Kriget mot kommunen – Kommunen mot kriget

Europa har gjort Erdogan till sin nya gränsvakt. Västs krig i Mellanöstern har återvänt hem. Samtidigt står Bakur och Rojava klämda i kampen mot Daeshs Kalifat och Erdogans Imperium. Josef Yusuf ger en bakgrund till den kurdiska kampens senaste uppsving.

En gemensam känsla av att ett världskrig pågår sprider sig. Också i Europa har konsumenterna vaknat upp från sin dröm för att upptäcka att deras ledare har fört krig på annat håll i åratal och att dessa krig inte är enkelriktade. Drönare och självmordsbombare – vapen som avslöjar assymetrin hos de krigsförande – för med sig död och förstörelse till den globala stadens kvarter, från Raqqa till Bryssel och från Beirut till Istanbul. Det är deras krig men våra döda.

Man kan ha invändningar mot valet av tid och taktik, men det vore hyckleri att skilja på Rojavas (västra Kurdistan, Syrien) självförsvar mot Kalifatet och det som pågår i Bakur (norra Kurdistan, Turkiet) där man nu försvarar sina städer och kvarter mot Davutoglu och hans herre Erdogans nekropolitik. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk, och som besitter åtminstone en liten förmåga att navigera i det förorenade slagfältet som infosfären utgör, kan ha undgått att se den turkiska statens brutalitet mot den kurdiska frihetsrörelsen. Städerna under attack är inte bara de fattigaste i landet, de besitter även en organisatorisk rikedom i egenskap av att vara rörelsens starkaste fästen där Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) inte kammar hem mer än en handful röster.

Att ödelägga, att slakta, att tillskansa sig under falska titlar, kallar de imperium; och där de skapar en öken, kallar de det för fred. (Tacitus)

Krig är avsaknaden av fred. Fred kan därmed endast få en mening i ett sammanhang av självförsvar. En fred utan självförsvar, en fred som inte för med sig skydd kan förvandlas till underkastelse och slaveri. Den fred utan skydd som liberalismen påför folket och samhället, detta spel som kallas demokratisk stabilitet och konsensus, är ingenting annat än fördolt borgerligt klassförtryck framtvingat med militärmakt; det är en fortsättning på kriget, om än på kamouflerat sätt. (Abdullah Öcalan)

I. Kriget mot kommunen

Den 7 juni tog sig Folkens demokratiska parti (HDP), som är den parlamentariska grenen av rörelsen, in i parlamentet. Valkampanjen mötte en våg bestående av över 170 våldsamma attacker på partibyggnader och partiarbetare som kulminerade i Diyarbakir (Amed på kurdiska) då två bomber exploderade ett par dagar innan valet. Trots flera döda och hundratals skadade tog sig HDP in i parlamentet med 13% av rösterna och AKP miste därmed den egna majoriteten och på så vis gick Erdogans planer på att ändra konstitutionen och införa presidentialism i stöpet.

Tvärtemot Erdogans önskan och förutsägelse så föll aldrig Kobane. Det otroliga motstånd som YPG/YPJ satte emot, oktoberrevolten – Serhildan – och det transnationella solidaritetsarbetet baserat i Suruc på den turkiska sidan av gränsen satte stopp för Kalifatet. Brödraskapen i Egypten och Tunisien är sedan länge borta ur leken. När Sultanen gick ännu ett geopolitiskt nederlag tillmötes då YPG/YPJ befriade Tell Abyad (Girê Spî‎) den 16 juni hade hans imperiella drömmar definitivt krossats. De kurdiska segrarna i Rojava och misslyckandet med att bli kvitt Assad sved och inte heller ser det ljust ut för Erdogans proxyarméer i Syrien.

Med smärtsamma minnen av Gezirevolten 2013 och med en revolution som ekar över den kurdiska geografin utan att känna sig vid nationalstaternas gränser klädde den trängde Sultanen om sig till ultranationalistisk general. Genom att sätta igång spänningens strategi i sann (västerländsk) Gladioanda sprängdes självmordsbombare i Suruc och under fredsdemonstrationen i Ankara. Thanatos bomber och tvillingen Hypnos media producerade det nödvändiga nationalistiska samtycket för att säkra en seger för AKP i omvalet den 1 november, för att belägra de kurdiska städerna och slå ner på rörelsens militanter, aktivister, politiker, journalister och akademiker men också på andra socialistiska grupperingar i västra Turkiet.

