[1] Efter ett flertal omfattande aktioner, organiserade tillsammans med kollektivet La Chapelle Debout i syfte att förhandla sig till ett kollektivt uppehållstillstånd från myndigheterna, valde nätverket att rikta sig direkt till premiärministern. De påbörjade en rad aktioner med målet att avtäcka och destabilisera det system som genom kriminalisering, förvisning och arbetsexploatering gör folk papperslösa. I den här intervjun, genomförd av aktivisterna från Plattformen för aktivistundersökningar (la Plateforme d’enquêtes militantes)[2], diskuterar några aktivister från nätverket – två språkrör från de boenden som är aktiva i kampen och två medlemmar från La Chapelle Debout som velat förbli anonyma – rörelsens uppkomst, dess struktur så väl som dess strävan att omdefiniera sättet att prata om papperslösas kamp.

Hur uppstod Svarta västarna som rörelse?

– I början, i november 2018, hade ingen hört om Svarta västarna, så vi gjorde oss hörda. Vi började organisera oss med målet att återuppta kontakten med myndigheterna, och så tog det fart. Den 23 november, på en aktion då vi ockuperade Migrationshistoriska nationalmuséet, var vi många fler än förväntat. Så den 16:e december organiserade vi en andra aktion på teatern Comédie-Française, och efter det fick vi till ett möte med myndigheterna.

– Tack vare den andra aktionen förstod vi att det finns en möjlighet att handling leder till något. Vi skapade grupper på boendena och valde ut språkrör för att utvidga och organisera mobiliseringen. Språkrören gick från boende till boende för att samtala och mobilisera. Den här sortens kommunikation är viktig, för när du är papperslös här så vet du inte vad du har för rättigheter. Nu är vi minst 1500 personer. Under mötet vi fick till i december 2018 gick myndigheterna med på att bevilja trettio ansökningar om uppehållstillstånd per månad. Men de här trettio ansökningarna ligger fortfarande kvar där, utan att ha blivit behandlade. Myndigheterna spelar ett spel med oss, de säger att vi ska ses varje månad, sen var tredje månad och sen, när dagen för mötet kommer, skjuter de upp det. Så kampen fortsätter. Efter allt det här återvände vi till boendena för att mobilisera oss på nytt, och så anordnade vi Solidaritetsmarschen den 16:e mars … För egen del hade jag aldrig organiserat mig tidigare, på grund av min situation, jag litade inte på folk. Efter att jag träffade La Chapelle Debout, och sen tack vare aktionerna, är man inte rädd längre och man låter sig inte bli överkörd. Innan blev vi överkörda hela tiden, i dag är det inte så längre, och de på boendena litar på oss nu. Så vi ger aldrig upp. Vi kan också börja kräva saker, för vi känner till våra rättigheter nu. Som papperslös visste jag tidigare inte ens om jag hade rätt till sjukvård, och snuten kunde få mig att tro vad som helst, men efter vår mobilisering vet jag vad jag har rätt till: solidaritet, sjukvård… Innan bad jag inte om någonting, jag bad inte staten om hjälp, eftersom de talar om ”mänskliga rättigheter” men för papperslösa gäller bara ”rätt till fängelse”. När du är papperslös gäller de mänskliga rättigheterna inte dig, även om du betalar skatt och uppför dig väl. Om du gör en asylansökan här och får avslag, då får du ett utvisningsbeslut och skickas hem.

– Efter det första mötet med myndigheterna höll vi stormöten, bland annat i Montreuil på la Parole Errante där vi var 700 personer. Stormötet hölls på fem språk. Målet var att bestämma en strategi. Vi höll nya möten på alla boenden för att välja ut asylansökningar tillsammans, inte utifrån myndigheternas kriterier utan som ett gemensamt beslut. Vi ville att en asylansökan från någon som hade kommit hit för två månader sen skulle behandlas likadant som de som varit här i 22 år. För att följa med delegationen den 31 januari, som bestod av två Svarta västar och en medlem från La Chapelle Debout, organiserade vi en stor demonstration som gick från Comédie-Française till myndigheterna. Vi var 1500 pers, vi gick ända fram till myndigheterna, där stod en kedja av kravallpoliser som flippade ur och stängde porten från kl 15 till kl 19. Den 31 januari var det alltså 1500 personer som gick mot myndigheterna och fick dem att hålla stängt i fyra timmar. Under det mötet överlämnade vi också texter som fördömde den statliga rasismen, och mer allmänt villkoren för flyktingmottagande. Vi gjorde det för att överskrida den typiska, byråkratiska ramen och tillföra ett politiskt innehåll till kampen.

