Kort efter Al-Aqsa-flodvågen oktober 2023 fylldes instagramflöden med foton från Israels folkmord mot det palestinska folket. Många av fotona föreställde palestinska barn – blodiga, undernärda, livlösa i sina föräldrars armar eller på marken, sittandes bland spillrorna av sina hem, eller bärandes sina tillhörigheter under massfördrivningar till flyktingläger som sedan bombades.

Bilderna spreds både av offentliga personer och personer i min bekantskapskrets. Och av mammorna.

En inramning återkom, där svenska mammor delade bilder på palestinska barn, med uppmaningen att inte vända bort blicken från deras lidande. Ibland publicerade mammorna parallellt med dessa bilder från journalister, hjälporganisationer och aktivistnätverk bilder ur sina egna liv, på sina egna barn. Vita, levande, svenska barn. Sovande eller lekandes, med ansikten censurerade med hjärtemojis. Inläggen uttryckte tacksamhet inför att dessa barn är trygga, och vanmakt inför att dom palestinska barnen inte är det. Dom egna barnen fick agera både kontrast och raster för att mana fram empati. Alla barn är lika mycket värda, men för att verkligen bottna i denna insikt behöver den översättas till ens egen kontext: föreställ dig ditt eget barn blodigt, livlöst, eller sittandes bland spillrorna av ert eget hem.

En mamma på Instagram undrar: Vem är du som dödar våra barn? Som riktar ditt vapen mot dom istället för att kasta det i marken? Hennes dotter fyller snart ett, och hon drömmer om en värld där alla barn får fylla år. En mamma sjunger Vargsången från Ronja Rövardotter för sitt barn. Hon skriver att ungen hos henne får vargen aldrig, men hennes ungar i Gaza kommer den att ta. En mamma skriver att det känns som om hon håller på att mista förståndet, men är livrädd att mista sin empati om hon vänder bort blicken. En mamma skriver att hon sörjer mänskligheten och sig själv som förälder. Hon skriver att hennes barn nu behöver växa upp med en trasig spillra till mamma, men för att behålla sin mänsklighet så kan hon inte titta bort från massakern, för alternativet hade varit värre. Mamman och mormodern Stina Wollter skriver att hon har hundratals skärmdumpar av palestinska mördade barn på sin mobil. Hon lägger upp ett i samma inlägg som en bild på sitt barnbarns hand, och skriver att det är för att lindra vrålet av vanmakt.

Är detta hur vi odlar vår empati för det palestinska folket, mer specifikt dom palestinska barnen? Genom att inte vända bort blicken när vi matas med bild efter bild på deras döda, traumatiserade, svältande kroppar? Är det så vi lindrar vanmakten? Är det genom att sätta dessa barn i relation till våra egna som vi på allvar förstår folkmordets praktik? Själv är jag mer rädd att bli avtrubbad än empatilös av ett tvångsmässigt konsumerande av bilder på folkmordsoffer. Och att försöka iscensätta en Kulesjoveffekt av inlevelse genom att placera dom i relation till mitt eget barn känns inte mer meningsfullt än att se dom i det vanliga vansinniga kollaget av innehåll på sociala medier.

När den US-amerikanska författaren Emma Heaney blev mamma så insåg hon att hon aldrig skulle kunna bli glad igen. Även om hennes egna barn mådde bra, skulle hon alltid hemsökas av tanken på att inte alla barn, överallt och genom alla tider, mår bra. Hon såg bilder på palestinska barn på sociala medier, och kunde uppleva hallucinationer där deras ansikten byttes ut mot hennes egna barns ansikten, och vice versa. I essäsamlingen This watery place beskriver Heaney detta tillstånd, och den ångest man kan uppleva post partum, som en politisk känsla, och därigenom en radikalisering. Hon menar att det finns en politisk effekt av att inte finna tröst i sina egna barns trygghet, eftersom det är att vägra acceptera att man inte kan rädda alla världens barn.

Mina egna liknande upplevelser av den ångest Heaney beskriver har jag kategoriserat som tvångstankar. I terapi får man lära sig att varken ge dom näring eller jaga bort dom, men samma gäller inte för mammorna på Instagram när det kommer till bilder på barnen som är offer för folkmordet. Man ska nära fasan bilderna väcker för att hålla liv i medlidandet, eller för att dämpa vanmakten. Med den logiken borde man hitta medkännande och handlingskraft på en gudomlig nivå hos arbetarna i till exempel Indien och Kenya, som utför dataannotering åt AI-tjänster. Dessa människor tvingas timmar i sträck bevittna bilder och videor med det mest motbjudande innehåll man kan föreställa sig, för att träna AI att identifiera olämpligt material. Blir man förvånad över att dom vittnar om emotionell avtrubbning, ångest och PTSD, snarare än förhöjd empati?

Om jag frammanar en bild av mitt eget barn som död 20 000 gånger och uppåt, eftersom siffran stiger, visar jag då vördnad inför varje enskilt palestinskt barn som förlorat livet? Likt dom som på sociala medier gör jämförelser mellan sina egna barn och dom palestinska barnen finns hos Heaney en önskan om att göra offren mänskliga. Men i jämförelsen reduceras dom till tankeexperiment och fantasier. Det osynliggör den politiska kontext dom befinner sig i, en kontext som skiljer sig enormt från till exempel den barnen i min närhet befinner sig i här i Sverige. Man kan se det som en ansats till antirasism, om jag som vit försöker sätta mig in i situationen för en palestinier genom att översätta den till min egen horisont. Men när jag gör det suddar jag ut rasismens premisser. Jag gör palestiniernas lidande till någonting universellt, och staten Israel till en abstrakt och allmängiltig fiende, till vargen i Vargsången. Då uteblir konfrontationen med det faktum att alla barn i praktiken inte betraktas som lika mycket värda, att det finns människor som tycker att det är acceptabelt, eller önskvärt, att just palestinska barn mördas. Det finns styrka i att enas i allmängiltiga absoluta värden, som alla barns lika värde och att alla barn ska skyddas i krig, ett budskap som nätverket Föräldrar för eldupphör sluter upp kring. Men hur slagkraftigt är det som utgångspunkt för aktivism? I ett inlägg på Instagram citerar nätverket alla föräldrars favorit, Astrid Lindgren: ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort”. Ärligt, hur mycket mod krävs av oss för att våga uttrycka något så grundläggande som barns rätt till liv?

