Avbarnifiering

Rasismen mot barn är idag statligt organiserad politik och vardagspraktik. Det totala fokuset på gängkriminalitet och migration har gjort barn till några av statens största fiender. Barn och unga ska låsas in; ska de inte låsas in ska de övervakas; ska de inte övervakas ska de utvisas. Det gäller så klart inte bara barnen utan även barnens föräldrar. De ska gå kurser, gå på familjeplanering, och de ska förvägras några extra kronor i flerbarnstillägg för att det på något mirakulöst sätt ska skapa alltifrån jobb och jämställdhet till bättre boendeförhållanden och minskad kriminalitet. Statens våld mot barn sker på gator, vid gränsen, i hemmet. Det är en politik som sätter barn i fängelse, men också i fattigdom. En politik som avhumaniserar och demoniserar barn och barndom. Det hela görs i omsorgens namn, under täckmanteln att skydda de barn och vuxna som ses som nationens framtid. De vita, rika barnen.

Ett sätt att närma sig politiken kring barn och barndom är genom den feministiska, palestinska forskaren Nadera Shalhoub-Kevorkians begrepp avbarnifierande (från engelskans unchilding). I boken Incarcerated Childhood and the Politics of Unchilding (2019) utvecklar och använder Shalhoub-Kevorkian begreppet för att analysera politiken kring barn, med bosättarkolonialismen i Palestina som kontext. Men det kan också användas för att utforska politiken kring barn i bredare bemärkelse, skriver hon. Jag tror att begreppet kan hjälpa oss att se, förstå och motverka de processer av avbarnifierande vi ser i Sverige idag.

Incarcerated Childhood bygger framför allt på intervjuer med både unga och äldre palestinier som under sin barndom upplevt olika former av fördrivning, däribland Nakban. I boken skildras hur barn navigerar, gör motstånd mot och överlever kolonial expropriering och fördrivning. Genom deras berättelser analyserar Shalhoub-Kevorkian hur bosättarkolonialismen griper in och omformar barndomen: ”Avbarnifierandet är en våldsam rasistisk kontrollregim som aktivt upprätthåller ett system av stympning, alltid och överallt”. Begreppet avbarnifierande synliggör de processer genom vilka palestinska barn fråntas den trygghet, det skydd och de rättigheter som vanligtvis förknippas med barndom. Som Mohammed El-Kurd skriver i boken Perfekta offer och vädjandets politik (2026), med referens till Shalhoub-Kevorkian, får palestinska barn inte vara barn. Han skriver:

Begreppet avbarnifierande synliggör de processer genom vilka palestinska barn fråntas den trygghet, det skydd och de rättigheter som vanligtvis förknippas med barndom.

I samma ögonblick som palestiniern lämnar livmodern blir han ”avbarnifierad” bortslungad från barndomen av ”ett maskineri som existerar överallt och hela tiden”, behandlad som en oduglig nolla och en farlig tickande bomb på en och samma gång.

Barn, skriver Shalhoub-Kevorkian, utgör en betydelsefull form av politiskt kapital i en bosättarkoloni. Palestinska barn avbarnifieras genom processer som är lokalt och globalt sammankopplade, där barnen konstrueras som farliga subjekt. Avbarnifierandet tränger in i livmodern, familjer, vänskapsrelationer, hem, skolor och sjukhus. Det sker genom öppet våld men också i en mer civilisatorisk anda som omfattar utbildningsväsendet och andra statliga institutioner med uppdrag att ”civilisera” och kontrollera den koloniserade befolkningen. Processen bryter sönder det mest intima livet, samtidigt som det legitimeras och normaliseras av den globala politikens tystnad, försummelse och passivitet inför det våld barn utsätts för i Palestina.

Shalhoub-Kevorkian kopplar även ihop avbarnifierandet med Israels nekropolitik, varigenom historiska och nutida praktiker vävs samman och avgör vem som ska leva och vem som ska dö, eller vem som har rätten att stympa och amputera. Amal, ett av barnen som intervjuas i boken, beskriver det med dessa ord: ”De försöker döda oss långsamt, och vi fortsätter att leva; och när vi lever dödar de oss ännu mer, så som de dödade Hadeel”. Barndomens och avbarnifierandets politik är, skriver Shalhoub-Kevorkian, ”en form av krigföring som syftar till att utplåna ursprungsbefolkningens framtida generationer”. Att både fördriva och förögra ursprungsbefolkningen utgör kärnan för det sionistiska projektet – ”Den sionistiska koloniala föreställningsvärlden, såsom den förkroppsligas i en faktisk fertilitetsregim, ger en bild av hur den koloniserades kropp görs till en icke-person, ett utrymme lika tom som landet”.