– Första gången jag gjorde något med La Chapelle Debout var den 31 januari, när myndigheterna bestämt möte med oss som kollektiv för att leva upp till löftet som de hade gett oss: uppehållstillstånd till trettio personer per månad. Men inget hände. La Chapelle Debout sa att vi måste ta i med hårdhandskarna och göra fler aktioner, demonstrationer och ockupationer för att myndigheterna ska hålla sitt löfte. Det var då jag började jobba med La Chapelle Debout, jag blev en del av kollektivet och blev språkrör på mitt boende. Innan hade jag sett att det fanns stödorganisationer för papperslösa, det satt affischer på boendet och det fanns kontor som var öppna på lördagar, men jag var aldrig intresserad av det. A hörde av sig till mig för att organisera möten och mobilisera på boendet, och det var då jag visste att jag hade blivit viktig för rörelsen. Första gången jag deltog på riktigt var när vi åkte till flygplatsen för att förhindra en deportation av en man från Sudan — vi lyckades och då tänkte jag att det krävs att man tar i med hårdhandskarna. Jag hade ingen tidigare erfarenhet, inte utanför Frankrike heller. Jag har alltid avskytt politik, för i mitt land är politikerna fortfarande rasister, alla bra ledare hamnar i fängelse. Antingen håller du tyst och följer politikerkarriäristerna eller så hamnar du i fängelse. Mauretaniens nuvarande statschef är anklagad för korruption. Här är det annorlunda: i landet som pratar om de mänskliga rättigheterna skäms de i alla fall för vad de gör, även om de inte gör vad de säger. Tack vare yttrandefriheten kan jag gå till Élyséepalatset och säga till Macron vad jag tycker och jag kommer inte bli fängslad [skratt]. Om man öppnar munnen där jag kommer ifrån blir man torterad, så jag blir alltså inte politisk motståndare om jag riskerar att förlora allt. Ingen bryr sig om vad du säger och i slutändan är det du som är förloraren. Om du lär dig dina rättigheter här och du ställer krav så har du en chans att få det som de är skyldig dig.

– Första gången vi överlämnade asylansökningarna till myndigheterna blev en enda ansökan beviljad, det var en kamrat som har varit i Frankrike i 22 år och som hade fått avslag på sin ansökan tre gånger tidigare. Vi bestämde oss för att slå till ännu hårdare men det krävde en bättre intern organisering. Under några månader lärde vi oss att lita på varandra genom att fortsätta med ”mindre” aktioner: antideportationsaktioner, demonstrationen mot statlig rasism den 16:e mars och aktionen framför invandrarfängelset[3] i Mesnil-Amelot nära Roissy. Det var nödvändigt för att sen kunna göra mer diskreta men större aktioner — illegala, offensiva, man skulle till och med kunna säga våldsamma. En offensiv politik är inte detsamma som att krossa några fönster — att vara 500 papperslösa som ockuperar exploatörerna, det är offensivt. Det var då vi drog igång kampanjen ”Svarta västarna söker premiärministern”. Den första offentliga aktionen under den här kampanjen, den 19:e maj 2019 på flygplatsen Roissy-Charles-de-Gaulle, blev starten på mycket annat. 500 papperslösa på en flygplats som inte är där för att städa utan för att kämpa, det är mäktigt. Vi har pratat mycket om det, att vi med beslutsamhet tog den platsen i besittning och gav mod till alla dem som ser flygplatsen som gränsens spöke. Rädslan bleknar: inga arresteringar, en verklig blockad av flygplatsen … Internt uppstod också frågan om arbete, därför bestämde vi oss för att slå till mot den statliga rasismens aktörer: företag som arbetar med förvaren, fängelserna …

Hur organiserade ni er i början, rent konkret? Och hur har formerna för organiseringen utvecklats?

– Svarta västarna är inte ett kollektiv, det är en rörelse. Man kan vara medlem av ett annat kollektiv och ändå vara en del av rörelsen, den enda riktlinjen är att man ska respektera den strategiska inriktningen och besluten som tas på stormötena. Som på stormötet i fackföreningslokalerna i januari 2019 till exempel, då tog vi beslutet att sluta rikta oss till lokala myndigheter, vi sa till oss själva att vi måste slå till ännu hårdare och vi fick idén att vända oss till premiärministern. Vi var 700 på det stormötet, det var helt fullt, det var jättemånga som inte kunde komma in! Mer kortsiktiga beslut som rör taktik och organisering tas på språkrörens mindre möten med 50-60 personer, det är två eller tre språkrör från varje boende som turas om att tala. Språkröret organiserar möten på sitt boende för att diskutera strategi, sen tar han det vidare till språkrörens möten där besluten om taktik förs fram och sen kommer han tillbaka till boendet och informerar alla. Vi kan inte ha stormöten hela tiden.

