Okej, han är en enerverande person. Ändå kan jag inte sluta lyssna. Markus Birro intervjuas på radion. För sjuttioelfte gången. Nu vill han starta ett nytt kristdemokratiskt parti. Förra gången var det om hans förstamajtal på temat ”Upp till kamp för familjen”. Gången innan att han ville ställa upp som ny partiledare för Kristdemokraterna.

I P1:s program Människor och tro får han debattera med Kristdemokraterna. Vad kommer hans kluvna inställning till dem ur? Birro menar att Kristdemokraterna svikit sina ideal. De har blivit ett Moderaterna light, som bryr sig mer om plånboken och skatterna än att ”känna solidaritet med samhällets bottenskrap”.

Det finns en potential som inte utnyttjas, menar Birro. Eftersom vänstern tappat sina grundläggande värderingar. Det finns ett utrymme för en social höger, som betonar välgörenhet, solidaritet och försoning: som arbetar praktiskt ute i samhället. Den sidan finns hos de kristna, men inte hos Kristdemokraterna.

”Vilka är det som är ute på gatorna och tar hand om uteliggare här där jag bor? Det är inte vänsterrörelsen och Socialdemokraterna. De sitter ju på andra ställen, på Södermalm och dricker te och käkar surdegsbröd. Det är kristna organisationer, Frälsningsarmén och Livets ord i Uppsala som gör ett arbete i Gottsunda med uteliggare”.

Den populistiska kritiken svider. Vänstern utmålas som etablisemang och verklighetsfrånvänd. Han vill ha en höger som tar över vänsterns sociala engagemang. Lösningen finns i religionen och familjen som en solidarisk och antiegoistisk kraft, menar Birro. ”Jag var nog familjefascist rätt tidigt”, säger han.

Fascist? Birrofascismen.

Jo, det finns en sån. En fascism som är social, som inte är homofob eller rasistisk. Någonstans glömmer vi ofta det, vad fascismen som reaktionär mobilisering bestod av. Reaktionen som våld, som gatukamp och terror, den ser vi i extremhögern idag. Men fascismen hade ett annat ben för sin mobilisering. Det som kallas den sociala högern. Med kombinationen våld och social verksamhet försökte de bli en stat i staten, skapa sin massbas, både genom att krossa arbetarrörelsen och utmana den på deras egna mark. Fascismen som en rörelse som gav bröd och tak över huvudet för sitt folk.

När Bloc Identitaire serverar fläsksoppa till franska medborgare, Casa Pound kämpar för räntefria bostadslån åt italienska fattiga familjer, Svenskarnas parti försöker samla in kläder åt svenska hemlösa, Gyllene Gryning öppnar arbetsförmedlingar för grekiska arbetare och dessutom börjar ersätta polisens funktion i vissa av Atens kvarter eller när islamistiska fundamentalister står för sjukvård och utbildning i utsatta kvarter då ser vi fascismens sociala sida. Voluntarism och familjen ska ta över statens funktioner och absorbera smällen från en ekonomisk nyliberal chockpolitik. En selektiv välfärdsstat i staten. Bara för de utvalda i folkgemenskapen.

Stormtrupper på gatan är ett fysiskt hot. Birrofascismen ett socialt. När fascismen återigen andas morgonluft i eurokrisens Europa så går den inte bara ut som stormtrupper för att jaga syndabockar. Den står också där som Markus Birro och serverar soppa till uteliggare.

/ Mathias Wåg