Vi vet att det inte är en slumpmässig ondska eller en varg ur en sång som dödar dom palestinska barnen. Men som Susan Sontag skriver i essäsamlingen Att betrakta andras lidande så är det lättare att föreställa sig fienden som en vilde. Sontag poängterar också att dom mest ofiltrerade bilderna av offer är av dom som tycks oss mest främmande. Oftast är det så vi får se palestinier i våra sociala medier-flöden: som byten, kroppar berövade sin värdighet, sitt liv och sin talan. Att betrakta bilderna blir en slags syndaförlåtelse, och uttrycket av medkänsla ett uttryck för den egna oskulden. Sontag menar att vi snarare behöver lära oss att se bortom medlidandet. I stället bör vi reflektera över hur våra privilegier existerar på samma karta som offrens smärta, och hur vi själva kan vara orsak till den.

Oftast är det så vi får se palestinier i våra sociala medier-flöden: som byten, kroppar berövade sin värdighet, sitt liv och sin talan. Att betrakta bilderna blir en slags syndaförlåtelse, och uttrycket av medkänsla ett uttryck för den egna oskulden.

Kartan vi alla rör oss på är ritad utifrån dom ideologiska fundament som möjliggör folkmord, där IDF-soldater dödar palestinier med krigsmateriel från Elbit Systems, Israels största vapentillverkare som även Sverige köper ifrån. Att reflektera över detta kan ge en politisk medvetenhet att bygga vidare på, och däri ligger ett mer meningsfullt moraliskt ansvar gentemot dom palestinska barnen än att konsumera bilder på deras döda kroppar.

Behöver det ena då utesluta det andra? Att följa uppmaningen att inte vända bort blicken från bilder på lidande eller döda palestinska barn betyder inte att man är dömd till att fastna i en introspektiv, passiviserande loop av ångest. Man kan dela och betrakta bilderna och samtidigt vara någon som organiserar sig, utbildar sig, och engagerar sig. Folkmordet måste dokumenteras och världen måste vittna om det, med andra ord: inte vända bort blicken. Men betraktandet är inte en förutsättning för handling och medvetenhet. Och för att ångesten bilderna framkallar ska bli en katalysator för att ta ställning måste man ändå bryta sig loss från den.

Och för att ångesten bilderna framkallar ska bli en katalysator för att ta ställning måste man ändå bryta sig loss från den.

På Instagram stöter jag alltmer sällan på mammornas inlägg om dom palestinska barnen, och när jag gör det är dom uppgivna. Man har slut på ord. Man har blivit nedbruten, förtvivlad, galen av att betrakta folkmordsoffren. Det framhålls som priset man måste betala för att behålla sin mänsklighet, och att alternativet är värre. Som om vi alltså har två alternativ och dom båda är centrerade kring jaget, enligt en logik som låter som moralisk OCD. I själva verket kan det vara rimligt att anta att jag som svensk har långt fler alternativ än till exempel någon som befinner sig under ockupation och i konstant fara för sitt liv.

Om man nu ska göra jämförelser: Israa Mashharawi, mamma till ett år och nio månader gamla Aya, skriver i Electronic Intifada om när en explosion hördes precis utanför deras hem i Gaza. Hon sprang ut med Aya i famnen. En granne berättade att en bil precis hade sprängts nära byggnaden, och att en familj dött i explosionen. Det var kaos ute på gatan, och panikslagna människor försökte släcka den brinnande bilen. För Mashharawi och många andra föräldrar i Palestina finns inga andra alternativ än att försöka samla sig och gå vidare.

För många av dom palestinska föräldrar som förlorar sina barn finns inte ens alternativet att kunna sörja i fred, eller begrava dom. I stället kanske barnens kroppar blir fast under rasmassor, och foton av dom sparas i mobiler tillhörande människor som inte kan deras namn. Det finns inget magiskt antal döda barn du behöver se, ingen korrelation mellan ett stigande antal döda barn och Palestinas befrielse. Det finns inga magiska ord att uttala för att få ett stopp på Israels besinningslösa dödande, men det finns ord för vad som krävs, och dom har det palestinska motståndet uttalat och fortsätter att uttala.

Förra året publicerade Aftonbladet bilder på mördade och svältande palestinska barn som en del av kampanjen Titta inte bort. Johannes Anyuru frågade sig då i samma tidning hur det är möjligt att trycka bilder på svältdrabbade barn, men inte att tänka sig att barnens fäder och bröder har rätt att med våld bekämpa den stat som orsakat svälten.

Vill man leverera ett svenskt citat på temat mod, ett citat som samtidigt kan utgöra ett slags svar på Anyurus retoriska fråga, kan man vända sig till någon med mer udd än Astrid Lindgren. Jag föreslår Sven Lindqvist, ur boken Utrota varenda jävel: ”Du vet det. Jag också. Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.”

Johanna Gustafsson-Ahlzén är författare och illustratör.