– Allt förändrades väldigt snabbt. Svarta västarna är ett slags tillfällighet. I början ville La Chapelle Debout helt enkelt bara stödja oss för att tillsammans med andra organisationer för papperslösa förhandla sig till kollektiva uppehållstillstånd. Medlemmarna började ta sig runt och ordna möten på boendena och tillsammans förbereda den där demonstrationen i november mot inlåsningen av utlänningar. Då hade vi ett enda möte, men formen för mobiliseringen gjorde att det kom jättemycket folk på en gång och det blev större än de existerande organisationerna för papperslösa och förvandlades till en rörelse. Så nu har vi också möten på varje boende eller grupp med boenden.

– Vi är fler än tusen pers nu, så det krävs verkligen ett språkrör per boende, och när de här språkrören kommer till boendena så är det inte bara för att prata med aktivisterna där. Vi försöker prata med alla papperslösa, vi knackar dörr, vi skickar meddelanden för att berätta om när mötena hålls. På vårt boende har vi till och med träffat personer som har papper men som vill stötta oss för att de är imponerade av vår kamp.

– Från den 31 januari började jag träffa folk från La Chapelle Debout och så blev jag språkrör. Från och med då sa jag till mig själv att jag behöver ta mitt ansvar. Så vi organiserar andra boenden och när vi går på stormöten tar vi emot instruktioner. Vi försöker att vara väldigt försiktiga: mötesplatserna för aktionerna hålls alltid hemliga in i sista stund. Och sen kör vi! Till de som tappar hoppet försöker vi förklara att i den här kampen vinner man inte alltid, och att man behöver kunna stå ut med svåra saker.

Boendet har alltså en central funktion för hur kampen organiseras?

– Vi håller fast vid att kampen bör organiseras på boendena, platserna där vi lever, eftersom de stora hyresvärdarna såsom Coallia, Adoma, ADF och alla andra bara ser boendet som platsen man återvänder till efter att ha arbetat hela dagen, ett rum där man tränger ihop sig med fyra eller till och med sju andra bara för att sova och sen ge sig av igen dagen efter för att återigen bli exploaterad. Målet med att behålla de här platserna som organisatoriska baser är att göra dem till politiska platser, eller snarare framhålla det politiska med dem. Självklart försöker alla som förvaltar boendena numera att förstöra de här rörelserna, framförallt genom att låta polisen gå in och genomföra arresteringar. Det är ett allvarligt problem och det händer ofta: en kamrat blev arresterad i sitt rum och befinner sig just nu i förvaret för att deporteras till Senegal.[4] I nuläget tas alla gemensamma utrymmen på boendena systematiskt bort, vare sig det är kök, mötesrum eller bönerum. På vissa boenden har vi fått ett brev från Coallia där de hotade med att ringa polisen om aktiviteten i boendenas entréer inte upphörde. Att hålla möten på boendena är alltså en form av direkt motstånd.

– Ibland förbjuder de oss att välja vem vi vill bo med, under förevändningen att vi bara ska bo en per rum. Jag säger till dem: föreställ er att jag skulle hindra er från att bo med ert barn! Jag betalar en hyra och jag har rätt att bo med en förälder! Och så inga bönerum!

– Boendet är en grund för organiseringen men vi glömmer inte de som sover på gatan, de som har andra gemenskaper. Så därför uppstod slagordet ”Varken gatan eller fängelset”, för att understryka att det är en kamp för drägligt boende men också för att fördöma det faktum att de här boendena styrs utifrån ett inlåsningsperspektiv.

Ni talar om en organisation som blir alltmer komplex i och med att rörelsen tilltar i styrka. Hur gör ni för att upprätthålla kravet på verkningskraft och horisontalitet? Hur är rörelsens autonomi uppbyggd rent konkret?

– På mötena så väger språkrören inte tyngre än de andra. Om ett förslag inte uppskattas bestämmer vi tillsammans hur vi kan göra på ett annat sätt. Vissa tror fortfarande att folk kämpar för språkröret, för att bara han ska få papper, men jag säger till dem att ingen betalar mig, att jag arbetar för alla. Vi har fått dem att förstå det här och folk börjar ha mer förtroende. Förtroende är avgörande för den här typen av organisering. Jag säger: ”Vi ljuger inte för er, exakt vad som sägs där borta, det för jag med hit, och exakt det jag hör här för jag med dit.” Det är så det funkar, förtroendet. Det krävs mod för att vara språkrör, det är ett arbete, jag hade kunnat vara son till vissa på mitt boende, men de erkänner ändå mitt mod.

– Svarta västarnas autonomi byggs upp. Det finns en princip: när vi har en delegation är det inte fransmännen som ska förhandla. Det är viktigt att de papperslösa vet att de också kan organisera en demonstration (det räcker med ett namn och ett telefonnummer), att de kan förhandla direkt med cheferna, att de kan överlämna ansökningar till myndigheterna. Det som intresserar oss är att alla lär sig att sammanställa en ansökan om uppehållstillstånd och sen kan förklara för andra hur man gör. Det är formandet av ett vetande och av gemensamma praktiker.

