Teori och praktik på bara knän

Likt många mänskliga aktiviteter så har politiken sina egna trender och moden. Med tiden faller vissa tankesätt och idéer bort och nya tillkommer i dess ställe; ibland sker detta hastigt och plötsligt, ibland är övergången långsam och svår att skönja. Då mycket av vår kunskap gör anspråk på att vara ”sunt förnuft” och därmed ha karaktären av något som är sant och som alltid varit sant kan det ibland vara nyttigt att faktiskt fundera kring hur och varför dessa skiften sker. Kapitalismen och dess imperativ utgör som bekant mänsklig natur och har alltid gjort det, eller så får vi i alla fall höra från hjälpsamma tyckare och tänkare omkring oss. Vi talar dock om ett ”alltid” med mindre än trettio år på nacken: fram till Sovjetunionens fall så fanns det åtminstone en konkurrerande berättelse om mänsklighetens natur och öde som gjorde anspråk på att vara sann och som sågs som övertygande av en ansenlig del av jordens befolkning. Dock så är det vinnarna som skriver historien, och det är enbart vinnare som får för sig att utropa att historien tagit slut och att mänskligheten genom nyliberalism och marknadsekonomi äntligen nått en slutgiltig politisk och civilisatorisk höjdpunkt.
Kanske bör man här fråga sig vad det är som egentligen händer med förlorarna när väl vinnarna korats och börjat skriva på historien om sig själva? Kommunister, socialister och ”vänstern” mer generellt har numera haft drygt två decennier på sig att lära sig leva med sitt historiska nederlag; vad för sorts bokslut kan vi idag göra över resultatet?

Likt kungahus runt om i Europa så tycks vänstern ha ingått en sorts faustisk pakt för att säkra sin överlevnad: genom att offra hela sitt innehåll till djävulen så har man i alla fall kunnat behålla själva formen. Bibehållna ritualer och riksvapen till trots så är det svenska kungahuset idag knappast samma kungahus som under Gustav Vasas eller ens Karl den tolftes tid, och kronprinsessan Victoria torde inte ha några större illusioner om chanserna att återerövra reell makt och inflytande åt den numera ganska kantstötta ätten Bernadotte. Samma sak kan och bör sägas om vänstern: ser man till vad som faktiskt sägs och de idéer som numera tas för givna så är det tydligt att man intagit en minst sagt fatalistisk attityd gentemot liberalism, marknadsekonomi och allt som följer på dessa storheter.

Denna nyvunna ”realism” angående det nuvarande samhällets permanens är inte direkt någon hemlighet: exempelvis så har Jonas Sjöstedt vid flera tillfällen intygat att han inte förväntar sig att kapitalismen kommer försvinna eller ändras i grunden inom en överskådlig framtid. Kanske kan man inte direkt klandra honom för den diagnosen, men vi bör nog fråga oss vad som egentligen händer med en rörelse eller en politisk åskådning när den börjar internalisera tron på att den själv inte har någon (seriös) chans att lyckas. Ett exempel som väl illustrerar den sorts anpassning som förlorare ofta känner sig tvungna att göra är sättet som representation numera kommit att utgöra fokus och en sorts desperat fetisch för stora delar av vänstern. Självklart finns det mycket att säga om representation som koncept, dess praktiska och teoretiska implikationer, och så vidare. För stunden så kan vi dock begränsa oss till att ta ett exempel, plocka isär det, och fundera över dess implikationer; vad betyder egentligen de ord och tankar vi använder oss av idag, och varför använder vi dem?

Få politiska ämnen ger upphov till fler diskussioner om representation än rasism; låt oss därför utgå från följande beskrivning av boken Afrofobi: en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige som exempel:
”Afrofobi kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i systematisk rasdiskriminering inom exempelvis arbets- och bostadsmarknaderna.
Afrofobi berör 180 000 afrosvenskar av vilka 40 % är födda i Sverige. Frågan om afrofobi och afrosvenskars situation är en grundläggande demokrati-, rättighets- och jämlikhetsfråga.”
Hur mycket av detta framstår som sunt förnuft idag? Troligen ganska mycket, men resonemanget ovan är trots dess uppenbarhet väldigt nytt; till för inte alltför länge sedan skulle det snarare ha framstått som idiotiskt och felaktigt. Kampen mot segregation och Jim Crow i USA beskrevs knappast som kampen mot ”afrofobi”, och gissningsvis skulle användandet av begreppet mötts med en oförstående blick eller ett (antagligen ganska välförtjänt) kok stryk. Det som Amerikas svarta motsatte sig var inte någon fobi (det vill säga en definitionsmässigt irrationell rädsla för den andre); det var en institution, ett ekonomiskt och socialt system, en hel samhällsordning som sammanfattades i begreppet ”white supremacy”. Utifrån detta perspektiv så var den virulenta rasism som genomsyrade det amerikanska samhället allt annat än ”irrationell”, den var tvärtom en logisk och oumbärlig del av samhällskroppen, och det var detta faktum och denna samhällskropp som Amerikas svarta upplevde att de slogs mot!

