Första gången jag märkte av det gick jag i första klass. Skolan låg i Teherans finaste kvarter, där vi råkade leva och bo trots att vi inte alls var rika. Jag var sex år gammal och visste med säkerhet att någonting var annorlunda med mig.

Själva skolan vande jag mig vid, men jag minns inte om jag fick några vänner under åren jag gick där. Efter kriget flyttade vi till Kermanshah och jag började i en annan skola. Det var ett av de svåraste åren i mitt liv. Inget hos mig påminde om de nya klasskamraterna. Jag var blyg och vågade inte prata, med min kraftiga Teheran-dialekt. Precis som på varenda plats i världen vinner huvudstadsdialekten, men jag hade inte möjlighet att spela något sådant spel. Skolan var betydligt större än min förra och jag var den enda som pratade på ett annat sätt. De drev med mig allihop, även lärarna.

Där kände jag det igen.

Men egentligen började det inte vid skolstarten, utan tidigare än så. På släktträffarna, när det frågades om varför jag inte hade några syskon, varför jag inte hade tvingat mina föräldrar att skaffa mig systrar och bröder. Det var plågsamt att ställas till svars för det. Jag var det enda ensambarnet bland nära och avlägsna släktingar och vänner.

Inuti mitt huvud: Jag vet inte. Jag vill inte veta. Och vad är det för fel på hur det är nu?

Till slut fick jag en vän i skolan. Shabnam. Skolan kontaktade min mamma för att berätta att det var något fel på hennes dotter. Hon skaffade sig vänner bland de äldre eleverna, något som var oacceptabelt. Från den dagen kunde jag och Shabnam bara hälsa försiktigt på varandra i korridoren. Jag minns hur svårt det var för oss båda.

Det blev inte bättre, varken i gymnasiet eller på universitetet. Jag fick vänner men kom dem aldrig riktigt nära. Mitt utseende, mina intressen och mitt sätt att vara var aldrig som det förväntades. Ingen var intresserad av att läsa tidningar eller köpa diktsamlingar. Alla ville ha välvda, tunna ögonbryn, men jag tyckte om mina raka, snudd på tjocka, och ändrade inte på dem. Det fick mig förstås att återigen se annorlunda ut, och som den otrendiga tjej jag var välkomnades jag inte in i någon gemenskap.

Men även om det gjorde mig ledsen att inte tillhöra någon grupp av vänner, så var jag självsäker och rätt så stolt över mig själv. Jag märkte att jag kunde samtala om politik, kvinnors och arbetares rättigheter, poesi och sådant som rapporterades på nyheterna, vilket mina tjejkompisar inte alls kunde.

Vid det här laget hade jag börjat förstå att det inte bara var andra som avvisade mig. Inte heller jag accepterar människor så som de är. De bedömde mig utifrån min dialekt, mitt utseende, min musiksmak – och jag gjorde detsamma. Oftast slutade det med att vi inte hade något gemensamt att prata om. Jag hade tråkigt i deras sällskap och sökte mig till vuxna, som mina föräldrars vänner.

Jag är i Sverige. Här kommer jag att möta och erfara nya sätt att avvisas på, det är inte nödvändigtvis alltid jag själv som blir avvisad, men jag kommer oavsett vilket att känna så.

När jag kom hit var det trendigt bland vita kulturpersoner att man var flykting, mindre populärt hos andra flyktingar. Iranier som kommit hit många år tidigare fruktade att vi skulle be om hjälp eller pengar, och ignorerade oss därför fullkomligt. Inte heller var vi populära hos syrier. Jag kom precis samtidigt som många syrier tog sig till Sverige på flykt undan Bashars förtryck av oppositionen i landet, där han fick god hjälp av Iran. När en vän till en vän fick reda på att jag var iranier, vägrade han skaka hand med mig. Att många av de afghanska flyktingarna varit flyktingar redan i Iran räcker för att förklara deras känslor för oss iranier.

Jag delade en lägenhet på flyktingboendet med tre andra tjejer, varav två från Afghanistan. De gjorde vad de kunde för att göra tillvaron omöjlig för mig. Men Safiah, den trjedje tjejen, gjorde allting enklare. Eftersom vi alla var flyktingar och befann oss på samma plats fick vi möjlighet att erfara hur vi upplever varandra. För att inte tala om alla de iranier som fortfarande tycker att de är finare flyktingar än afghaner, syrier och arabisktalande från andra länder som är flykting-flyktingar. Till det kan vi lägga all vit rasism mot flyktingars liv. En afghansk flykting avvisas alltså av iranier och svenskar, en iransk flykting avvisas av andra iranier, afghaner och syrier, en arabisktalande flykting avvisas av iranier och svenskar…

Jag råkade befinna mig på rätt plats vid rätt tidpunkt, och kanske betedde jag mig ”vitt” – jag åt fläskkött och lakrits, drack alkohol, sminkade mig inte särskilt mycket, och så vidare. Jag hade tur. Jag umgicks med mina svenska vänner och det skyddade mig från att bli påhoppad av andra flyktingar. Dynamiken förändrades så fort en svensk vän var med. Iranska män, och män från Mellanöstern generellt, uppförde sig artigt och trevligt, men så fort de svenska vännerna försvann blev det en mardröm. Jag var ensam här. Ingen familj, ingen man, vilket i deras huvuden innebar att jag saknade allt, jag var svag, behövde hjälp och det var de som kunde träda in och ge mig det. I deras huvuden befann jag mig inte i en position där jag kunde avvisa dem, jag borde vara tacksam att de alls sett mig. Mitt enda sätt att hantera dem när de blev elaka, oförskämda, lömska och förnedrande var att återigen gömma mig bakom mina svenska vänner, eller lägga mig i sängen och gråta.

Det låter kanske som att det är jag som avvisar dem, men jag gör det inte från någon trygg plats. Det var rädsla alltihop, en känsla av att vara liten, utsatt och vilsen. Av att vara ledsen, gömd, tyst och skamsen över situationen.

Men saker och ting förändrades. Jag behöver inte längre försöka gissa varifrån någon kommer i ett försök att skydda mig själv. Jag känner inte längre att jag behöver vara extra försiktig i mäns sällskap. Jag dyker upp och du ska behandla mig som den människa jag är, jag kommer inte att försöka gömma mig eller lägga mig och gråta över något du gör. Jag kommer försöka hjälpa dig att förstå att jag inte avvisar dig.

Samira Motazedi är född och uppvuxen i Iran. Idag bor hon i Göteborg och måste vart tredje år söka nytt tillstånd för att få uppehålla sig i Sverige. År 2017 gav hon ut boken En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran och i boken skriver hon bland annat om sina erfarenheter av det svenska asylsystemet. Samira skriver också regelbundet för tidskriften Artikel 14.