– Hur det fungerar? Till exempel ockuperade vi företaget Eliors huvudkontor i skyskrapan Égée i affärsdistriktet la Défense under flera timmar den 12 juni 2019. Det var den andra aktionen i kampanjen ”Svarta västarna söker premiärministern”. När det bara var rök, i början, när vi förberedde oss för handling, var det vissa som inte hängde med, vi hade berättat för dem men det gick dem förbi. Men när elden väl tagit fart, det vill säga när de såg att det hade lönat sig och att det går att vinna,[5] kom de till oss… och de kommer att delta i framtida aktioner. Jag pratar ofta med journalister, så folk intresserar sig för mig, de sprider mitt namn och säger ”Om du har ett problem, vänd dig till honom”, som om jag vore ledaren fastän jag bara är en del av rörelsen. Jag kan bara få folk att fatta, sprida information, jag är själv styrd av La Chapelle Debout.

– Styrd? [Skratt]

– Nej men alltså innan januari visste jag ingenting, så jag har varit tvungen att lyssna på det som sägs. Jag mötte folk där och eftersom jag har tid har jag gått på alla möten, i alla demonstrationer. Det finns folk som har mer erfarenhet, men eftersom jag alltid är närvarande så hör folk av sig till mig.

– I organisationen La Chapelle Debout har det alltid funnits papperslösa och gamla papperslösa, fransmän och icke-fransmän, söner och döttrar till invandrare.

I stället för att låta er definieras av ert administrativa tillstånd och er status eller, till exempel, som boende i sociala bostäder, valde ni namnet Svarta västarna, ett namn som påminner om Gula västarnas rörelse. Varför?

– Namnet Svarta västarna valde vi i själva verket 16 mars, jag menar själva uttrycket ”Svarta västarna”. K, som valde namnet, sa att om det finns Gula västar, då måste vi vara de Svarta västarna. Men det var den 19 maj på flygplatsen[6] som namnet verkligen tog fart: alla ropade ”Svarta västarna! Svarta västarna!”. Från den stunden började vi få mejl, meddelanden med frågan: ”Okej, Svarta västarna, vad går er kamp ut på?”

– Gula västarna är verkligen en väldigt mäktig rörelse: varje lördag hade de till och med armén mot sig. Vi ville ge samma makt åt de papperslösas rörelse, så vi tog västen som symbol, sen var vår helt enkelt svart av ilska eftersom vi bor i ett fängelse. Vi är fångar här: vi saknar ett verkligt boende – det här är ett fängelse, boendena för migranter och migrantarbetare, det är fängelser. Vi har knappt några rättigheter, de har alla raderats: inga bönerum mer, inga mötesrum, man tvingar oss in på sovrummet och in i ensamheten. Med andra ord, Svarta västar för att fortsätta vara förbannade och starka. Det är som superstjärnorna säger, det svåra är att fortsätta vara det! Det är inte svårt att vara en Svart väst, det svåra är att hålla rörelsen vid liv, att skrämma staten och den franska polisen, ge dem något att bekymra sig över. Sen vi gjorde aktionen på flygplatsen har man talat om oss i England, i Tyskland, i Portugal, i Amerika. Vi sa att vi måste ta vara på det här tillfället, så vi gjorde en serie aktioner för att slå till ännu hårdare. Till exempel så ljög de lokala myndigheterna för oss, så vi ska slå till mot deras storebror, premiärministern.

– Vi gjorde kopplingen till Gula västarna utifrån en enkel iakttagelse: enligt vänsters föreställningsvärld uppfattas de papperslösas kamp som lite avsides, en egen domän av personer som uteslutande kämpar för en administrativ status, med rent individuella mål. Sedan lång tid tillbaka tänker vänstern att solidaritet är att en gång om året gå och ropa ”so-so-solidarité avec les sans-papiers!” [”so-so-solidaritet med de papperslösa!”]. Vi ville frigöra kampen från det politiska ghetto den stängts in i och föra in den i en social rörelse, för att visa att målet för en immigrant kan vara samma mål som för vem som helst, papperslös eller inte, immigrant eller inte. Det är en lika allmän kamp som kampen för arbetarnas värdighet eller mot höjda levnadskostnader. Idéen är att sammanföra alla nuvarande krafter, inte i en position för anspråkslös solidaritet, utan för ett gemensamt syfte, med gemensamma mål. Det är en social rörelse som inte har sluppit undan repression. Från det att vi startade har många kamrater förts till förvaren, andra har deporterats till Italien, Spanien, Senegal, Elfenbenskusten, åter andra har lyckats ta sig tillbaka hit igen tack vare internationella politiska nätverk. Personerna i utlänningsfängelserna är politiska fångar på samma sätt som Gula västarna, det är aktivister som staten attackerat för att de kämpar för ett högre mål! Och det är ingen slump att det rör sig om den kategori av befolkningen som är allra mest utsatt för repression: immigranter som organiserar sig stör makten.