Mot detta står alltså ett perspektiv där ”afrofobi” sätts i förgrunden för en förståelse av de problem som präglar människor med exempelvis undertecknads hudfärg och efternamn. Implikationen är alltså att de ”verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp” samt den systematiska rasdiskrimineringen inom olika samhällsområden som möter den ”rasifierade” (åter en term utan särskilt många år på nacken) kan och bör spåras till samhälleliga/personliga fobier, till en helt irrationell rädsla för det annorlunda. Den andra sidan av detta mynt blir då logiskt nog att den rationella versionen av samhället inte skulle förlita sig på eller tillåta diskriminering!

Det absurda i att hävda att exempelvis Frankrikes beteende i Algeriet eller Vietnam, att Storbritanniens beteende i Indien eller Amerikas behandlande av svarta slavar i södern skulle ha med ”fobier” att göra borde vara självklart för alla och envar. I en slavekonomi så är det rationellt att behandla slavar annorlunda än andra människor; i en koloni är det rationellt att behandla de koloniserade annorlunda, i Amerika på 60-talet var det likaså rationellt att behandla svarta annorlunda. Varken Frantz Fanon eller Martin Luther King talade någonsin om ”afrofobi” som ett reellt problem; de började aldrig från antagandet att de samhällen de faktiskt levde i ens ämnade att behandla alla lika, och därmed behövde de inte se alla de exempel på hur samhället faktiskt inte gjorde det som ”misstag”, ”irrationalitet” eller buggar i systemet. Det är bara en historisk förlorare – någon som sedan länge tappat modet – som behöver förnedra sig själv på det viset.

Oavsett om vi talar om rasism eller ekonomiska och könsmässiga ojämlikheter så är attityden alltför ofta densamma: ojämlikheterna och orättvisorna är helt enkelt misstag som behöver rättas till; deras existens utgör en serie ”buggar” i en liberal demokrati som egentligen behandlar alla lika och erbjuder rättvisa åt alla, eller skulle göra det om bara folk inte var så outbildade, om bara folk visade lite mer respekt, om bara vi hade lite mer kvinnor i toppbolagens styrelser, och så vidare. Det ständigt närvarande antagandet i modern vänsterdiskurs blir således att det samhälle vi lever i skulle kunna göras rättvist, jämlikt och helt demokratiskt om vi bara rättade till X, Y och Z.

Politik handlar inte längre om system utan om människor – om att ”utbilda” bort rasism och kvinnoförtryck, om att göra parlament och bolagsstyrelser mer ”representativa”. Visst går det att se både rasism och kvinnoförtryck som något annat än bara ett exempel på låg utbildning eller ett fobiskt beteende, men vem vill idag egentligen tala om en förändring av samhället – och alltså inte en förändring av enskilda människor eller bolagsstyrelser – i grunden, annat än som en intetsägande floskel som man själv inte längre tror på?
Från att en gång ha utgjort en hemsökande vålnad och ett farligt, samhällsomstörtande virus så utgör vänstern idag inte mycket mer än den rätt så mesiga bakteriekulturen i ett paket filmjölk. Ge oss en plats, skanderar vi, ge oss en plats i er tarmflora och vi kommer att få er att må ännu bättre än ni kunde på egen hand! Ge oss en plats i parlament och opinion och vi kommer dessutom att ge er ännu mer tillväxt, en ännu mer balanserad och ”ansvarstagande” budget och en ännu mer rationell kapitalism!

Det är inte enkelt att vara en förlorare. Vissa ogillar det så mycket att de gör allt de kan för att de ska kunna återhämta sig och ta sin revansch någon gång i framtiden, andra anpassar sig till sin nya position och försöker att låta bli att tänka på allt man gått miste om. Dolores ”La Pasionara” Ibárruri ska enligt uppgift ha sagt att det är ett långt mer värdigt öde att dö på fötterna än det är att tvingas leva på knäna. Ännu en idé som sedan länge fallit ur modet.

/ Malcom Kyeyune

Malcom Kyeyune driver bloggen Power & politics

En kommentar på “Teori och praktik på bara knän

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.