medias genombrott läggs istället allt större fokus på ett iscensättande av politik. Symboliska aktioner görs för att spridas på Youtube, Facebook har fått en allt mer betydande roll för all form av organisering. Nationella skvallerbloggar som Nationell.nu har ersatt Info-14s nyhetsajt. Det extremhögern kallar ”metapolitik”, en kulturkamp om åsikter, värderingar och agendasättande, har blivit allt viktigare – och med det har de allt mer börjat omdefiniera sin fiende som kulturvänstern, ”kulturmarxisterna” som formar det politiskt korrekta och ses som samhällets verkliga makthavare.

En antifascism för 10-talet

Ett vanligt misstag är att betrakta extremhögerns organisationer isolerade, smågrupp för smågrupp, parti för parti. Istället måste vi se till deras sammanhang, de historiska block de bildar med andra liknande krafter, och hur de fungerar som hybrider med en arbetsdelning emellan sig. Då ser vi hur extremhögern i Sverige idag kommit att bilda två konkurrerande block; ett antimuslimskt som är proisraeliskt, europeiskt, betonar ”civilisationernas kamp” och draperar sitt budskap i en liberal rättighetsretorik – och ett nationellt som är antisemitiskt och etnocentristiskt. Men vi får inte heller missa de gemensamma drag som förenar dem.

En annat misstag vi vanligen stöter på i antirasistisk diskussion är att se extremhögern som ett spektrum, där det finns en rumsren sida med Sverigedemokraterna och Tryckfrihetssällskapet och en extrem/våldsam sida med Svenska motståndsrörelsen. Att det finns de med slipsar och de med batonger. Därför lägger Säkerhetspolisen all sin uppmärksamhet på Svenska motståndsrörelsen, den gruppering som det ligger närmast till hands att utvecklas i en terroristisk riktning, men missade totalt lasermannen Peter Mangs och Anders Behring Breivik – trots båda varit aktiva på högerextrema webbforum och inte dolt sina radikala åsikter. Mangs och Breiviks världsbild ligger närmare Sverigedemokraterna än Svenska motståndsrörelsens gammalmodiga nationalsocialism. Krigsretoriken i counterjihadrörelsen når ända in i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp: det utmålas med stora gester en civilisationernas konflikt mellan västvärlden och islam, ett pågående krig som förs med barnvagnar snarare än pansarvagnar. Skillnaden i perspektiv mellan reformistiska och radikala högerextrema grupper är en fråga om temporalitet, hur långt detta krig gått – om det finns tid att stoppa det genom riksdagsarbete för att stänga gränserna och repatriera landet, eller om konflikten gått så långt och makten korrumperats till den grad att bara gatorna eller vapnen återstår. Det är ingen artskillnad, utan en gradskillnad på samma argumentation, samma delade världsbild.

Att betrakta extremhögern som ett block innebär att se arbetsdelning mellan olika högerprojekt: hur den parlamentariska flygeln samexisterar och samverkar med de grupperingar som försöker bedriva en kulturkamp via bloggar och bokförlag, de nätverk som försöker mobilisera på gatorna och verka i civilsamhället. Och de personer som tar till terroristiska metoder. De existerar i ett sammanhang, deltar i en diskussion, delar en världsbild. Sverigedemokraterna har inte ett ansvar för Breiviks gärningar – men de har spelat en aktiv roll i att skapa de counterjihadistiska forum och lansera den islamofoba gaturörelse av defence leagues som Breivik skolades i och hämtade sin världsbild ifrån.

Den militanta antifascistiska rörelsen har byggt på grundprincipen ”ingen plattform åt fascismen”. Man har bemött en gaturörelse på torgen, krogarna och på fotbollsarenorna. Där har man varit framgångsrik. Men den antifascistiska rörelsen har haft svårt att följa med när extremhögern bytt strategier – och utveckla effektiva motstrategier mot de fascistiska rörelser som försöker etablera sig i parlament, bedriva kulturkamp via nätaktivism och seminarier eller bedriva social kamp i form av etniskt riktad solidaritet och välgörenhet. Av sloganen ”bemöta fascismen både ideologiskt och fysiskt” har allt för stor tyngdpunkt lagts på det sistnämnda. En antifascism värd namnet måste kunna hantera hela den högerextrema rörelsen som block. Den antifascistiska politiken kan inte bara vara reaktiv, utan måste inrikta sig på orsakerna, att dra undan mattan för högerextrema organisationer. Vad är det som lockar deras väljare, vilka sociala problem ger de svar på (om än genom att de pekar ut syndabockar), vilka behov fyller de. Fascismen kan inte bara bekämpas – den måste ersättas. Där måste antifascismen passera bortom sin egen gräns.

Mathias Wåg

Mathias Wåg är ansvarig utgivare för tidningen Brand och ingår i grävarkollektivet Researchgruppen som granskar extremhögern.