– Det är slående att se hur franska aktivister kunnat förkasta Gula västarnas rörelse och kallat dem  rasister, medan Svarta västarna omedelbart såg dem som en mäktig gräsrotsrörelse att inspireras av.

– Jag ser inte någon rasism hos Gula västarna, rasismen det är staten … Gula västarna kämpar mot staten, så de kan inte vara rasister, vi tar efter Gula västarna.

– I början av Gula västarnas rörelse, efter aktionen vid Comédie-Française, sa vi: ”Det är förvånande, de här personerna som attackerar flygplatser, som i Nantes, och som pressar de lokala myndigheterna, som i Puy, deras praktiker och stöd åt de papperslösa är tio gånger mer radikala än alla våra stödorganisationer.” [skratt]. I texten från Comédie-Française hade vi skrivit: ”Tack till dem som ockuperar rondeller och attackerar flygplatser där man deporterar oss och de myndigheter som fängslar oss.” Och vi fortsätter att tacka dem. Vi har kontakter med sammanslutningar av Gula västar och med regionala aktivistgrupper, det funkar jättebra, vi har en roll att spela där för att påminna dem om betydelsen av vår kamp. Vi står med alla rörelser som attackerar den rasistiska staten i praktiken. Det finns en gemensam förståelse för aktionen mellan Gula västarna och Svarta västarna: det syns i vad vi tar sikte på, det är två kamper för värdighet och vi har gemensamma fiender.

Hur och varför tog ni sikte på det andra målet för er kampanj, Elior?

– Frågan om arbete var aktuell. Vi beslöt oss för att slå till mot statsrasismens aktörer: företag som arbetar i förvaren, i fängelserna…

– Efter framgången på flygplatsen började folk känna till oss och vi tyckte att det var dags att hitta ett företag som exploaterar papperslösa och attackera det, för om den första kampen handlar om att få papper så finns också andra saker: folk som mördas, bor kasst, avskedas. När man attackerar ett företag och vinner då vinner man terräng, för andra företag kommer bli rädda för att anställa eller exploatera papperslösa, och åt andra hållet litar de papperslösa mer på sin makt. Jag får mer än tio samtal om dagen från folk som jobbar för Elior och som till exempel säger ”Jag visste inte om att det fanns en kamp men jag skulle vilja vara med på listan för att få uppehållstillstånd”, och som vill kämpa med oss.

– Meningen med kampanjen var att visa att varje mål vi tagit sikte på handlar om att belysa de papperslösas tillstånd, samtidigt som vi visar att det är mer än en administrativ status att vara papperslös. De valda målen avslöjar förtrycket och hur man tjänar pengar på det: Air France, till exempel, tjänar miljoner på att tvångsdeportera folk, droga dem, misshandla dem, som den där algeriern som dog i Sverige under sin deportation, offer för samma immobiliserande teknik som dödade Adama Traoré i Beaumont. Men så är det också frågan om arbete, de miserabla förhållandena, de företag som anställer papperslösa för att städa förvaren: Elior, Onet, Gepsa, Engie (f.d. GdF), ett offentligt företag som får papperslösa att arbeta i förvarscellerna! Under våra möten var frågor om konflikter på arbetet och uppehållstillstånd via arbetet inte särskilt aktuella, men vi valde Elior för att alla var eniga om en sak: Elior är ett företag som får papperslösa att arbeta mot papperslösa och det är oacceptabelt! På ett allmänt plan vill vi visa hur staten och företagen tillsammans organiserar exploateringen av papperslösa arbetare. Staten säger: ”Håll käften, arbeta som hundar så kommer er chef att ge er ett Cerfa [intyg som villkorar ansökan om uppehållstillstånd genom arbete] efter två år och bekräfta att ni är anställda.”. Men när man ber om ett Cerfa säger chefen: ”Håll käften annars får du sparken.”. Och när man går till myndigheterna, säger de: ”Utan Cerfa, inga papper.”. Cheferna befinner sig alltså i hjärtat av produktionen av papperslösa. Det är ett spel som kräver två aktörer, det skulle inte finnas någon exploatering utan både myndigheterna och cheferna: cheferna kriminaliserar och exploaterar folk, och myndigheterna organiserar förtrycket genom att låta dessa personer förbli papperslösa.

– Om de behöver dig behåller de dig, men om du ber om ett Cerfa får du sparken. Sen kommer du tillbaka och de förklarar att det är en win-win: du behöver pengar och de anställer dig trots att du saknar papper, förutsatt att du arbetar och håller käften. Alltid samma visa!

