Hemmet – och andra hemska platser

Det märkliga i skiljelinjen mellan lönearbete och fritid blir extra tydligt när man arbetar med vård och omsorg i någon annans hem. Jag slutade jobba inom vården flera år innan jag fick barn. Det gick lång tid från att jag avlönat lagade mat, gick på promenader, hittade på fritidsaktiviteter och såg till att folk kom i säng i tid, rena och med borstade tänder – tills jag gjorde samma sak hemma med mitt barn. Samma aktivitet, det ena avlönat, det andra inte. Jag är glad att det gick några år emellan, annars hade det nog känts smått absurt.

Alla de tusen göromål som måste göras. Vad du gör på ditt lönejobb och varför. Att städa toaletten. Att ge barnen mat. Att handla. Att följa till fotbollsträningen. Vad har det med demokrati att göra?

Jag menar allt!

Det är arbete som får hjulen i denna allt sjukare samhällskropp att snurra. Hur vi fördelar alla göromål och hur vi organiserar produktionen av allt som måste produceras, är en av samhällets grundbultar. Det är genom arbetets organisering som vissa blir rika på andras bekostnad. Det är genom att en del länder lyckats roffa åt sig av arbetets överskott, som de växt till imperier och förslavat stora delar av världens befolkning. Det är den orättvisa fördelningen av det reproduktiva arbetet som är såväl drivkraft som verktyg för patriarkatet. Och genom konstruktionen av kärnfamiljen som samhällelig enhet, men samtidigt en privat angelägenhet, har detta reproduktiva arbete hamnat på enskilda kvinnors axlar.

Organiseringen och fördelningen av arbetet är en av de minst demokratiska arenor vi har. På lönejobbet är det dina chefer som bestämmer vad du ska göra – inom familjen är det historiskt nedärvda könsroller som avgör vem som gör vad och hur mycket. Både globalt och här hemma är det rasistiska strukturer som styr över dina arbetsförhållanden och hur stor del av kakan du får. Strukturer skapade för att legitimera utsugningen av världens folk.

Kamp för inflytande över arbetets organisering är en politisk drivkraft som åstadkommit stora samhällsförändringar. Arbetarrörelsen är sprungen ur just nödvändigheten att kämpa för en jämnare arbetsfördelning, mer inflytande över arbetsplatsen och en rättvis fördelning av det överskott arbetet skapat. Den feministiska rörelsen har kämpat för att det arbete som anses vara en privat angelägenhet ska bli ett samhälleligt ansvar. I form av förskolor, skolor och en fungerande vård.

Trots att arbetets organisering är så central för våra liv så diskuteras den inte tillräckligt idag. Detta måste vi förändra: vi måste börja diskutera arbete igen, och göra det långt bortom kraven på lönehöjningar, medborgarlön, sex timmars arbetsdag eller tillräckligt många förskoleplatser. Vi måste diskutera hur vi vill organisera arbetet i grunden, allt arbete, för att sedan skapa fungerande praktiker. Vi måste se till helheten.

När vi diskuterar arbete måste vi ta med oss hemmen in på våra arbetsplatser, och våra arbetsplatser in i hemmen. Den fackliga kampen måste även handla om att det ska finnas bra barnomsorg när föräldrarna är på arbetet, om att det ska finnas gratis lunch till alla varje dag, så man slipper böket med att fixa matlådor. På samma sätt borde den feministiska kampen även handla om arbetsförhållanden, båda hemma och på jobbet.

Sällan eller aldrig diskuterar man i fackliga sammanhang annan arbetsdelning än den som regleras inom lönearbetet. Därmed missar man en mängd möjliga allianser bortom arbetsplatsen.
Tänk om vårdpersonalens organisering även omfattade anhöriga som ger vård i hemmet och drevs i samråd med vårdtagare och patienter. Patienter och personal är rimligen de som bäst vet vilka behov som finns och hur sjukhus ska drivas för att möta dessa behov.
Eller tänk om organiseringen av kollektivtrafikens personal även inkluderade alla pendlare, i vilkas arbetsdag också tiden på tåget eller bussen ingår.

Visst har det börjat uppstå sådana allianser redan, särskilt när det gäller fackliga konflikter. Men dessa allianser borde också användas för att ställa krav på själva arbetets organisering. I en verksamhet där de som arbetar och de som brukar i samråd bestämmer hur verksamheten ska utformas och vad eventuellt överskott ska användas till, kan det aldrig genereras en enda krona i profit till något riskkapitalbolags skatteparadiskonto. Då blir dessa allianser också en strategi för att stoppa den privatiseringsvåg som sköljer över oss.

