Den spanska skuldkrisen ledde till massiva protester. En antivräkningsrörelse växte fram, som jobbar med frågor om skuldavskriving och sociala rättigheter. Viktor Mauritz intervjuar Lotta, som är aktiv Plataforma de Afectados por la Hipoteca (Plattform för de påverkade av bolånen) och diskuterar hur skuldkrisen och bostadskrisen hänger samman och möjligheterna till motstånd.

Den politiska situationen i Spanien börjar närma sig kokpunkten. Det är valår, men ett valår som skiljer sig dramatiskt från tidigare sådana. Massiva demonstrationer och universitetsstrejker avlöser varandra samtidigt som tvåpartisystemet med konservativa PP och socialdemokratiska PSOE håller på att rämna. Nya partier både till vänster (Podemos, ”Vi kan”) och höger (Ciudadanos, ”Medborgare”) växer kraftigt i opinionsmätningar och gjorde stora framgångar i regionvalet i Andalusien i slutet av mars. Det senaste valåret, 2011, var inte heller likt tidigare sådana. När den amerikanska bolånekrisens internationella svallvågor nådde Spanien hösten 2007 började situationen i landet snabbt se hopplös ut. I ett land vars tillväxt i åratal varit beroende av en storskalig lånebaserad fastighetsbubbla blev konsekvenserna enorma. Massarbetslöshet, hemlöshet och omfattande nedskärningar bredde ut sig samtidigt som storbanker räddades med skattepengar av en regering som kallade sig själv socialistisk. Torgockupationen vid Puerta del Sol i Madrid 15 maj 2011, som uppmanade till bojkott av valet, fick en enorm genklang. Under etiketten 15M (för 15 maj, en etikett som kommit att beteckna hela rörelsen) följdes den av stormöten på torgen i stora och små städer runtom i landet, med slagord som ”Avgå alla” och ”Verklig demokrati nu”.

I den stora och mångfacetterade rörelse som vuxit ur detta utmärker sig nätverket PAH, Plataforma de Afectados por la Hipoteca (Plattform för de påverkade av bolånen), som gjort sig kända för att framgångsrikt och i stor skala blockera vräkningar och ockupera tomma bostadshus.
– ­Krisen förde snabbt den spanska modellen från vad vi skulle kunna kalla en subtil skuldförvaltning till en mer våldsam, med pantövertaganden och vräkningar, berättar Lotta som är aktiv i PAH i stadsdelen Vallecas i sydöstra Madrid. Spanien är det enda landet där bolånen inte annulleras om din bostad blir övertagen. Det gjorde att folk påverkades starkare av krisen, familjer som blev vräkta hamnade på gatan samtidigt som de fortfarande var skuldsatta för livet.

PAH bildades i Barcelona i februari 2009 av aktivister som hade förutsett utvecklingen och tidigare kämpat för rätten till bostad på olika sätt. Parallellt med detta organiserade sig migranter från Ecuador i Madrid kring samma frågor. Lotta berättar att när 15M hände två år senare sveptes hela bostadsrörelsen med.
– Det flyttade hela bostadsfrågan, från att vara begränsad till frågan om lånebaserat boende till universella kamper om mänskliga rättigheter. Det var också en viktig vändpunkt för PAH eftersom det var då man fick kapacitet att stoppa vräkningar utanför Barcelona. Den första vräkningen PAH stoppade i Madrid var exakt en månad efter torgockupationen på Puerta del Sol, den 15 juni 2011.