– De papperslösa är överlag rädda för att få sparken. Under kampanjen frågade vi till exempel var folk arbetade, men de vågade inte alltid säga det, av rädsla för att bli avskedade. Men under rörelsens gång, efter attacken mot Elior, vaknar vissa upp – även om andra fortsätter att vara rädda. Myndigheterna höll inte sitt löfte, och dessutom är de officiella mötestiderna för att ansöka om uppehållstillstånd till salu! Vissa anställda tar betalt kontant. För att få ha ett möte snabbare tar de 700 euro. Det görs affärer där möten med myndigheter säljs på svarta marknaden! Det har till och med skrivits om det i media. Det här måste få ett slut. Även om myndigheterna inte själva är direkt ansvariga för det så är de ansvariga för hur deras genomruttna anställda agerar. Det förstärker kaoset.

– Rörelsen är också ett sätt att länka samman Frankrike med länderna vi kommer ifrån, för det mesta före detta franska kolonier. I vårt pressmeddelande inför aktionen mot Elior skrev vi att affärsdistriktet la Défense representerar imperialismens hjärta, i vilket Elior deltar, liksom Thalès, Safran, som säljer vapen för att föra krig i Afrika och på annat håll. Politisk aktion i Frankrike som tar sikte på dessa fiender låter oss skapa en länk till motståndsrörelser i våra hemländer, som Sudan. Vi har tillsammans med sudaneser utfört antideportationsaktioner för att förhindra att kamrater deporteras till Sudan. Det var framförallt sudanesiska kamrater som organiserade Iftar,[7] i synnerhet föreningen Ila al-Amam (”Framåt”), samt kollektiven av tchadier som kämpar mot den franska inblandningen i deras länder. Vi försöker peka på hur varje organisering av immigranter behöver gå med på att kampen mot rasismen här i Frankrike också alltid innebär att attackera fiender som vi delar med revolutionärer från alla de här länderna. Vår solidaritet visar att folk inte längre är helt ensamma. Att säga att man vet sina rättigheter betyder också, numera, att när någon på ett boende har ett utvisningsbeslut så känner den inte längre skam för att säga det, man försöker inte dölja det. Man säger det, man kontaktar advokater som jobbar volontärt med oss. På det sättet har vi sen rörelsens början lyckats ogiltigförklara tiotals utvisningsbeslut, och numera sker regelbundet manifestationer utanför fängelserna och besök hos fångarna. Det är ett självförsvar från dag till dag mot det franska byråkratiska systemet. Alla dessa procedurer, tvångsutvisningar, överföringar till andra länder, har som mål att isolera de individer som säger till sig själva: ”Jag har mina problem, jag bryr mig om dem”. Från och med nu tar vi tag i det tillsammans för att bryta isoleringen, för att öppna utrymmen där vi har tid och styrka att agera tillsammans.

Hur gick förhandlingarna med Elior? Vad ville ni uppnå?

– De försökte sig på allt möjligt med oss: ledningen ville få oss att tro att det inte jobbade några papperslösa hos dem, men vi vet att det finns falska papper, byten, utbyten. Många arbetar med någon annans papper eller med falska papper.

— Vi förhandlade inte inom ramen för en arbetskonflikt. Vårt fokus var kravet på rätten till värdighet, att motverka exploateringen av papperslösa ställda mot andra papperslösa, och de enas deltagande i instängningen av de andra. Det var resultatet av texten vi skrivit tillsammans. Men när vi behövde förhandla begränsade ledningen oss omedelbart och vi tvingades hålla oss inom ramen för arbetskonflikter av fackmässig sort, eftersom de erbjöd oss Cerfa, vilka vi givetvis tog emot eftersom målet också är att uppnå saker rent konkret. Det intressanta är att man alltid tror att det enda papperslösa kan tänkas kräva är papper. Man vägrar tänka att de skulle kunna kräva något annat, att de kan anta universella begrepp om värdighet, att avskaffa fängelserna och så vidare. På ett eller annat sätt måste det vara så att de inte kan tigga om annat än en bit papper, de har inte rätt att komma med mer allmänna politiska krav. Det är den här föreställningen vi försökt slå sönder!

Är det därför ni inte har velat definiera er kamp som de papperslösas kamp? Har er rörelse ambitionen att omskapa uppdelningen och förhållandena för samarbeten mellan de papperslösas kamp, förortsrörelserna och andra sociala rörelser?