Konsekvenserna av att vi sällan eller aldrig diskuterar arbete bortom de fackliga, strikt arbetsplatsanknutna sammanhangen är många. Vi har sett hur högerns feminister, näst intill oemotsagda, har kunnat lansera RUT-avdrag som lösning på en snedvriden arbetsfördelning i hemmen. När vi protesterat har det oftast varit med argumentet att det är en skattelättnad för rika, subventionerad av de som aldrig någonsin kommer ha råd att hyra in städhjälp.

Det är sällan vi berättar om hur vi kvinnor går på knäna, att vi knäcks av den dubbla arbetsbördan i att lönearbeta för ekonomins skull och hemarbeta för att familjen ska fungera. Att det är våra manliga vänner, partners, sambos och kollektivkamrater som skapar problemet. I stället skuldbeläggs de kvinnor som har möjlighet att köpa städhjälp. Jag förstår att välbemedlade kvinnor köper sig fria från den ständiga konflikten om arbetet hemma. Jag tycker inte det är rätt, men jag förstår det av hela min själ.

När vi inte kommer med konstruktiva och kollektiva lösningar på den sneda arbetsfördelningen i hemmen lämnar vi dörren vidöppen för nyliberalernas privatiserade lösningar. Där rika återigen kan köpa sig fria, på allas vår bekostnad.

Vi måste hitta nya lösningar. Ska vi ställa krav på att alla ska få städhjälp via skattesedeln? Att kommunen tillhandahåller städade hem för alla invånare? Ska vi skriva upp antalet timmar vi utför hemarbete, och kräva ledigt från jobbet motsvarande tid? Ska vi kräva att våra hem byggs om, att alla får tillgång till robotdammsugare en gång i veckan och att diskmaskinen är standard i varje lägenhet? Ska vi utkräva ekonomisk kompensation från våra manliga kamrater för den mertid vi lägger på arbete i hemmet, så vi kan lönearbeta proportionerligt mindre?

När vi som rörelse bedriver det vi kallar stadskamp måste vi fråga oss hur arbetet, såväl avlönat som oavlönat, organiseras i våra kvarter. När vi talar om allmänningar måste vi också tala om hur arbetet i våra allmänningar ska fördelas och organiseras.

Om vi inte gör det kommer den patriarkala arbetsfördelningen att bestå. Gemensamma strategier och praktiker är nödvändiga för att kvinnors arbetsbörda ska minska och deras inflytande över arbetets organisering öka.

Ett bra sätt att påbörja en rättvis och demokratisk arbetsfördelning kan vara att rotera arbetsuppgifter, skriva ner antalet arbetade timmar och göromål, för att sedan jämföra. Genom att kräva utrymmen som underlättar vardagen kan vi skapa mer fritid åt oss alla.

En sådan allmänning skulle kunna vara en skolmatsal som kvällstid används för att laga och servera mat till alla boende i området. Det kan också vara att vi hjälps åt med tvätten i gemensamma tvätterier, där vi tar ett pass någon gång då och då. Skolmatsalarna och tvättstugorna finns där redan – det enda vi behöver göra är att börja använda dem kollektivt.

Jag tror att nyckeln till att skapa verklig demokrati ligger i att omorganisera det arbete vi utför. Däri ligger också nyckeln till kvinnors frigörelse. Den dagen då allas tid och arbete värderas lika högt, när arbetet flyttat ut från våra hem och in i våra allmänningar och styrs gemensamt av de som jobbar där, då har vi kommit långt på vägen till verklig demokrati. Den dagen kommer också det som idag är lönearbete vara en naturlig del av allt annat arbete som utförs i samhället, en naturlig del av våra liv som ingen kan krama profit ur.

Att diskutera arbete och skapa politiska praktiker som redan här och nu underlättar vår vardag, är en outnyttjad kraft vi måste ösa ur för att växa som rörelse. Om vi rättvist fördelar det arbete som måste göras, analyserar och plockar bort det som inte behövs, kommer det frigöra tid för oss alla. Vi kommer skapa utrymme för liv, för politisk verksamhet, för nya allianser mellan människor, och framförallt kommer vi skapa konkreta exempel på hur vi här och nu kan börja bygga en annan värld.

Det är politisk dynamit. Vi måste börja leta efter tändstickorna så vi kan tända stubinen.

/ Hanna Höie

Hanna Höie är en utomjordisk krigarprinsessa som gillar glass, långa skogspromenader och revolution. Hon är dessutom en arbetande småbarnsmor med rötter i den utomparlamentariska vänsterrörelsen, och en av skribenterna bakom bloggen Om inte nu?

En kommentar på “Hemmet – och andra hemska platser

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *