Kajorna rörde sig flockvis över himlen, tusentals, kanske tiotusentals. Det var som att inget hade hänt. Stadsbilden verkade påfallande normal. Domkyrkan hade inte bytt skepnad, slottet stod där det stod. Det var en stad som liknande andra svenska städer, med sin gågata och sina kommunala klossar för administrativ hantering. Med människor som befolkade gatorna rörde sig i en stadskärna som kommunalpolitikerna då och då tog krafttag med.

Allt var kanske inte helt detsamma i denna traditionstyngda stad. Nu för tiden kunde soptunnorna sjunga. Nu för tiden var det möjligt att få en bostad i ett nybyggnadsprojekt för den som var villig att betala hiskeligt mycket för väldigt lite. Små förskjutningar, business as usual, nog var alla vana vid det.

Men ett mord hade skett. Någonting hade dött, liket forslats bort för att ingen skulle märka det. Man låtsades som intet. ”Vaddå, tvättstuga, vad snackar du om? Något sådant har aldrig funnits.” Man raderade alla spår. Det var ingenting man ville låtsas om, det arrangerades inga minnesstunder för den bortgånge. Det var som att alla alltid hade fått betala för vattnet i sina hyresrätter. Som om det var helt i sin ordning att en tvättmaskin trängdes i det lilla badrummet. Om det benämndes var det i positiva ordalag. Härligt att slippa den där gamla DDR-lösningen där folk delade på en tvättstuga, herregud, när man var tvungen att bära sin tvätt i ett grådaskigt duggregn. Skönt att slippa hur bärkassens handtag grävde gropar i axlarna med sitt sträva tyg. Tvättstugan var som en elak gammal farbror som ingen saknade. Det var en lättnad när han till slut gick bort. Full fart in i moderniteten, där alla skötte sitt och man slapp trängas och bråka om stulna tvättider och allmän oordning. Bort med den gamla kollektivismen, vilket påfund egentligen, att man ska hålla på och betala för att grannens osnutna ungar kommer hem varje kväll med leriga jeans. Var och en ransonerar sitt eget vatten.

En ny generation kommer att växa upp i det kommunala bostadsbeståndet utan att veta hur det var att boka tvättid. Hur det var att stå och sortera strumpor på en gammal bänkskiva med dånet av tiotals maskiner i ryggen. Som kommer tycka att det är naturligt att betala för det vatten man har förbrukat för att underkläder och tröjor ska bli rena.

Men ett mord är ett mord, även om det sker i det tysta. Även om man omärkt försöker omvandla hyresrätten till typ en bostadsrätt finns ett ord som allmännytta kvar i det kollektiva minnet. Ett ord som gör gällande att bostaden skulle vara något mer än en enhet som det gick att belägga med allehanda avgifter. En förbommad tvättstuga är inte bara mordet på just den specifika tvättstugan. Det är ett mord på själva idén om ett praktiskt boende folk har råd med. Att hyresrätten som form är något annorlunda. Att man kanske kan slippa äga sin egen jävla tvättmaskin och betala för vattnet man förbrukar. Att allt här i livet inte behöver ackumulera en avgift som varje månad dimper ner på hallmattan, specificerad på en avi med bankgironummer till det kommunala bostadsbolaget. Ett mord har begåtts på allmännyttan, på principen om att dessa verksamheter inte skulle vara vinstdrivande, att det fanns en poäng med att hålla marknaden borta. Ett mord har skett i det fördolda, det har skett i det vardagliga. Förövarna hoppas på att det kan sopas under mattan, att folk ska glömma.

Men runt om i staden finns de som minns, kanske kommer de förbommade tvättstugorna att brytas upp, kanske kommer en underjordisk verksamhet att ta form. I hemlighet kommer bokningssystem och torktumlarludd att leva vidare. Det kommer märkas på den där svaga doften av ren tvätt och sköljmedel genom ventileringen, ut på gatan. Det kommer att märkas som den kamp om bostaden som aldrig försvinner, som inte går att ta kål på innan folk har råd och möjlighet att bo.

IGU är en nystartad förening som hittas på bibliotek, i parker och dylika platser.

Text: Intresseföreningen för gemensamma utrymmen
Illustration: Ellen Alström