När slutade du gå i skolan?

Jag började skolka lite andra terminen i sexan. När jag började skolka mer var mina föräldrar snabba på att ta kontakt med skolan och vi kom överens med rektorn om att jag skulle få gå från lektioner om jag behövde pausa. Men det var svårt i praktiken, jag ville inte verka konstig och bara gå ifrån.

Jag gillar inte mellanting, antingen vill jag ha hundra procent närvaro eller noll procent, så varje gång jag började en ny årskurs så hade jag hundra procent närvaro de första veckorna, och sen gick det ner till noll väldigt fort. Jag gav verkligen all energi jag hade de där veckorna. Jag visste inte heller att jag var autistisk då, så det tog mycket energi att maskera.

Vad är det som är svårt med skolan?

Det är så mycket intryck, så mycket elever, så mycket ljud. Hela min skoltid har jag varit tydlig med att ”jag har problem med det här och det här och det här”. Men skolan säger: ”Men du är jätteduktig, du är jättebra när du är här, vi ser inte de här problemen, du har inga problem!”. Och det är såna småsaker, som att man inte får ha hörlurar till exempel. Det tog extremt lång tid innan de lät mig ha det. Jag förstår inte varför, det stör ju inte någon annan och det hjälper mig jättemycket. För dem blir det typ nice att jag inte är där för då behöver jag ju inte all den där extrahjälpen som jag har rätt till. Det känns som att det inte är jag som slipper skolan, det är skolan som slipper mig. Det är det svårt att räkna matte när man har konstant ångest över att ingen vill ha en där.

Det känns som att det inte är jag som slipper skolan, det är skolan som slipper mig.

Jag var mobbad på min gamla skola och har trauma från det. Det känner jag varje gång jag är nära en skolbyggnad. Det är så många gånger jag kommit till skolan och lärare frågat: ”Har du sprungit hit?” Men det är bara så jag blir nära en skola, jag får svårt att andas.

Sen när jag faktiskt fick en chans att bli omtyckt på min nya skola i sexan, då maskerade jag mycket och jag utvecklade social ångest. Efter att jag började maskera så kunde jag inte fokusera, det enda jag tänkte på då var att vara normal. Jag skrev manus i huvudet för olika möjliga konversationer jag skulle kunna ha med personer, och det gjorde jag för varje person, och är man 30 personer i ett rum så är det lite svårt att mitt i all ångesten över ”Tänk om jag gör fel!” också tänka på SO. Det kändes helt irrelevant i situationen som var i mitt huvud.

Annars är jag väldigt intelligent och bra på att ta in info när jag mår ok. När jag var yngre hade jag höga betyg och var omtyckt av lärarna. Och lärarna i högstadiet tyckte också att jag var bra när jag var där, de sa att ”du kommer nog kunna jobba i kapp det så länge du vill det”, när det var över ett år jag missat. Och jag tror delvis att jag hade kunnat det, göra två år på ett år. Men bara om skolan ville samarbeta med mig, hållit det de lovade och velat ha mig där.

Hur såg din senaste terminen ut, som var den sista i nian?

Det var att jag var hemma ensam, mådde dåligt och hade tråkigt. Och jag kände mig värdelös eftersom jag inte gick till skolan. Samtidigt som jag visste att det inte skulle funka i skolan. När jag faktiskt var där kändes det som att de ignorerade mig. En lärare frågade ”Får du verkligen ha hörlurar?” Men den här diskussionen har vi ju haft i åratal! Varför bryr ni er? Det är första gången jag är i skolan på flera månader, och du frågar mig om jag får ha hörlurar?

Det rimliga är ju att jag är hemma. Är jag i skolan förvärrar jag för mig själv för jag mår dåligt, förvärrar för lärarna för de måste göra mer jobb, förvärrar för eleverna för de vet inte hur de ska bete sig runt mig.

Du börjar gymnasiet i höst, hur känns det?

Jag känner att det är hopplöst för jag mår så mentalt dåligt att jag inte kommer att orka försöka med skolan förrän vården hjälper mig. Jag har kontakt med BUP och står i kö till OCD-behandling, men det kommer att ta en evighet. Och jag har försökt på massa sätt förklara hur dåligt jag mår, men jag får inte hjälp.

Hur har det varit med din familj?

Jag tror att de har mycket ångest kring att de misslyckats som föräldrar, de har inte sagt det till mig, men jag tror de klandrar sig själva. Och de har ju fått så mycket hat. Alla ifrågasätter föräldrar till hemmasittare. Dels från samhället generellt, men också att skolan säger typ: ”Hur kan ni veta att det är vårt fel att den här eleven är hemmasittare? Det kanske är familjen som ber eleven vara hemma?”

Hur ser du på skolplikt?

När jag blev hemmasittare trodde jag att jag skulle bli tagen på allvar, jag bröt ju mot lagen, men det hände inte så mycket. Jag har läst kring andras erfarenheter och då har det ibland varit så att lärare uppmanat folk att dra sina barn till skolan. Och det är så sjukt, man kan ju inte tvinga någon om man inte använder fysisk kraft, och det är också olagligt. Så någon lag måste man bryta mot i den situationen.

När jag blev hemmasittare trodde jag att jag skulle bli tagen på allvar, jag bröt ju mot lagen, men det hände inte så mycket.

Skolsystemet är verkligen gjort för en viss typ av person och så är det bara förväntat att alla andra ska passa in. Men vi vet ju att alla är olika, så det är ju gjort för att inte funka för alla då. Varför kan vi inte göra så folk kan funka olika?

Emma Stensson jobbar med fritidsverksamhet för ungdomar och har senaste året haft möjlighet att göra fritidsaktiviteter på dagtid för unga utan sysselsättning och elever med omfattande skolfrånvaro.