Erdogans manöver kan närmast beskrivas som en kupp och den följande perioden som ett försök till politiskt folkmord. “Vi kommer att rensa ut dem från hem och hus” sade Davutoglu medan Erdogan lovade att de som gör motstånd “kommer att begravas i de vallgravar de grävt”. Politiskt och ekonomiskt välsignade av Merkels Europa tömde man mer eller mindre gator och torg i väst med våld och skräck samtidigt som man i de sydöstra delarna av landet släppte lös specialstyrkorna för att bomba hela kvarter, bränna människor levande i Cizres källare och för att dra deras skändade kroppar efter kolonialismens militärfordon. Hundratals män, kvinnor och barn har mördats och hundratusentals tvingats på flykt medan städerna alltmer liknar Kobane i ruiner.

Syftet med dödsturnén är att bryta upp den sociala sammansättningen bestående av fattiga men ytterst välorganiserade människor. För att befästa kontrollen är det andra steget att återuppbygga de sönderbombade kvarteren där isolerade och skuldsatta individer snällt ska betala hyra eller lån och lydigt åka mellan arbete och hem och bara stanna till för att besöka något av de många köpcentrum eller moskéer som AKP:s affärsmän har byggt. “Även om inga sammandrabbningar hade pågått i regionen skulle områden som Sur, Silopi och Nusaybin behöva genomgå en stadsförändring eftersom dessa platser har lidit av irreguljär urbanisering i decennier” erkände Davutoglu. Han tillade också att de kommer att återskapa Sur, som är den centrala historiska delen av Diyarbakir, så att det liknar Toledo i Spanien. Exproprieringsplanerna för Sur är klara och åtminstone 4000 lägenheter ska byggas av TOKI – den hänsynslösa administrationen för bostadsbygge som sedan 2003 lyder direkt under regeringen. TOKI fungerar också som en privatiseringsmaskin och bygger även polisstationer och andra säkerhetsbyggnader men är kanske mest känd för stadsomvandling och stadsförnyelse. I Istanbul har många områden råkat ut för TOKI-fieringen, väl beskrivet i dokumentärfilmen Ekümenopolis från 2012 och (om än lite ytligare) i VICE News inslag om gentrifieringskrigen i Istanbul.

Business as usual, med andra ord. Turkiet har till och med gjort sig en slant på inblandningen i Syrien. Efter att ha blivit rånade på sina besparingar väntar de mest underbetalda och osäkra jobben alla de miljoner av flyktingar som tagit sig över gränsen. Till och med de syriska barnen sätts i arbete – endast en tiondel har tillgång till utbildning i Turkiet. Miljoner av lägenheter som stod tomma fylldes och hyrorna steg vilket sköt bostadsbubblan på framtiden. Alla de vitvaror som de nyanlända sedan köpte gav en ytterligare injektion i ekonomin. Det är ingen hemlighet att Turkiet tjänat på Syrienkatastrofen och fortsätter att göra så genom hyperexploatering av arbetarna och avskyvärda affärer med det åldrande Europa som också är i behov av arbetare. Även muren man bygger längs gränsen till Syrien med inspiration från Israel har, förutom att den delar den revolutionära geografin i två, en ekonomisk dimension. Smuggling var länge en massaktivitet för boende intill gränserna. Efter att Turkiska flygvapnet släppte bomberna i Roboski 2011 som dödade 34 personer, flest barn, har smugglingen alltmer monopoliserats i händerna på en liten elit och därmed är inkomsten strypt för många. Det skulle heller inte förvåna om den turkiska staten kommer att försöka placera syrierna i kurdiska områden för att förändra demografin, precis som pappa Assad gjorde i Rojava på sin tid.

Om klasskriget uppifrån stavas austerity (åtstramningar) i Europa stavas det krig i Turkiet. Kriget framträder ännu en gång som en direkt attack på arbetarna och de fattiga och de revolutionära processer och motstånd mot statens och kapitalets herravälde. Bombernas oljud har tystat klasskampernas sång, från de vilda strejkerna i bilfabrikerna och gruvarbetarnas protester till kamperna mot de hydroelekriska kraftcentralerna – kriget krävdes för att bryta upp dem.

Men vad handlade då freden om?

När AKP kom till makten 2002 konsoliderade sig den omstrukturering som tvingats fram av den kurdiska kampen. Den väpnade kampen hade öppnat upp för partipolitiken som i lokalvalet strax innan millenieskiftet gav ett kurdiskt parti makten i trettiosju kommuner i Bakur. Det hade alltså blivit omöjligt för staten att fortsätta hindra kurdernas politiska, kulturella eller ekonomiska uttryck och krav med militära medel. Den omstrukturering som följde bestod av säkerhet, kontroll, social och ekonomisk utveckling i linje med det globala nyliberala projektet. Vissa restriktioner lyftes, till exempel på det kurdiska språket. Nu skulle en ”välvillig stat” ersätta krig och försummelse med investeringar under en Pax Ottomana kring ett (verkligt) nyliberalt och (inbillat) muslimskt broderskap som också var den imperiella ideologin som drev geopolitiken.