I koloniala och bosättarkoloniala projekt framträder två centrala narrativ när det kommer till barn skriver Shalhoub-Kevorkian. Men man skulle kunna hävda att dessa narrativ också tydligt framträder i fascistiska länder som Sverige. Det första är det civiliserande narrativet. Ett narrativ som formuleras genom ett till synes humanitärt och omsorgsfullt språk, omsorgsrasismens språk om man så vill. Här betonas att barnen ska räddas från sin ”civiliserade” kultur och sina ”oupplysta” föräldrar. Genom att räddas ska de sedan kunna integreras i nationens politiska ekonomi. Det andra narrativet är att barn föds som terrorister, att de utgör en risk redan innan de öppnat sina ögon. I Sverige är båda dessa narrativ närvarande, där det ena betonar prevention och andra kriminaliserar. Men de förenas genom att de ständigt pekar ut rasifierade barn som i behov av räddning (för att de inte ska bli ett hot) eller som ett hot mot nationen, staten och egendomen.

Shalhoub-Kevorkian diskuterar fyra överlappande sfärer som formar det rasistiska bosättarkoloniala våldet mot barn, men som även kan förstås i relation till dagens Sverige: den rättsliga infrastrukturen, det bibliska och sakrala anspråket, den spatiala och geopolitiska dimensionen och den militära, säkerhetspolitiska och övervakningsbaserade ekonomin.

Rättsstaten

Den första sfären är den rättsliga infrastrukturen. I landet som kallar sig ”Mellanösterns enda demokrati” utsätts palestinska barn för olika former av lagligt våld. Barn erkänns varken rättigheter som barn eller som vuxna. Tvärtom upprätthåller Israel, genom en rasistisk logik, möjligheten för staten att göra barn till målstavlor, såväl socialt och politiskt som juridiskt. I en svensk kontext kan man se hur till exempel de nya migrationslagarna och lagarna om ungas brottslighet bidrar till att konstruera barn som antingen nationella hot i egenskap av migranter, eller som ett internt hot i egenskap av kriminella. Vi har sett en uppsjö av lagar vars syfte är att skapa idén om barn som kriminella, eller som att de riskerar att bli det.

Dessa föreställningar om barn som våldsamma går hand i hand med det civilisatoriska narrativet. Prevention och inlåsning är inte varandras motsatser utan ska snarare förstås som en politik där rasifierade barn och deras föräldrar redan är märkta som ett problem som måste stävjas. Ett annat exempel är de nya flyktingfängelserna som ska skapas (återvändandecenter eller ”return hubs” som de heter på EU-språk), där barn som flytt förvägras de rättigheter som är kopplade till barndomen och i stället behandlas som det största hotet mot den svenska och europeiska gemenskapen. Ännu ett exempel är hur rätten till en rad olika välfärdsbidrag ska göras tillgängliga för invandrare först efter fem år i Sverige. Flera av dessa bidrag, som barnbidrag, bostadsbidrag, ekonomiskt bistånd och föräldrapenning, är tydligt riktade till barn och föräldrar, men ska nu förvägras dem.

Nationalism

Sveriges nya ”apartheidlagar” är lagar som just avbarnifierar – vissa barn är inte längre barn. Idén att endast de barn som tillhör nationen ska ha rätt till välfärd, kan läsas som ett exempel på den andra sfären som Shalhoub-Kevorkian kallar de bibliska anspråken. Israel, skriver hon, rättfärdigar processerna av avbarnifiering genom att ständigt beskrivas som ett land där det råder ett permanent undantagstillstånd som möjliggör våld mot barn. Det globala politiska stödet för den sionistiska staten, liksom för dess undantagstillstånd, legitimeras genom det bibliska anspråket och konstruerar palestinier som om de alltid vore utomstående och främmande för landet de lever i. På så sätt framställs såväl palestiniers närvaro som deras återvändande som hot mot Israels suveränitet och det judiska folket.

I den svenska kontexten handlar detta anspråk kanske snarare om betoningen av ”svenska” värderingar som grund för nationen och om föreställningar om nationell gemenskap, tillhörighet och rätten till territoriet. Villkorandet av välfärden formuleras som att man först måste kvalificera sig till gemenskapen för att bli värdig. Olika former av prov för medborgarskap eller uppehållstillstånd, såsom språktest, vandel, eller skötsamhetskrav, bildar tillsammans med kontroller av civilsamhället ett raster av ”svenska värderingar”. Därigenom reproduceras en rasistisk nationell berättelse om vem som ska få finnas i landet och hur hen ska känna, tycka, vilja och tro. Nationens barn ska skyddas från de barn och föräldrar som pekas ut som det största hotet mot den nationella gemenskapen – invandrarna. Centralt i den politiken är attackerna mot rasifierade barn, då de hotar statens vilja att bibehålla den vita, kristna befolkningen i majoritet.

Territorium

Den tredje sfären som Shalhoub-Kevorkian identifierar är den geografiska dimensionen. Olika former av geografisk kontroll skapar områden där man anser att extrema former av våld är möjligt och nödvändigt. Det är inte bara genom själva ockupationen, gränsdragningarna och vägspärrarna som de geografiska urskiljningarna sker i Palestina. De sker också genom att problemen lokaliseras till vissa platser snarare än till människor. Detta öppnar upp för möjligheten att ha olika lagar i olika områden.