Efter händelserna kring 15M bildades återkommande distriktsstormöten runtom i Madrid som i sin tur kunde skapa kommissioner för boendefrågor. Dessa utvecklades till ”Movimiento por la Vivienda Digna” (Rörelse för värdigt boende) som arbetar i nära samarbete med de lokala PAH-grupperna. En liknande utveckling skedde runtom i Spanien, parallellt med den proteströrelse som vuxit fram mot regeringens nedskärningar. Idag finns över 250 lokala PAH-grupper. Deras verksamhet centrerades kring tre grundläggande krav, som också framfördes som lagförslag i ett medborgarinitiativ. De tre kraven var ett omedelbart stopp av alla vräkningar från primära bostäder, att inteckning av bostaden skulle innebära att bolåneskulden stryks, samt ”Obra Social” (Socialt verk).
– Obra Social är en ordlek som kommer från ”Obras Sociales” som många banker hade. Det var låneavtal som skulle vara lättare att få tillgång till och därför lämpligare för personer med låg inkomst, men visade sig vara ett stort bedrägeri. Så istället för dessa bedrägliga Obras Sociales föreslog PAH en ”Obra Social de la PAH”, vilket innebär en lag som avsätter fastigheter som tillhör banker som räddats av statsskulden för att användas i sociala boendeprojekt. PAH menar att i dessa hus, som redan betalats av medborgarna genom bankräddningarna och statsskulden – för att inte tala om nedskärningarna i välfärd – skulle Obra Social innebära att hyran aldrig skulle vara högre än 30 % av inkomsten hos de boende. Om du skulle vara arbetslös och inte ha någon inkomst skulle det innebära att du skulle kunna bo där gratis. Det centrala här är att förslaget härrör direkt från den politiska och ekonomiska situationen i Spanien. Spanien är det land i Europa som har flest tomma hus. I hela Europa finns det ungefär 11 miljoner tomma hus och hälften av dessa ligger i Spanien. Spanien har mer än nog med hus för att förse alla hemlösa med en bostad, det är skandalöst. Förslaget har inget inkomsttak eftersom det inte behövs, det finns hem åt alla.

Lagförslaget var det medborgarinitiativ som fått starkast stöd i Spaniens historia, 1,5 miljoner namnunderskrifter, men det fälldes av regeringen.

– Beslutet PAH fattade då var att börja förverkliga idén på egen hand Vi började återta de räddade bankernas byggnader, byggnad för byggnad. Detta Obra Social finns redan, även om det uppenbarligen behöver bli större eftersom vi gör det ett hus i taget.

Detta beslut, att efter ett misslyckat försök att förverkliga sitt krav på juridiska vägar istället genomföra det genom direkt aktion, följer ett mönster som även kan ses i PAH:s övriga verksamhet.
– I PAH är den mest fundamentala delen av vår verksamhet kollektiva stormöten för juridisk rådgivning. Det innebär att när någon kommer till PAH med sitt bolåneavtal eller undrar vad de ska göra om de fått beslut om vräkning så betjänar vi ingen individuellt. Vi har märkt att när vi har stormöten så känner sig nykomlingar snabbt sig starkare när de omedelbart börjar delta tillsammans med personer som deltagit längre. De börjar inse, ibland redan första dagen, att de inte bara har kommit för att be om hjälp utan att de också kan hjälpa andra. I de här stormötena går vi igenom varje persons situation. Efter att alla fått beskriva sin situation och fått råd om vad som i vår erfarenhet kan fungera för deras situation vilar alla beslut i slutändan hos personen med bolånet. Eller andra sorters bostadsproblem, det är inte bara personer med bostadslån som får delta i rörelsen, berättar Lotta.
– En fundamental sak är att aktioner för att stoppa vräkningar, civila olydnadsaktioner, alltid är den sista utvägen vi har. Vi försöker alltid i första hand att förhandla och sätta press på andra, mer subtila sätt som genom sociala medier. Vi tycker att det är viktigt, framförallt för personer som står inför pressen det innebär att kanske stå utan bostad inom en väldigt kort tid. Varje vräkningsförhindrande är påfrestande och kan vara traumatiskt, vi fokuserar på behovet av emotionellt stöd. Det är bättre att inte ha en aktion för att stoppa en vräkning om det kan undvikas och den kan stoppas redan på domstolsnivå.

PAH har i dagsläget stoppat närmare 2000 vräkningar och fått tusentals skulder avskrivna. I de fall vräkningar i slutändan inte kan förhindras fyller Obra Social en viktig funktion för rörelsen, på så sätt har över 2500 personer fått bostad.
– Det betyder att vi har ett annat hem som familjer kan bo i. I PAH Vallecas är vi väldigt fokuserade på Obra Social, vi har nu fyra byggnader som alla tillhör SAREB, säger Lotta.
SAREB, Sociedad de Gestión de Activos procedentes de la Reestructuración Bancaria (Bolag för förvaltning av tillgångar härrörande från bankomstruktureringen) är ett statligt bolag som fått en central roll i kampen om rätten till bostad i Spanien. Den skapades för att hantera de nationaliserade bankernas ”giftiga” tillgångar, det vill säga tillgångar vars marknadsvärde är svårt att avgöra och eventuellt är obefintligt eftersom marknaden för tillgångstypen havererat. Styrningen av SAREB är likt en centralbank åtminstone i teorin frånkopplad politiskt inflytande, men bolaget har i praktiken blivit ett instrument för statens politiska beslut angående krishanteringen.
– SAREB lånar ut pengar till de största globala kapitalistiska aktörerna, de stora gamfonderna. De ger bort pengar praktiskt taget gratis, med nollränta och utan kommission, för köp av deras egna byggnader. För ett år sedan gav de till exempel 42 miljoner euro räntefritt till Higgs Capital för köpet av 1600 SAREB-ägda giftiga tillgångar i form av lägenheter. De vill dumpa tillgångarna men de skulle aldrig i sina liv kunna föreställa sig att ge dem till personer utan lägenhet, berättar Lotta.