Kriget med dess undantagstillstånd, utegångsförbud och utomrättsliga avrättningar (som nu är tillbaka) till stor del vika för godtyckliga kroppsvisitationer och förhör, massarresteringar och åtal i oregelbundna perioder av eldupphör. Det som kallas för fredsprocessen är egentligen en väldigt kort period på ett par år mellan 2013-2015 men fram till sommaren förra året hade militära åtgärder haft en relativt lågintensiv karaktär under AKP:s styre. Polisiära åtgärder har däremot varit högintensiva. Under en lång tid var skarp ammunition inte favoritvapnet för att döda kurdisk ungdom utan tårgaspatroner riktade mot deras huvuden.

Säkerhetsregimen stärkte sitt grepp om den kurdiska regionen genom att bygga infrastruktur, polisstationer och högsäkerhetsanläggningar som till exempel kontrollstationer i bergen. Ofta gick dessa projekt med fokus på säkerhet hand i hand med profit. Så ligger det till i fallet med ”säkerhetsdammarna” som både ger bättre övervakning och elektricitet. Motorvägarna man byggde förde med sig bättre polisbevakning samtidigt som de ökade och underlättade cirkulationen av varor och tjänster och gav bättre förbindelser från regionen till de nationella och internationella marknaderna. Investerare lovades billig arbetskraft och turistsektorn växte. Genom förmyndaraktiga allmosor åt de fattiga och affärslöften åt de mer välbeställda ordnade AKP väljarstödet.

Genom att stärka organisationer, institutioner och lokala myndigheter ökade statens auktoritet samtidigt som nyliberal governance kunde konsolidera sig i regionen. Det huvudsakliga redskapet för nyliberal utveckling och säkerhetspolitik i området heter Sydöstra Anatoliska Projektet, känt som GAP. Detta gigantiska projekt innefattar mängder av sektorer som lantbruk, irrigation, hydroelektrisk kraft, infrastruktur för stad och landsbygd, skogsnäring, utbildning, vård och hälsa.

GAP, som hade funnits länge, reformerades i enlighet med den nyliberala modellen. Genom att inrätta regionala utvecklingsbyråer som grundade sig på deltagande och samarbete mellan den privata sektorn, myndigheter och icke-statliga organisationer ställde staten andra aktörer mellan sig och folket. För den turkiska staten betydde detta att man inte bara slapp viktiga kostnader då privata och icke-statliga aktörer tog över vissa områden, man kunde även nå folket via dessa aktörer då statens rykte naturligtvis var väldigt dåligt. GAP gick från att vara ett ganska renodlat projekt för infrastruktur till att även bli ett socialt utvecklingsprogram. För folket innebar det att rånet av deras naturresurser till priset av ekologiska katastrofer fick sällskap av de sociala programmen som med hjälp av diverse övervaknings- och kunskapsteknologier kunde administrera livet och assimilera befolkningen. Med dammbyggen hamnade byar och historia under vatten, ofta efter att byborna själva fått anställning att bygga dessa i brist på inkomstmöjligheter. I de sociala projekten kunde kvinnor få betalt för sömmeriarbetena samtidigt som de fick lära sig läsa och skriva – på turkiska, som i folkets ögon är ockupationsmaktens språk.

Byväktaresystemet försvann aldrig, tiotusentals är fortfarande avlönade av staten, och en efterföljare till Gendarmeriet för underrättelse och terrorbekämpning (JITEM) går att finna i dagens Esedullah Team (Allahs lejon). Dessa paramilitära styrkor var under 90-talet ökända för försvinnanden, våldtäkter, mord och tortyr. Esedullah Team liknar enligt uppgifter Kalifatets krigare snarare än specialstyrkor och består även av utlänningar. Precis som Turkiet finns i Kalifatet, finns Kalifatet i Turkiet. Där som här är massaker deras specialitet.

Assimilationspolitiken, exploateringen och herraväldet försvann aldrig med omstruktureringen utan förändrades efter Chicagoskolans recept blandat i en islamistisk sås. Den nyottomanska freden var med andra ord ingenting annat än det imperium och den öken Tacitus talade om, och det mesta tyder på att nästa fredsförslag som kommer från staten och kapitalet inte kommer att vara annorlunda.