Den rumsliga organiseringen av det hon kallar dödszoner är särskilt relevant för förståelsen av palestinska barns situation. Genom att koppla föreställningen om potentiella terrorister till vissa geografiska områden snarare än till specifika individer utgör hela området ett hot mot bosättarstaten. Kriminaliseringen av geografiska platser och därmed av alla barn och unga som lever där ser vi också i Sverige. Vi kan skönja det i diskussionerna om obligatorisk förskola i vissa bostadsområden, riktad familjeplanering endast i föroren, men kanske tydligast i visiteringszoner. Vi ser det också i polisens lista över utsatta områden som används för att rättfärdiga diverse statliga och kommunala interventioner. Kan dessa områden kontrolleras, eller kanske i slutändan till och med utraderas, skulle alla andra leva i ett harmoniskt bullerby-samhälle.

I boken använder Shalhoub-Kevorkian verbet inburande (caging) för att fånga inte bara den fysiska inlåsningen utan också den psykologiska. Inburandet sker inte bara i en rumslig inlåsning, menar hon, utan även i en mental sådan; vem har rummet att växa upp, rummet att drömma, rummet att bygga en framtid? I en svensk kontext kommer jag att tänka på Ihsan Kellecioglus nyutkomna bok När barnen bär vårt fall – En berättelse om rasism, klass och värdighet (2026), som bland mycket annat beskriver hur ett rasistiskt klassamhälle inte bara försämrar arbetarklassens rasifierade barns materiella villkor utan också förgör deras drömmar och andra möjlighetshorisonter, får dessa att verka omöjliga, orimliga eller till och med löjliga. Ett annat, mer fysiskt och rumsligt exempel på inburande i Sverige är förslaget om fotboja för barn och unga som ännu inte har begått något brott, men som bedöms befinna sig i riskzonen för att göra det. Barn ska behandlas som kriminella innan de ens har gjort något – allt i det preventiva arbetets namn. Deras rörelsefrihet ska begränsas och föräldrarna göras till vakter. Här ser vi återigen tydligt hur det civilisatoriska narrativet vävs samman med det om barn som terrorister. Det är socialtjänsten som ska besluta om fotboja, men det är polisen som sätter på den.

Pengar

Avbarnifieringens fjärde och sista sfär handlar om den politiska ekonomin kring militarisering, övervakning och kontroll. Det behövs inte särskilt mycket fantasi för att se den materiella infrastruktur som växer för detta i Sverige. Alla de fängelser som ska byggas, poliser som ska anställas, socionomer som ska kontrollera, utredningar som ska genomföras samt register och övervakningssystem som ska upprättas. Det finns med andra ord en ekonomi i själva kontrollen. Frågan blir därför inte bara vilka barn som ska kontrolleras eller fängslas, utan också vilka institutioner, professioner och ekonomiska intressen som växer fram genom att vissa barn görs till föremål för kontroll. Finns det pengar att häva in, finns det också ett materiellt intresse av att definiera problem som kräver mer övervakning, fler institutioner och ytterligare interventioner. Barn i fängelse är pengar. Vi ser också en kraftigt ökad användning av övervakning, datainsamling och digital kontroll i de områden som definieras som utsatta. Dessa praktiker kan förstås som en del av samma politiska ekonomi. Kontrollen är inte enbart repressiv, utan kräver och producerar samtidigt institutioner, teknologier, yrkesgrupper och marknader som tjänar på den.

Barndom som motstånd

Att ingen är fri förrän alla är fria betyder också att ingen är fri förrän alla barn är fria att leka och skratta.

Den palestinska filosofen och forskaren Abdaljawad Omar menar att den palestinska kampen blottlägger fascistiska tendenser och imperialismens dolda (eller inte så dolda) diskurser i väst. Den visar på hyckleriet och avslöjar det humanitära liberala språket. Begreppet avbarnifiering fångar på många sätt de fascistiska angreppen mot rasifierade barn och unga i dagens Sverige. Oavsett om dessa formuleras som hot eller som omsorg, har de i grunden som syfte att förgöra framtiden som barnen bär. På så sätt förenas kampen för ett fritt Palestina med kampen mot den fascism som barn utsätts för i Sverige. I Incarcerated Childhood beskriver Shalhoub-Kevorkian hur leken blir ett motstånd. Ett sätt för barnen att vägra avbarnifieringen som bosättarstaten utsätter dem för. Att ingen är fri förrän alla är fria betyder också att ingen är fri förrän alla barn är fria att leka och skratta. Låt deras skratt riva gränserna och krossa imperier. För det är därför som makten hatar och fruktar dem så.

Vidare läsning

• Mohammed El-Kurd, Perfekta offer och vädjandets politik (2026)
• Ihsan Kellecioglu, När barnen bär vårt fall – En berättelse om rasism, klass och värdighet (2026)
• Dorothy Roberts, Torn apart: How the child welfare system destroys Black families – and how abolition can build a safer world (2022)
• Silas Aliki, ”Att sätta barn i fängelse är ett fiasko för samhället”, DN (2026-03-11)
• Nadera Shalhoub-Kevorkian, Incarcerated childhood and the politics of unchilding (2022)

Paula Mulinari är docent i socialt arbete på Malmö universitet och sitter i redaktionen för tidskriften MANA.