Utopin – revolutionens fiende

Tahrir, Puerta del Sol, Syntagma, Tel Aviv. Protesterna runtom i världen, eller i alla fall runt Medelhavet, har hittat en ny form. De är ledarlösa. De är direktdemokratiska. De är partipolitiskt obundna. Och de välkomnar alla.

Det här borde väl vara en dröm för en gammal anarkist – eller?

Högst uppe på Syntagmatorget tronar parlamentet, omgärdat av vakter. Nere på torget pågår demokrati in action. Hundratals personer diskuterar, ett sextiotal personer tältar, banderoller överallt. Det är en symbolisk scen, mycket vacker.

Torgrörelsen i Grekland har tagit efter den spanska rörelsen ”los indignados” som i sin tur inspirerats av Tahrirtorget. Det sägs att rörelsen i Grekland startade när folk fick reda på att det på en banderoll i Spanien stod ”Greker, vakna! Hur länge ska ni sova?” Den sårade stoltheten och viljan att inte vara sämre än spanjorerna satte igång indignados-rörelsen även här. I Mellanöstern krävde torgrörelsen frihet och lyckades störta diktatorer. Här går den ut på att protestera mot den ekonomiska politiken. Pressat av EU, IMF och Europeiska Centralbanken kommer Grekland nu genomföra nedskärningar och lönesänkningar som saknar motstycke i det moderna Europa. Generation 700 euro – ungdomarna upp till trettio – kommer att pressas ner till generation 500 euro. Dagarna då det grekiska parlamentet röstade igenom sparpaketet, 28-29 juni, var det fullt krig på gatorna i Aten. En halv miljon människor var ute och protesterade. De möttes av massivt våld och lyckades inte ta sig in i parlamentet. Förmodligen har det aldrig sprutats så mycket tårgas i Grekland som under dessa två dagar. Gatuförsäljare sålde gasmasker för tre euro som om de varit paraplyn under en regnig dag. Tiotusentals samlades på Syntagma-torget under de här dagarna. Det var så många som ville tala att man fick ta nummerlappar och hade man tur ropades ens eget nummer upp.

När jag kommer till Syntagma räknas deltagarna i hundratal. Alla får tala, även förbipasserande, det räcker med att ställa sig på kö. I slutet av mötena hålls omröstningar där de närvarande röstar om olika förslag. Ämnena växlar. Vissa uppmanar alla att sluta betala skatt helt för att systemet ska krascha. Andra talar om torget, att vi måste försvara torget, det går ett rykte om att imorgon kommer borgmästaren och ska avhysa alla som tältar där, det gäller att vara beredd. Hela tiden är det en ärlig och varm dialog mellan talarna och publiken. Talarna måste hålla sig till några minuter, men en man som berättar om sitt liv som hamnarbetare och sveket från de kommunistiska partierna uppmanas att fortsätta, han talar i tio-femton minuter, men när han kommer in på hur stolt han är över sin dotter ropar folk: Nu räcker det! En annan man som säger sig vara Jesus och inte behöva mat, bara discon, blir avföst med värme, applåder och glimten i ögat. För en gammal anarkist är det roligt att se hur tecken som att vifta med händerna för att visa medhåll, har kommit till heders.

Att sitta på de ännu varma stenplattorna på torget en julikväll och se människor växa politiskt är en häftig upplevelse. Det här är den minst sekteristiska form av politik man kan bedriva. Det är inte en enfrågerörelse. Det här rör hela kapitalismens fundament: ekonomin. Jag har aldrig varit i ett land där alla, precis alla jag talar med, är eniga: regeringen måste bort! Inte bara den nuvarande, socialdemokratiska, utan hela det politiska etablissemanget. När jag frågar folk ”Borde regeringen avgå?” svarar folk: ”Båda regeringarna!” Det vill säga, både socialdemokratiska PASOK och konservativa Nea Demokratia, som växelvis styrt landet sedan diktaturens fall 1974.
35% av grekerna säger sig vilja rösta på Syntagmarörelsen, men det finns inga planer på att starta ett parti. Allergin mot allt vad politik heter är så stor att politiska partier är bannlysta från Syntagmatorget. Till och med de två vänsterpartierna, som anklagas för att inte ha gjort tillräckligt för att stoppa sparpaketet.

Jag frågar Pavlos som är med i den ekonomiska gruppen på Syntagmatorget om anledningen till detta.

– De är en del av hela systemet, säger han, de är också skyldiga till att vi hamnat här.
– Men de röstade emot sparpaketet, säger jag, vad mer skulle de ha gjort?
– Tagit till vapen! Vad som helst!
– Har ni själva vapen då?

Han ler överlägset på ett sätt som killar ofta gör när de talar med tjejer om vapen och som gör det fullkomligt klart för mig att de inte har några vapen av betydelse.
Jag byter ämne.

– OK, så hur ska ni gå vidare härifrån?
– Direktdemokratin håller på att sprida sig, förklarar han, det finns nu folkförsamlingar på de flesta ställen i Grekland och stadsdelsmöten över hela Aten.
– Hur ska ni påverka politikerna?
– Vi vill inte påverka dem! Vi vill inte ha med dem att göra! Vet du att det har varit 155 attacker på politikerna som röstade igenom sparpaketet, de kan knappt visa sig ute längre, inte ens äta på restaurang för det händer att servitörer säger ”Du säger att vi alla sitter i samma båt, då gör det väl inget om jag äter upp din middag?” och tar politikerns mat. Vi kommer att göra allt för att sabotera sparpaketet, var så säker!