– De autonoma rörelserna går ofta ut på att sammanföra vardagskamperna med de kamper som motsätter sig ett helt system. Att kräva papper åt alla, kollektiva uppehållstillstånd, det går hand i hand med kampen mot systemet som producerar de papperslösa. Det är en kamp för friheten att få röra sig och bosätta sig var man vill, vilket är ett av slagorden som skapats över tid under de papperslösas kamper. Ett språkrör från ett boende kritiserade termen papperslös genom att säga: ”Att man kallar oss för det när man ser vår kamp, man kallar oss papperslösa som om det vore en skam, medan vi i själva verket har mängder av papper, bara inte de rätta”. La Chapelle Debout har sin grund i antirasismen som låter sig inspireras av de kamper som förts av autonoma papperslösa i det förflutna, som ockupationen av kyrkorna Saint-Ambroise och Saint-Bernard 1996, och dessförinnan kampen mot det dubbla straffet och förortsrörelserna, till exempel Immigrations- och förortsrörelsen [Mouvement de l’immigration et des banlieues (MIB)]. Kollektivets aktivitet och kamp började i tältlägren 2015 med skapandet av Brigader mot razzia, därefter kom Brigaden mot deportation, och kort därpå uppstod snabbt kampen för papper, för att bekämpa den repressiva treenigheten razzia-instängning-deportation som ligger till grund för den franska statens migrationspolitik.

– Något jag alltid har tänkt på är att immigrations- och förortskampernas historia motsvarar en immigrationskamp i bredare mening. Som när man gjorde motstånd mot polisvåldet till exempel, då uppstod med en gång kommittéer mot utvisningar och antideportationsaktioner för att förhindra att de som bodde i förorterna skulle deporteras. I de första tidningarna som Immigrations- och förortsrörelsen publicerade, Ekot från förorten [L’écho des cités], handlade tre fjärdedelar av texterna och kraven om frågor kring uppehållstillstånd och utvisning — på 80-talet var alla ”immigranter”. Men i dag när man pratar om polisvåld, till exempel, talar man om en kamp som förs av ”invånarna i förorterna” och inte av immigranter. Och för att tala om immigranterna som kommer hit i dag säger man migrant, papperslös, asylsökande eller exilerad, beroende på hur vänstervriden man är och vilka ord som är på modet. Vi själva säger ”immigrant”: föräldrarna som kom hit för trettio år sen och de som kommer hit i dag möter samma skit. Kategorin som var länken mellan de två kamperna, ”immigrant”, har försvunnit. I förorten talar man inte längre om papperslösa, trots att alla de boenden som organiserar sig i dag ligger i förorterna, och det är samma snutar som arresterar, trakasserar och mördar svarta och araber, med eller utan papper. Det är en självklarhet om man känner till de här kampernas historia. Men uppdelningen har skett och en sak är säker: det är en uppdelning som staten har installerat, och vi försöker bekämpa den för att på nytt få ”immigrant”, som en bred kategori, att inkludera polisvåld, kriminalisering, fängelsesystemet och klasskampen. Allt det finns i de papperslösa immigranternas kamp, som är en allomfattande kamp och som inte bara har en pappersbit som mål. På vissa boenden försöker vi få till kommittéer från närområdet för att det ska skapas en länk mellan de som bor på boendena och de som bor i orten. Det är det som slår mig och som jag skulle vilja skapa: just den länken.

– Det finns också annat vi vill förändra med hur de aktuella kamperna tänks och organiseras: man måste göra sig av med idéen att om man är aktivist som har papper så är det enda man kan göra för de papperslösa något socialt, som att följa med dem till myndigheter i deras individuella ärenden, och att det inte går att kämpa tillsammans. I det nuvarande klimatet finns två ”kriterier” för att förstöra de papperslösa immigranternas kamp. För det första kommer alltid den här frågan: är migranterna manipulerade av aktivister? Det är rasistiskt att tänka att migranterna nödvändigtvis är manipulerbara … Det är ett argument som passar fascister, chefer och snutar. Skulle man säga om strejkande arbetare att de är manipulerade av facken eller av aktivister? Men när det gäller migranter händer det hela tiden. De har inte rätt till en politisk åsikt eller att göra strategiska val. För det andra finns föreställningen att om man inte är berörd kan man inte aktivera sig, för att man kommer ”utsätta de papperslösa för fara”. Efter en aktion är det alltid någon som invänder att man utsätter de papperslösa för fara, som om de papperslösa själva inte visste vad de höll på med när de för sin kamp, och som om de inte alltid redan var utsatta för fara när de går från jobbet eller hoppar på tunnelbanan. Att vara del av en politisk kamp är tvärtom att lämna isoleringen. Att organisera sig tillsammans skapar ett skydd, det är att praktisera självförsvar. Det är ursäkter för att ogiltigförklara de papperslösa immigranternas kamp, som inte anses tillräckligt sexig, eftersom det där finns saker att förlora för de som har papper, nämligen klass- och rasintressen. Vi måste göra oss av med de här två reflexerna som för oss tillbaka till den humanistiska paternalismen.