I detta scenario måste vi arbeta hårt för att krossa diskursen som likställer det våld som används i självförsvar med statens. Denna diskurs reproduceras av mördarnas medbrottslingar och är helt blind för kurdernas situation. Precis som palestinierna idag eller partisanerna igår kan de inte tvingas att lägga ner sina vapen så länge som deras existens är hotad. Vi måste fortsätta insistera på fred men på en hedervärd fred, som rörelsen uttrycker det, baserad på rätten till autonomi och självförsvar. Alternativet till den kapitalistiska moderniteten heter i rörelsens vokabulär demokratisk modernitet, en materiell verklighet som kräver självförsvar men som definitivt inte stannar vid det.

Den verkliga antitesen till Imperiet självt – det vill säga till statsmakten […] – var Kommunen. Det var en revolution mot staten själv, mot denna övernaturliga abort av samhället, ett återtagande av folkets samhällsliv av och för folket själva. Det var ingen revolution för att föra över det fruktansvärda maskineriet för klassherravälde från en fraktion till en annan. […] Kommunen var dess definitiva negation och därmed början på 1800-talets Sociala Revolution. Vad än dess öde blir i Paris, kommer den att göra le tour du monde [en världsomspännande resa]. (Karl Marx)

Vårt grundläggande paradigm måste innebära organiseringen av folket underifrån och upp i kommuner. Denna praktik måste bestå av praktiska lösningar på vardagliga problem. Vi kan endast bringa socialismen till liv på detta sätt. Pariskommunen var en bra början, men den förblev oförstådd. Om den hade varit framgångsrik hade den socialism som Marx önskade kunnat ha utvecklats. Men med tiden utvecklades en förståelse om att socialismen endast kunde byggas med hjälp av staten. Men staten kan aldrig vara socialistisk, det kan endast samhället vara. (Abdullah Öcalan)

II. Kommunen mot kriget

När stat och kapital omstrukturerade gick rörelsen igenom en svår tid tills man mäktade med en nysammansättning under de nya förhållandena. Vid sidan av de ekonomisk-politiska förändringarna omdanades också den kurdiska demografin. När turkiska säkerhetsstyrkor brände ner och evakuerade tusentals byar med våld under 90-talet tvingades miljoner kurder till städerna. Diyarbakir, Batman (Êlih) och Van blev till metropoler, medan Cizre och Yüksekova (Gever) blev till stora städer då befolkningarna ibland så mycket som tredubblades. Många tog sig till Europa och till de stora städerna i Turkiet. Man brukar skämtsamt tala om KurdIstanbul då staden har den högsta kurdiska befolkningen av alla städer. När miljoner firade Newroz i Izmir 2015 utlöste det kommentarer om ett rodnande Diyarbakir. Hundratusentals lämnar dessutom varje år Bakur för att säsongsarbeta vid Medelhavet, den Egeiska kusten eller vid Svarta havet.

De geografiska gränserna mellan Turkiet och Kurdistan blev på sätt och vis suddiga. Som en parantes kan man nog även säga att gränsen mellan rörelsen och staten också hade blivit mer suddig i och med valsegrarna och intåget i institutionerna (Detta förde även med sig den institutionella politikens sedvanliga uppgörelser styrda av personliga vinstintressen på vissa håll, men dessa är bortom denna artikels syfte. Det räcker med att säga att många kontrakt inte borde ha skrivits på. Idag är dessutom gränsen åter knivskarp då många politiker har fängslats). Den kurdiska sociala sammansättningen hade i vilket fall som helst blivit övervägande urban och huvudarenan flyttade således ner från bergen ovanför byarna till städerna.

I denna nya politiska, ekonomiska och demografiska kontext behövdes ett nytt organisatoriskt förslag. Detta kom från Abdullah Öcalan. I över tio års tid har rörelsen utgått från hans paradigm och rörelsens ständiga expansion visar ständigt hur adekvat detta är. Utan att någonsin lämna Vägen till Kurdistans Revolution, lyckades rörelsen förändra sig i enlighet med den globaliserade världen och den sociala sammansättningen som befolkar den. Metamorfosen var möjlig genom en mesopotamisk översättning av socialismen som visste att de kurdiska muntliga historierna om gångna tiders revolter och motstånd var av större värde än hammaren och skärans språk och estetik.

