Ibland är det lätt att romantisera svunna tider, särskilt för den som gräver ner sig i arbetarhistoria och läser om hur folk kämpade förr. Men faran med nostalgi, särskilt politisk sådan, är att det som varit idealiseras och att nutiden framstår som alldeles hopplös.

Nostalgi är känslan av att det var bättre förr. Nog måste det ha varit bättre, jämfört med dessa tider av managmentkonsulter, osäkra anställningar, den ena regisserade politiska skandalen efter den andra och otaliga texter på kultursidorna om hur dålig och misslyckad ”vänstern” är.

Det är svårt att inte vara nostalgisk när allt är skit jämt och går åt helvete hur man än gör. Då är det lätt att drömma sig tillbaka till en tid när revolutionen verkade vänta runt hörnet och hela arbetarklassen var beredd att ställa sig på barrikaderna. Den där tiden när arbetarrörelsen var ung och kraftfull, när arbetarna var stridslystna och borgarna rädda. När man sitter på det där tråkiga mötet som inte tycks leda någonstans (och var är förresten alla? Hur kan vi bara vara fyra person här?) vandrar tankar i väg och man förlorar sig i fantasier om forna tiders massmöten. När man står på ett blåsigt torg och undrar varför vi inte är fler (det var ju i alla fall trehundra attending på Facebook) så drömmer man om hur vi står på ett annat torg, i en annan tid. Eller det kanske inte är ett torg, vi står nog i Hornsbergs hage, mitt under storstrejken 1909, omringade av kamrater. Då när allt var lättare, när arbetarklassen var klassmedveten och kände solidaritetens starka band. När folk var organiserade och inte tvekade att kämpa. När till och med sossarna var en smula radikala. Historien bäddas in i ett rött gyllene skimmer, till skillnad från vår blåbruna glanslösa nutid.

Nostalgi har den egenskapen att den förvränger historien. Det är känslan av hopplöshet, att något för alltid gått förlorat. Vi läser gamla nummer av Brand och nostalgin försvinner. Plötsligt känns historien inte så långt borta längre. För över hundra år sedan, i samma tidning som du läser just nu, fanns artiklar som i mångt om mycket påminner om de diskussioner som uppstår när vi är besvikna på vår egen rörelse idag. När det känns som att kampen alltid är på någon annan plats, eller i en annan tid. Visst skriver dom om revolutionen som väntar och arbetarklassens naturliga klassinstinkt, visst får man känslan av att de befinner sig precis i början av något fantastiskt, visst skriver dom med med beslutsamhetens friska hy snarare än eftertankens kranka blekhet. Men dom beskriver också problemen. Hur ska man egentligen väcka den sovande massan, som ”i slö okunnighet nickar ja och amen till allt vad dessa skällsgumsar företaga sig.” Den anarkistiska och ungsocialistiska rörelsen som Brand var en del av var aldrig särskilt stor, men kom ändå att bli tongivande. Ungsocialisterna uppvisade en hatkärlek till sin arbetarklass som har revolutionär potential, men som samtidigt är hopplöst förslöad och svårväckt ur sin dvala. Det saknas inte beskrivningar av hur arbetarklassen är passiviserad och hur den ska väckas för att revolutionen äntligen ska bli verklighet. Ofta hävdade man att det var genom folkbildning som denna väckning skulle ske, en bildning som inte fick komma ovanifrån genom vackra ord av ”samvetslösa agitatorer.” Viljan till förändring skulle komma från var och en själv, från det klasshat som samhället oundvikligen skapade. Den ungsocialistiska rörelsen skulle agera trädgårdsmästare och odla detta hat och ”förfina den av samhället sådda plantan.”

Storstrejken 1909 innebar ett nederlag för den organiserade arbetarrörelsen, inte minst för LO som miste hälften av sina medlemmar. Som en reaktion på LO:s misslyckade hantering av strejken, växte den syndikalistiska rörelsen och nya medlemmar strömmade till det nybildade SAC. I Brand beskrevs Storstrejken som ett misslyckande, som ändå fungerade som en slags väckarklocka. Att det gick illa var på grund av obildning och dålig planering. Bildningen var inte fråga om en klassisk skolgång eller att köpa budskapet från reformistiska ledare. Återigen nämnde man denna bildning som något som kom underifrån, det låg ”i vars och ens inträsse att söka förskaffa sig så mycket vetande och bildning som möjligt, ty detta kräves för att bli värkligt revolutionära socialister.” Bildningen handlade om att förstå världen, att kunna analysera den för att kunna förändra den.

En särskild variant av att skriva historia och sia om framtiden gör gällande att det är först när saker och ting försämras markant som folk blir villiga att kämpa. Att det ska gå åt skogen innan det kan bli bättre. Förr i tiden kämpade människor för att de var absolut tvungna, i vår tid har människor bäddats in i bekvämlighetens falska trygghet och begriper inte vad som måste göras. En sådan historieskrivning skymtas ibland i somligas förtjusning över att kriser av olika slag sägs stå för dörren. För att det i så fall åtminstone kommer att hända något, att saker och ting ställs på sin spets kommer oundvikligen att leda till förändring. En sådan inställning gav Brand inte mycket för. Så här skrev man 1910: ”Nu göres ju ofta den invändningen, att ju större ’massan’ blir (genom en stark folkökning) desto hastigare skulle vi gå den sociala revolutionen till mötes. Eländet skulle bli så stort, att det förr eller senare skulle kulminera i öppen revolt, påstås det. Men denna invändning torde näppeligen hålla streck. En revolt utförd av ett till förtvivlan bragt trasproletariat är lättare för myndigheterna att bli herrar över än en omsorgsfullt planerad, om ock våldsam revolutionär omvälvning.” För dåtidens ungsocialister gällde det snarare att handla i den tid man befann sig, att en framtida försämring knappast automatiskt skulle innebära ett uppvaknande till ett revolutionärt medvetande. För dem var organiseringen det viktigaste, det planerade som inte kom ur ren desperation.

Vad betyder det då att den tid och den rörelse som idag romantiseras brottades med liknande problem som vi gör idag? Kanske innebär det att vi kan sluta vara nostalgiska och sluta skriva in vår rörelse i en slags linjär historieskrivning där det började bra men sedan blev allt sämre. Kanske innebär det att förstå vikten av att aldrig ge upp. Att det inte handlar om någonting som komma skall, i framtiden, efter den där avgörande händelsen. Att om vi blickar både framåt och bakåt utan nostalgins falska skimmer kan vi förstå att avståndet mellan dem och oss inte är särskilt stort och att allt fortfarande är möjligt.

Text: Linn Spross och Lisa Ramquist
Illustration: Marjo Palokangas