Internationella gamfonder, fondförvaltare som specialiserar sig på att köpa skulder från bolag på gränsen till konkurs, har på senare år återigen ökat sin aktivitet i Spanien. De har framförallt riktat in sig på att köpa bostäder som används, i synnerhet i social housing-program. Detta möjliggörs alltså av att staten behöver hantera de giftiga tillgångar den införskaffat för att rädda de spanska storbankerna, men samtidigt vågar den inte försöka sälja något via marknadens vanliga kanaler eftersom det riskerar att undergräva det uppblåsta värde från dessa giftiga tillgångar som bankerna fortfarande är beroende av. Staten, genom SAREB, blir därmed hänvisad till att rea ut tillgångar till utsedda investerare och till och med underlätta finansieringen av köpen. På så sätt har hanteringen av bolånekrisen och prioriteringen av bankernas intressen över folkets intressen inte bara skapat problem för de som inte kunnat betala sina lån, utan också medfört privatiseringar av de bostäder som varit till för dem som inte ens haft tillgång till huslån.

Lotta berättar att dessa frågor har hamnat alltmer i fokus för PAH Vallecas.
– Problemet är att när gamfonderna köpt ett sådant hus höjer de hyran. Många av dem lurar människor att skriva på nya sorters kontrakt som innehåller en liten klausul som säger att det kommer att upphöra att gälla efter en viss tid. Många människor som skrivit på den sortens kontrakt har blivit tillsagda att de måste göra det eftersom fastigheten har en ny ägare. De blir sedan hemlösa efter ett par år eftersom de på sätt och vis skrivit på beslut om sin egen vräkning.

Lotta menar att för PAH så handlar kampen idag om att utmana hela systemet med skulder som politiskt maktmedel.
– När det kommer nya människor med hyresrelaterade problem till våra stormöten och de frågar om det är okej att de kommer, eftersom de inte har något bolån och vår grupp kallas ”påverkade av bolånen”, svarar vi alltid att bolånebubblan har påverkat oss alla. Frågan om privata bolån är inneboende i frågan om statsskulderna. Spanien är ett slående exempel men det är samma sak globalt. Den främsta anledningen till bankräddningarna var att lappa ihop banker som hamnat på gränsen till bankrutt på grund av fastighetsaffärer.
Även om du inte har något bolån är du påverkad av bolånen. Jag anser att vi som rörelse utmanar hela det här större sammanhanget. Det är ett utmanande utifrån uppfattningen att det finns ett grundläggande dilemma i 1978 års konstitution mellan rätten till dräglig bostad och rätten till obegränsad privategendom. Obra Social påpekar att det finns ett problem med formen av ägande som råder i detta samhälle och att det måste förändras.

Konflikten mellan dessa till synes lika rättigheter innebär att kampen kan föras parallellt på ett juridiskt plan och genom direkt aktion, säger Lotta.
– Om du tror att rättigheter är något statiskt som är givet ovanifrån såkommer du aldrig att försöka förändra dem, vilket är vad PAH gör. Vi kritiserar en situation där faktiska rättigheter saknas, och när de inte garanteras kan vi sätta igång och praktisera dem direkt. När medborgarinitiativet inte gick igenom gick PAH vidare och började att med civil olydnad praktisera rättigheterna som tillhör alla.

I förlängningen gäller kampen själva premisserna för dagens samhälle och möjligheterna att förändra det i grunden. Lotta är hoppfull om att PAH kan visa på möjligheten till gemensamt motstånd även mot så individualiserade problem som bolåneskulder, för ett samhälle där människor har en radikalt demokratisk möjlighet att besluta om saker som rör deras egna liv. Skuldförvaltning är en grundläggande form av social kontroll i dagens nyliberala kapitalism. PAH verkar ha lyckats hitta en formel för kollektivt handlande som baseras på att ifrågasätta och förstöra den skam och rädsla som skapas av den rådande berättelsen om skuldsättning som något individuellt.

/ Viktor Mauritz