När det korrupta politiska etablissemanget har förlorat sin legitimitet kan möjligheten öppnas för något nytt, ”riktig demokrati” som slagordet lyder över hela Sydeuropa och Mellanöstern. I Spanien har det politiska systemet större legitimitet bland befolkningen och trots protesterna tror jag inte att något annat kommer att hända än att folk, arga på att socialdemokratin inte är vänster, röstar på högern för att markera sitt missnöje. I Grekland, däremot, har situationen gått så långt att förtroendet är noll. Läget borde vara perfekt för en förändring. Men vad? Och hur?

Själv har jag varit med lite för länge för att ryckas med av alla dessa utrop i stil med ”nu växer en ny typ av rörelse, ett nytt sätt att göra politik.” Jag menar, har man hört det förr? Jag är trött på att höra nya rörelser blåsas upp för att sedan spricka efter fem minuter. Och detta ”nya sätt att göra politik” är inte särskilt nytt. Det är samma lösa nätverksformer och postkommunistiska trauma, samma panik för allt som luktar medlemskap och representation.

Problemet med många av vår tids rörelser är att vi lider av en smärre missuppfattning om oss själva. Trots att rörelserna avfärdar politikerna, blir de sällan mer än proteströrelser och framgången hänger därför på att politikerna lyssnar till dem. All retorik till trots är detta deras funktion. Så länge man inte har en konkret plan och en strategi för att komma dit kan man inte mer än påverka politikerna, hur mycket man än säger att man inte bryr sig om dem.

Hur kommer man att se tillbaka på vår tid? Kanske som att vi prövade oss fram, organisatoriskt. För att hitta en form som både är öppen och framgångsrik. Å ena sidan går det inte att tillämpa den typ av kommunistisk disciplin och hierarki som skapade 1900-talets lyckade revolutioner. Vår tids människor är helt enkelt inte gjorda av det materialet. Folk är – på gott och ont – för individualistiska, går inte med på att inordna sig i den typen av ritualer. För att inte tala om språket de använder. Titta på Greklands kommunistiska parti, KKE, utmärkt exempel. Proletär, proletariat, den heroiska striden, imperialismens marionetter. Det blir fetischism av det hela.

Torgrörelsen och den öppna nätverksformen är mer anpassad till vår tids människor. Som inte ”vill identifiera sig med nån särskild ideologi” men tycker att systemet är skit. Å andra sidan visar sig vår tids proteströrelser ofta oförmögna att åstadkomma mer än tillfälliga revolter. Den lösa formen är utmärkt för att trycka på i specifika frågor, som rasism, lagändringar, motorvägsbyggen. Den kan till och med störta seglivade diktatorer. Men om man vill ha en systemförändring i en representativ demokrati? När någon på torget för tionde gången talar om för mig med triumferande min att ”vi ska avskaffa pengar” och att ”anarkism kan faktiskt fungera, titta på Spanien 1936” håller jag på att gå upp i limningen. Att stå och snacka om sånt där nu! Jag bestämmer mig där och då för att jag inte är anarkist längre. Men när jag tänker efter är det nog utopin jag avskyr. Utopin är revolutionens största fiende. Utopin är en ögonbindel. På insidan finns ett vackert landskap utan hierarkier, regeringar, normer eller kapitalism. På utsidan, som man alltså inte kan se, finns den konkreta verkligheten. Jag brukade tro att radikal var den som krävde allt nu med en gång. Nu tror jag att radikal är den som klarar att organisera sig på riktigt och vinna strider.

När jag lämnar Aten har skaran på Syntagma blivit så gles att arrangörerna måste övertala folk att ställa sig upp och tala. Delvis har det med semestern att göra. I augusti tar både politiken och protesterna paus i Grekland. I höst kommer det hela förhoppningsvis att rulla igång igen. Och vem vet hur torgrörelserna kommer att utvecklas? I bästa fall driver de fram en utveckling som i Latinamerika, där folkliga rörelser i symbios med vänsterpresidenter har skapat reella förändringar. I värsta fall har vi äntrat en era av depressionsekonomi, där kris efter kris trycker tillbaka allt arbetarrörelsen kämpat sig till. Och där spontana och våldsamma protester blir en del av vardagen men fullkomligt ignoreras av de styrande, eftersom de vet att protesterna är av övergående karaktär. Detta är ett mardrömsscenario eftersom fascism ofta exploderar i sådana tider.
I vilket fall som helst tror jag att organisering kommer att bli en nyckelfråga den närmaste tiden. Vi vet redan att kapitalismen är ett ohållbart system som utnyttjar människor och förstör naturen, etc etc. Ge mig inte ett till flygblad om detta! Ge mig en plan, en strategi och så kör vi!

 

Kajsa Ekis Ekman

En kommentar på “Utopin – revolutionens fiende

  1. En ny typ av demokrati är nödvändig. Den har två beståndsdelar.
    1. Den som väljs till ett uppdrag skall kunna avsättas när som helst,genom en omröstning.
    2.Den som väljs måste ha en lön. Det bör vara en lön som har storlek av en genomsnittlig arbetarlön.
    För att genomföra dessa åtgärder behövs diskussioner om hur det praktiskt skall gå till.
    Men ett system av denna sort kommer att rensa bort alla personer av den typ som idag befolkar riksdag och andra parlamentariska församlingar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *