Vad hände med den nya klimatrörelsen? 2018 gav Brand ut ett nummer med temat Klimatkamp, i vilket det går att läsa följande:

Idag har vi en rörelse för klimat och rättvisa utan någonting att förlora. Det har börjat. Standing Rock, Extinction Rebellion, Blockadia, Earth Liberation Front, Ende Gelände, i skogarna i Hambach och gruvorna i Sápmi.

Fyra år och en global pandemi senare känns framtiden för denna nya klimatrörelse inte lika hoppfull. Under 2018 och 2019 mobiliserade Extinction Rebellion (XR) och Fridays for Future (FFF) hundratusentals människor världen över, men pandemin innebar ett plötsligt stopp för alla typer av sammankomster. Samtidigt började den nya rörelsen, framför allt XR, kritiseras av såväl etablissemanget som den radikala vänsterrörelsen för sina metoder. Blockaderna av trafik i städerna retade upp ”vanligt folk” medan pacifismen och den apolitiska beyond politics-hållningen irriterade vänstern.

Nu har pandemirestriktionerna släppt, men ännu har vi inte sett någon återkomst av 2019 års mass­mobiliseringar. Återigen står rörelsen och tve­kar, medan världen blir allt varmare. Sam­tidigt verkar Rysslands krig i Ukraina ge ny fart till ut­byggna­den av infrastruktur för fossil­industrin i andra delar av Europa. Den globala klimat­rör­el­s­en behöver väckas ur sin dvala, åter­uppta den kamp som påbörjades och hitta nya, radikala metoder.

För att förstå vilka vägar som finns framåt och vad som behöver göras har vi, den Malmö-baserade klimataktionsgruppen AG Hedvig och Jonathan Pye från XR, diskuterat varför den ”nya” klimatrörelsen uppstod, vilken roll den spelar i dagens klimatkamp och vad vi gemen­samt måste göra framöver.

Från COP15 till Greta
Den rörelse som uppstod 2018, och som framför allt har präglats av XR:s och FFF:s framgångsrika mobiliseringar, beskrivs ofta som en ny typ av klimatrörelse. Såväl XR som FFF skiljer sig på vissa sätt från den klimatrörelse som etablerades i Europa efter 2009, men har också en rad likheter. Vad som främst har betraktats som nytt med 2018-rörelsen är kanske den apolitiska hållningen, fokuset på vetenskap och fakta, samt synen på staten som den aktör som ska driva klimatarbetet.

I synnerhet skiljer den nya och den etablerade rörelsen sig åt i hur de förhåller sig till staten och den parlamentariska politiken. Efter klimat­toppmötet COP15 i Köpenhamn 2009 etablerades en klimatrörelse med stark miss­tro gentemot offentliga och internationella institutioners förmåga att bidra till ett effektivt klimat­arbete. Denna misstro var en konsekvens av hur det officiella mötet totalt misslyckades med att fatta avgörande beslut för att bromsa den globala upp­värmningen, samtidigt som många av de 100 000-tals demonstranter som var på plats mötte hård repression från polisen. Mötet hade på för­hand beskrivits som ett avgörande ögonblick för det globala klimatarbetet, och bristen på handlingskraft från politiker och stater skapade uppgivenhet och misstro inom rörelsen.

Även om denna misstro ledde till demobilisering och att rörelsen försvagades så innebar den också en ny riktning under 2010-talet, med fokus på för­ändring underifrån. Ett nytt narrativ växte fram inom klimatrörelsen, där direktaktion och fokus på konkreta mål blev metoder för att med egen kraft stänga ner fossilkapitalismens infra­struktur. 2011 års kamp mot olje-pipelines i Standing Rock i USA utgör ett tidigt exempel på detta, liksom kamperna mot gruvor i Ojnareskogen och Gallók här i Sverige.

När 2015 års COP21-möte gick av stapeln i Paris var därför endast mindre fragment av klimat­rörelsen på plats. Tilltron till mötets förändrande kapacitet var låg, och möjligheten att demonstrera var begränsad till följd av terrordåd tidigare samma år. Istället för att bli en plats för möten och kamp fungerade 2015 års klimattoppmöte snarare som en medial push som åter satte klimat­frågan på den politiska agendan. Det gav bränsle till rörelsen, och samma år genomförde Ende Gelände framgångsrikt sin första blockad av en tysk brunkolsgruva.

Ur den rörelse som var under uppbyggnad under 2010-talet växte XR och FFF fram, både som en fortsättning och en motreaktion. Även om rörelsen innan XR och FFF på vissa platser var fram­gångs­rik, med många lokala vinster, så var kampen arbetsam och uttröttande. För att skydda lokal natur eller stoppa utbyggnad av fossil infrastruktur krävdes ihärdiga och systematiska aktioner. Samtidigt var alla vinster temporära och riskerade att gå förlorade i ett senare skede.

XR uppstod 2018 som en reaktion på kampen mot fracking i Storbritannien, som i likhet med andra lokala rörelser var framgångsrik men krävde mycket arbete. Varje gång ett bolag stoppades från att prospektera eller starta verksamhet inne­bar det bara en tillfällig seger innan ett nytt bolag dök upp för att göra ytterligare ett försök. Utifrån frustration och en förhoppning om mer långsiktiga vinster uppstod XR och påbörjade sin karaktäristiska kamp med innerstadsblockader och upprorsdeklarationer. Genom att fokusera på att påverka klimatarbetet på statlig nivå hoppades rörelsen att mer långsiktiga och stabila lösningar skulle kunna utkrävas, i form av förbud mot klimat- och miljöskadlig verksamhet.

Beyond politics och folkförsamlingar
Om man kan säga att klimatrörelsens motto efter Köpenhamn blev ”tänk globalt, agera lokalt” så började XR under 2018 istället driva en slags ”tänk globalt, agera gentemot nationella lagstiftare”-linje. Det mobiliserade tusen­tals män­niskor i Storbritannien, och genererade lokal­grupper över hela världen. Tidigare sam­ma år hade Greta Thunberg gjort sina första skol­strejker utanför den svenska riks­dagen, och på kort tid mobiliserade XR och FFF fler människor än någonsin tidigare till demonstrationer och blockader för klimatets skull. Vad som gjorde att så många människor anslöt sig till kampen just mellan 2018 och 2019 är svårt att säga med säkerhet, men tydligt är att just XR och FFF förde med sig element som upp­fattades som nya och som lockade människor, inte minst unga. Även om den nya rörelsen kritiserats av den radikala vänstern så lyckades den med något som vänstern länge misslyckats med: att mobilisera många och brett. Om vänstern vill samla massorna i en effektfull kamp för klimatet måste den oundvikligen fundera över vad som gjorde att XR kunde växa så mycket på så kort tid.

Utgångspunkten för XR:s aktioner utgörs av rörelsens tre grundkrav:

1. Statsregeringar skall utlysa klimatnödläge och på så vis kommunicera allvaret i krisen.

2. Stoppa minskningen av biologisk mångfald och nå netto noll koldioxidutsläpp till 2025.

3. Regeringar måste instifta så kallade folkförsamlingar.

Dessa folksamlingar ska bestå av ett re­pre­sen­ta­tivt urval av befolkningen som ska vägleda styrande politiker i klimatpolitiska frågor. XR:s huvudsakliga metod för att driva igenom dessa krav handlar om att mobilisera en tillräckligt stor del av befolkningen i varje land och sätta press på makthavare genom olika typer av civil olydnad.

Det är dessa krav, och kanske framför allt deras av­saknad av ideologisk förankring, som har kritiserats av de delar av rörelsen som närmar sig klimatfrågan från ett vänsterperspektiv. En vanligt förekommande kritik har varit att radikal klimatkamp kräver en antikapitalistisk ana­lys, eftersom förståelsen av klimatkrisens koppling till världskapitalismen leder till insikter om hur effektiv klimatkamp kan bedrivas. Man ser klassperspektivet som nödvändigt både för att skapa kamp som leder åt rätt håll även i ett bredare perspektiv än klimatet, men också för att bli träffsäkra i själva sakfrågan.

Kritikerna menar att utan sådana perspektiv riskerar rörelsens metoder att bli mindre effekt­iva eller rent av kontraproduktiva, då man inte lyckas identifiera de antagonister som ska hållas ansvariga. Denna typ av kritik har till exempel ofta riktats mot XR:s blockader av bilvägar och trafik. De har ansetts sakna klassanalys och förändrande potential eftersom de i regel slår hårdast mot arbetare som inte har något egentligt inflytande, medan de misslyckas med att peka ut faktiska makthavare.

Samtidigt finns det anledningar att försvara XR:s grundkrav. De är lätta att förstå och utgör en kon­kret plan för hur förändring ska komma till stånd. Folkförsamlingarna är ett förslag i direktdemokratisk anda som kan sägas hänga ihop med den etablerade klimatrörelsens och vänsterns miss­tro till institutioners förmåga att genomföra verk­liga förändringar. Det är ett förslag som särskiljer XR från NGO:er och lobbygrupper som också försöker påverka det parlamentariska system­et, men som inte vill förändra det i grunden.

Förslaget om folkförsamlingar ger samtidigt en demokratisk legitimitet till rörelsen och av­väpnar kritik om att klimatkamp skulle vara ett särintresse som drivs av extremister. Det bygger på en hoppfull syn på människor och en tro på att gemene man egentligen är beredd att verka för en mer radikal klimatpolitik än vad som är möjligt inom det rådande etablissemanget.

Utöver att hålla i egna demonstrationer och aktioner märks även XR och FFF av i andra kam­panjer. Eftersom de är duktiga på att mobilisera, inte bara till sina egna aktioner utan också andras, fyller de en viktig roll som vänstern haft svårare att lyckas med: att samla stora mängder aktivister till blockader och demonstrationer.

