Strejk mot inskränkningar av aborträtten, strejk mot Trump och Brexit. Migrantstrejker, transnationella hamnkonflikter och kamper inom logistiksektorn. Vårdkamper som spiller över och drar resten av samhället med sig och medborgare som tar vården i egna händer. Feministisk strejk på internationella kvinnodagen, utlyst i över 40 länder. Kvinnor arm i arm, ute på gatorna, världen över, i ett rungande nej mot patriarkalt våld.
Strejken är tillbaka och den är social.
Social på samma sätt som i Stockholms tunnelbana för ett antal år sen, då bolaget Connex hade sparkat en lokal klubbordförande för att han slagit larm om säkerhetsbrister. Sekos lokalklubb gick ut i vild strejk, SAC syndikalisterna backade upp den vilda strejken genom att lägga ett eget solidariserande strejkvarsel, samtidigt som en grupp pendlare öppnade spärrarna och genomförde en avgiftsstrejk där man erbjöd resenärer att istället skänka en slant till strejkkassan. De tågchaufförer som inte fick strejka tittade åt ett annat håll när någon drog i nödbromsarna på deras tunnelbanor.
I samband med det uttryckte Connex VD i media att de helst hade sett att konflikten stannade mellan dem och den enskilde arbetaren, men att det nu har blivit en polariserad konflikt; som en fotbollsmatch där alla skulle hålla på ett lag. När publiken dessutom hoppar ner på planen och blandar sig i matchen, förklarade VD:n upprört, då går det bara inte längre.
Utan att veta om det hade han givit den perfekta illustrationen av den sociala strejken. En myt att föra vidare, som i blixtbelysning ger en bild av vad det handlar om: att hålla på sitt lag, storma planen, sprida konflikten. Det är det vi menar när vi pratar om att socialisera kamperna – det är vad den sociala strejken går ut på.
För kapitalet gör allt för att isolera oss.
Blockader, picketering och solidaritetsåtgärder förbjuds. Sammanhållningen neutraliseras genom representanter, av politiska partier och förhandlingar som individualiseras och hålls bakom stängda dörrar.
På ett transnationellt plan skiktas vi upp av den globala arbetsdelningen och nationalstaten. På samma sätt som ”kvinnligt reproduktivt arbete” ställs mot ”manligt produktivt arbete”, ställs arbetare i västvärlden mot arbetare i utvecklingsländerna. Rasifierade arbetare ställs mot inhemska. Illegala arbetare mot dem med medborgarskap.
Den sociala strejken är medicinen mot allt detta – och den sprider sig som ett virus.
Som svar på splittringen rör sig den sociala strejken utanför den svenska korporativa modellens ”normalprocess”. Den socialiserar konflikten istället för att isolera den, tar den bortom förhandling, mediering och reformistisk representation. Den överskrider gränserna mellan nationer och grupper och använder de intressen som förenar oss som ett vapen mot kapitalet.
Den sociala strejken är när vi kollektivt vägrar att låta oss separeras från varandra för att istället storma planen och ändra reglerna.
Och i senaste numret av Brand har vi samlat alla möjliga exempel på det.