– Av alla de här anledningarna uppmanar vi alla sektorer som kämpar att ansluta sig till rörelsen, för alla kamper förkroppsligas i de Svarta västarnas rörelse: kampen mot statsrasismen och imperialismen, mot löneexploateringen, kampen mot fängelserna, den antifascistiska rörelsen. Man måste stödja den här rörelsen för den angår alla. På frågan om vilken position de aktivister som redan har papper bör ta, säger vi: ”Varken bakom eller framför, utan tillsammans och med kamraterna”. Immigranten är vare sig ett offer att hjälpa eller en vilde att jaga bort, immigranten är ett politiskt subjekt som kämpar för värdighet! Aktivisterna i rörelsen som har rätt papper är varken humanister eller räddare, utan kamrater som kämpar sida vid sida med kamraterna som har fel papper, mot rasismen. Vi startade kampanjen ”Svarta västarna söker premiärministern”, vi skrev en text som offentliggjordes, och dessutom måste det sägas klart och tydligt att målet är att ha ett möte och förhandla med premiärministern. Vi vill inte prata med inrikesministern, för vi vill komma bort från det polisaktiga förmyndarskapet som påtvingas våra kamper. Vi vill bekräfta den politiska dimensionen av vår kamp och förhandla med premiärministern om uppehållstillstånd för alla papperslösa som bor i Frankrike.

– Hur som helst har vi massor av stöd nu, alla vill arbeta med oss! Och så finns det den här gamlingen på mitt boende som har bott i Frankrike sedan 1963 och som erkänner det specifika med vår rörelse, som erkänner vårt mod. Vi fortsätter till slutet, vi ger aldrig upp.

Efter att den här intervjun ägde rum har det skrivits mycket om Svarta västarna i och med deras ockupation av Panthéon den 12 juli 2019. Målet var att ockupera en symboliskt viktig plats som tillhörde staten och att stanna där, flera nätter om det skulle behövas, i syfte att få till ett möte med premiärministern och inleda förhandlingar om uppehållstillstånd åt alla utan att gå igenom ärendena fall för fall, för att försöka upphäva myndigheternas kriterier. Målet var också att uppmärksamma våldet vid gränserna och att högtidlighålla de som dött på Medelhavet eller under resan, samt att understryka att det är staten som skändar dessa döda genom att organisera detta rasistiska våld mot immigranterna, och inte Svarta västarna som ”skändar” Panthéon. Aktionen var en framgång eftersom 700 Svarta västar ockuperade monumentet, polisen på plats förde vidare kraven och begäran om ett möte i Matignon. Men Édouard Philippe föredrog att ignorera denna begäran och twittrade om ”återställandet av den allmänna ordningen” när ockupanterna fördes ut. När de kommit ut från Panthéon följde en våldsam repression som det har pratats mycket om i media. Detta våld har på intet sätt förstört rörelsen: alla de som fördes till förvaren släpptes igen och ingen har deporterats, tack vare rörelsens politiska och juridiska självförsvar och tack vare solidaritet från många håll. De som skadades har fått vård. Svarta västarna har därefter åter samlats och hållit stormöte för att besluta om kampens fortsättning, och den repression de fick utstå har inte skrämt någon. De Svarta västarnas vrede och beslutsamhet har aldrig varit större!

Svarta västarna är en självorganiserad, radikal rörelse bestående av personer som lever i papperslöshet, immigranter och migrantarbetare.

[1] I Frankrike finns ett system av social housing, subventionerade sociala bostäder som bland annat riktar sig till migranter och migrantarbetare, utan direkt motsvarighet i Sverige. [övers. anm]
[2] Plattformen för aktivistundersökningar har med vänlighet tillåtit publiceringen av den här intervjun, som också finns tillgänglig på deras hemsida.
[3] Ett förvar. [övers. anm]
[4] Han blev utvisad till Dakar efter femtio dagar i förvaret.
[5] Elior har förbundit sig till att underteckna Cerfa [intyg som villkorar ansökan om uppehållstillstånd genom arbete] åt Svarta västarna.
[6] Den 19:e maj 2019 ockuperade 500 Svarta västar terminal 2F på flygplatsen Roissy-Charles-de-Gaulle under flera timmar, med kravet att få ett slut på utvisningar och för att uppmärksamma att Air France verkställer deportationer. Det var den första aktionen i kampanjen ”Svarta västarna söker premiärministern”, vilken försöker kringgå myndigheterna och upprätta ett maktförhållande med premiärministern i syfte att förhandla fram ett kollektivt uppehållstillstånd.
[7] Måltid som bryter fastan under Ramadan. Det rör sig här om ”Iftar för den organiserade kampen” den 2:a juni 2019 på torget Halle Pajol.

Ursprungligen publicerad i tidskriften Vacarme nr 88, 10 oktober 2019.