Under 2018 och 2019 genomfördes en rad aktioner i Sverige och Europa som innebar del­segrar för klimatrörelsen, där både XR och FFF spelade viktiga roller. I synnerhet i Tyskland har det funnits ett starkt samarbete mellan FFF och rörelser som Ende Gelände. Under sommaren 2019 genomförde Ende Gelände en rad blockader av brun­kolsbrytning och transport i Rehnlandet. Samtidigt blockerade 40 000 studenter i en FFF-demonstration gatorna i den närliggande staden Aachen. Samarbetet skapade en dynamik där Ende Geländes illegala aktioner samlade en slags radikal flank medan FFF:s lagliga demonstration utgjorde en massrörelse som legitimerade de illegala aktionerna.

Utöver detta är det ett faktum att individer både från XR och FFF fyllt viktiga roller i en mängd kampanjer, även när rörelserna inte officiellt står som medarrangörer. I de två lyckade svenska ak­tion­erna ”Folk mot fossilgas” och ”Stoppa Preem­raff” har inte minst XR fyllt viktiga funktioner och varit starkt bidragande till att kamperna lyckades mobilisera den mängd människor som de faktiskt gjorde.

Bråkiga allianser
Pandemin tvingade in den nya rörelsen i en plötslig dvala, och hittills har den inte vunnit till­baka samma kraft som fanns 2019. Samtidigt avancerar fossilkapitalet och vi står inför stora för­ändringar av den europeiska energipro­duk­tio­n­en. Den ryska gasen behöver ersättas, och panik­artade åtgärder från olika euro­peiska stater hotar att omintetgöra en del av klimatrörelsens segrar. I Göteborg är utbyggnaden av en LNG-terminal åter på agendan, och i Tyskland sker en snabb och omfattande expansion av gasinfrastruktur.

Klimatrörelsen behöver en nymobilisering och en fortsättning på den kamp som påbörjades, men med kraftfullare metoder som får större effekter. Vi behöver bli fler och vi behöver utgöra ett större hot mot fossilkapitalet.

Det finns en inneboende motsättning mellan radi­kalitet och att mobilisera massorna. Det som är radikalt och systemförändrande utmanar den rådande ordning som den stora massan byggt
sitt liv och sin trygghet inom. För att kunna mobi­li­se­ra stora mängder människor krävs där­för kanske något annat än en radikal analys och radikala metoder. Samtidigt har det blivit smärt­samt tydligt hur snabbt miljö- och klimat­frågor kan försvinna från den politiska agendan. Även de stora mobiliseringarna 2018 och 2019 hade begränsad effekt på klimatpolitikens riktning.

Klimatrörelsen behöver hitta en balans mellan att å ena sidan agera radikalt och utgöra ett verkligt hot mot fossilkapitalet, och å andra sidan vinna den breda massans sympati och stöd. Under de senaste åren har klimatrörelsens passivitet och behovet av radikalisering diskuterats flitigt. Vi tror på potentialen i en rörelse som utgörs av en bred mångfald av organisering. Där över­skridande samarbeten sker på hela spektrat, från Naturskyddsföreningen till autonoma grupper längst ut på vänsterkanten. Olika typer av grupper och organisering har olika funktioner att fylla i kampen. Stora, breda rörelser som XR utgör en samlande och radikaliserande kraft för den breda massan. Den ideologiska klimatvänstern bidrar till att ge rörelsen riktning genom att skapa narrativ, peka ut antagonister och formulera utopier.

Samtidigt behöver den vänsterideologiska delen av klimatrörelsen acceptera att samarbeten kan vara effektiva trots att man inte till fullo delar sam­­ma ideologi eller analys. Om 2018 var en tid då vi som rörelse kände oss starka och fritt kun­de ventilera kritik så är 2022 en tid för att gå sam­man, stötta varandras kamper och backa var­andras aktioner. Detta innebär inte att vi blint och friktionslöst måste samarbeta. Snarare att vi behöver tjafsa, kompromissa, förändra och förlåta för att driva kampen framåt. Något vi vet med säker­het är att så länge kapitalismens logik får råda kommer fossilindustrin att fortsätta suga ut jordens resurser och förstöra vår miljö och vårt klimat. Om vi i den svenska miljörörelsen ska lyckas åstadkomma verklig förändring och bi­dra till att stänga ner den globala fossilindustrin måste vi börja agera tillsammans. Och om inte nu så när?

AG Hedvig är en Malmöbaserad klimat­aktionsgrupp som varit aktiv sedan 2017.
Jonathan Pye är sedan länge engagerad i miljö- och klimatrörelsen och aktiv i XR i Göteborg sedan 2018.

Vidare läsning och lyssning
Anders Svensson och Mattias Wahlström – ”Climate change or what? Prognostic framing by Fridays for Future protesters”, artikel i Social Movement Studies.

Joost de Moor med flera – ”New kids on the block: taking stock of the recent cycle of climate activism”, artikel i Social Movement Studies.

Andreas Malm – How to Blow up a Pipeline: Learning to Fight in a World on Fire

Apans Anatomi-avsnittet ”Vapen åt Klimatrörelsen”

Radikal flank: Begreppet radical flank används i Andreas Malms bok How to Blow up a Pipeline och beskriver den radikala del av en massrörelse som genom att tillföra ett hot om eskalerat våld eller sabotage gör att rörelsen kan pressa makthavare.