Varje år släpper fackligt orienterade (vågar inte skriva finansierade – men antagligen finansierade) tankesmedjor samt förbunden och deras centralorganisationer, stora mängder utredningar och rapporter om arbetsmarknaden, politiken och välfärden med målet att förändra människors bild av verkligheten. Rapporterna ska låta oss förstå att fackförbund behövs för den enskilde och för samhället i stort. Dessa presenteras ofta på ett frukostseminarium som brukar vara gratis mot föranmälan och inkludera kaffe och en ganska god smörgås.

Den här texten är en rapport om rapporterna. En utredning av alla utredningars nytta och en diskussion om vad deras tillhörande frukostseminarier egentligen bidrar med – och om de kanske snarare stjälper än hjälper arbetarrörelsen. Jag lovar att försöka hålla det så otråkigt som möjligt.

Vi börjar, precis som de själva oftast gör, med rapporten. När ett förbund eller en smedja släpper en granskning/utredning/rapport kommer den med ett pressmeddelande: ”Ny utredning visar att … ”.

Pressmeddelandet är ofta skrivet som en slags intervju med författaren och slagkraftiga citat är redan utvalda, relevanta siffror och statistik ofta förpackade så att en journalist lätt ska kunna omvandla pressmeddelandet till en artikel om en ökning eller minskning av det ena eller andra viktiga som man har mätt och räknat på.. Att pressmeddelandet är paketerat för att göra det enkelt för media att snappa upp utredningen eller rapportens resultat och sprida det vidare är inte konstigt i sig. Men om syftet faktiskt är att utreda – talar det inte emot den vetenskapliga ambitionen att reducera själva rapporten till en färdigtuggad munsbit?

Mängden rapporter och utredningar som publiceras av dessa kvasi-forskningsinstitut är dessutom enorm. En snabb jämförelse mellan högertankesmejdan Timbro, som finansieras av Svenskt näringsliv, och Arena Idé, som huvudsakligen finansieras av LO, visar att Arena har steppat upp sitt game gällande rapportsläpp de senaste åren. 2016 släppte båda smedjorna 18 rapporter var. Valåret 2018 publicerades fler rapporter från båda håll, Timbro 23 och Arena 27, men 2019 tog Arena ledningen och förra året publicerade de hela 26 rapporter mot Timbros ynka 10. Men mängden rapporter behöver inte säga någonting, tänker ni kanske nu. Nej, det säger ingenting annat än att någon tycker att det är viktigt att släppa många rapporter. Frågan är varför.

Det brukar sägas att en doktorsavhandling i snitt läses av mellan 1,6 och 7 personer, examinatorer inkluderade. I många fall är det väl också högst tveksamt om de faktiskt bidrar med någonting till Vetenskapen. Blev vår samlade kunskapsskatt verkligen större av ännu en komparativ analys av Shakespeare och Cervantes? I den fackliga opinionsbildningsvärlden jobbar framförallt broiler-byråkrater. Broiler är ett skällsord som används för unga politiker som inte gjort något annat än att klättra från ungdomsförbund och fackliga tjänstemannaupdrag till partitopp. Som inte har en aning om hur det är att leva utanför partibubblan, och som oftast aldrig eller sällan arbetat tillsammans med de arbetare de sägs företräda. Enligt wikipedia kan detta ”anses leda till dålig kontakt med det verkliga livet utanför politiken”.

En broilerbyråkrat är alltså de unga (äsch de kan vara äldre också – när svetsade Stefan Löfven senast?) människor med statsvetarexamen, som ser fackföreningsrörelsen som en slags karriärväg till utrikesdepartementet eller ett utredningsuppdrag i den innersta sosse-sfären. De bär inte nödvändigtvis skulden för att fackföreningsrörelsen har förlorat sitt fotfäste som just rörelse i arbetslivet, men de är definitivt ett symptom på det.

Och på vägen från ungdomsförbundet och uppåt måste alla dessa killar i kavaj och sneakers förstås ha något att göra. Och därför skrivs det fler olika rapporter än året har veckor per år. Nyare broilers kan bre de tillhörande ostmackorna.

En del av fackets kris är att det har blivit ett slags opinionsbildningverksamhet och en språngbräda för broilerbyråkrater. Inget fel i att bilda opinion, visserligen, men vad som utmärker den här rapportstinna sektorn är att den tycks vända sig framförallt inåt. Tankesmedjan Katalys (eller idéinstitut, som chefen Daniel Suhonen hellre vill kalla det, ”tankesmedja låter lite korrupt”) skriver en rapport som läses av 1,6 – 7 socialdemokrater och som sedan används i kanske en opinionstext i delvis LO-ägda aftonbladet – där samtliga Katalys anställda verkar som återkommande skribenter.

Är syftet att påminna Anders Lindberg om att LO finns och är bra?

Liberaliseringen av arbetsmarknaden påverkar också fackföreningsrörelsen internt. Med faktabaserade rapporter ska hårt sättas mot hårt. Invandrare ska visas nyttiga med siffror för att motivera ett mindre rasistiskt samhälle, socialpolitik ska kunna visas vara lönsam och allt ska underordnas det egentligen rätt knepiga målet att ”skapa jobb”. Allt detta ska sedan paketeras för de att de egna journalisterna ska kunna bekräfta den förda politikens förträfflighet.

Om gubbarna på golvet skulle få för sig att LO-ledningen gjort fel eller satt andras intressen främst finns alltid en lunta med tabeller och grafer att slå dem i huvudet med och säga: ”se här! Vi gör visst rätt och det är fakta! Och för övrigt håller Anders Lindberg med oss!”

72 procent av alla anställda tjänstemän är med i facket. Det är 11 procentenheter mer än organisationsgraden bland arbetare. Det visar en LO-utredning, faktiskt.

Kanske är skillnaden i facklig organisering ett resultat av att det har blivit dyrare efter Alliansåren i slutet av 00-talet. Du behöver tjäna mer pengar och ha en tryggare anställning för att ha råd, ork och mod att vara med i facket. Organisationsgraden beror självklart på hur svårt eller lätt det är att vara med i facket, såväl materiellt som rent socialt. Men det handlar också om vad facket gör. Om man tycker att förbunden faktiskt för en kamp för ens intressen här och nu och inte bara sysslar med att vinna debatten ”långsiktigt” eller skapa karriärvägar åt dom med egen pressbild och jobb-mobil.

Det här numret av Brand handlar om Fackets kris. Det handlar om att facket inte längre drivs av de som arbetar och sliter. Det handlar om ulven Unionen, och om nya initiativ som täcker upp där broilerbyråkrater fallerar. Den här texten bygger på en rad antaganden och förutfattade meningar, men framför allt bygger den på känslan av att facket inte gör något längre. Mer än att pumpa ut rapporter förstås.

Praktikanten har praktiserat på en av rapportverkstäderna och fixat många mackor till frukostseminarier.