De militanter som nu försvarar sina städer och kvarter med hjälp av både Molotov och Kalashnikov bygger inte bara barrikader och organiserar självförsvar. De är också en del i byggandet av en rad autonoma motinstitutioner underifrån som saboterar statens sociala herravälde. ”Ju mer stat, desto mindre demokrati” säger Serok Apo, som ledare Öcalan kallas i folkmun. Demokrati i den kurdiska frihetsrörelsens vokabulär har alltså ingenting med den amerikanska produkten som med våld exporterats till resten av världen sedan andra världskrigets slut. De nationella befrielserörelserna och realsocialismen gav en gång näring till rörelsen. Idag har socialism som social planering och organisering av det produktiva arbetet för ackumulationens skull under nationalstaten definitivt förlorat sin historiska nödvändighet och åtråvärdhet. Istället för att ta över statsmakten, eller ens krossa den, menar Öcalan att man måste ”begränsa staten, göra den mindre, trimma dess bläckfiskliknande armar över samhället och på så vis öka möjligheterna för frihet och jämlikhet”. Enligt denna devis har man alltså organiserat sig i råd och kommuner, från gatorna till kvarteren och från byarna till städerna, överallt i landet mellan de två floderna. Kvinnorna har med rörelsen fått en helt ny roll i samhället och myllret av sammanslutningar, allt ifrån ekologiska kooperativ till kulturella kollektiv, har givit folket ett oerhört rikt liv.

Bara i Diyarbakir finns över 60 kvartersråd och trots att dessa är lagliga sammanslutningar har de varit mål för en ohygglig repression och närmare tiotusen gripna. Detta vittnar inte bara om statens rädsla för rådens motmakt utan också om hur många liv som politiseras i kvarteren där de verkar. Resultatet är en ofantlig kollektiv ansträngning som producerar och reproducerar form av liv i en strävan för oberoende från nationalstaten i det gemensamma byggandet av en demokratisk modernitet i och mot den kapitalistiska. Alltifrån osämjor grannar emellan till frågor om sophantering hanteras av råden som, där dem är starka, helt har ersatt statens inblandning. Avantgardet av militanter fann sin plats i den urbana miljön och genom att placera sig själva helt och hållet inom stadens fattiga sociala sammansättning kunde de involvera så gott som alla. Om det stämmer att det som var fabriken igår utgörs av hela staden idag är kvartersråden och kommunerna stadsfabrikens sovjeter.

Långt innan Sur belägrades hade några kvarter i den gamla stadsdelen rivits för stadsförnyelse. Precis som på många andra håll i landet, ville man få den fattiga befolkningen att flytta ut från de historiska delarna till TOKI-hus i stadens utkanter för att bereda väg för turismen och de välbeställda. Ingenting kunde någonsin byggas eftersom innevånarna var väl medvetna vad som pågick och att livet i de nya bostadsområdena, dit många har omlokaliserats, saknar den sociala sammanhållning och solidaritet som finns i Sur. På en platå sydväst om staden byggdes ett bostadskomplex som står tomt då folket vägrar att flytta in då platsen inte bara är en naturplats utan också av historiskt värde som omtalas i många legender. Byggplanerna som skulle förstöra det 8000 år gamla världsarvet Hevselträdgårdarna nedanför den historiska muren som omger Sur stoppades av rörelsen. Selahattin Demirtas, en av HDP:s två partiledare, besökte ungdomarna som ockuperade platsen under flera veckors tid och kallade motståndet – berxwedana Hewselê – för Diyarbakirs eget Gezimotstånd. Dessa kamper är bara några exempel men ger en fingervisning om hur svårt AKP:s nyliberala politik har haft det i Bakur. Dessa kamper, eller dem mot de hydroelektriska kraftcentralerna, mot elbolagets utsugning i form av omöjliga räkningar eller mot statens olika säkerhetsbyggen är nu under attack i den turkiska statens krig mot den abstrakta terrorismen och den konkreta sociala sammansättningen.

Att på bekvämt avstånd hålla på kurderna är inte tillräckligt, det kan inte ens en miljon gillatryck ändra på. När Europas regeringar öppet ger sitt stöd för massakrerna genom affärer och tystnad måste vi fråga oss hur vi kan motsätta oss kriget samtidigt som vi organiserar dess motsats – den sociala konflikten och undandragandet från statens tentakler. Det är nödvändigt att översätta de språk och praktiker som kommer ur de revolutionära erfarenheterna i Bakur och Rojava så att de kan få resonans hos de hybrida sammansättningar som befolkar våra städer. Kanske är detta den mest brinnande frågan idag, för oss som lever i metropolens öken under det globala kriget.

/ Josef Yusuf

Josef Yusuf bor i Istanbul och är en del av tidskriften Otonom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.