Individuell skuld – Kollektiv frihet

Individuell skuldsättning, ekonomiskt eller socialt, skapar passivitet, reaktion och ressentiment. Istället för denna drivkraft behöver vi hitta till de friare, kollektiva begären och behoven. Till att skapa förändring genom tillit, genom skuldkänslans fundamentala motsats: solidaritet och ansvar för varandra.

I ordet skuld ligger en inbyggd dubbel mening. Dels den rent ekonomiska: du är skyldig banken, CSN, din kompis si och så mycket pengar och dels den som är mer socialt betingad, den som handlar om relationer: att känna skuld eller känna sig skyldig, skuldbelägga sig själv eller skuldbelägga andra.

Det senare kan vara svårare att få syn på eftersom det ligger nedbäddat i värderingar, idéer, kultur och i sättet vi samtalar. Skulden kan krypa sig in och förgifta alla våra sociala sammanhang och relationer. Skuld är alltid lika med ofrihet, vare sig den gäller en ekonomisk skuld eller en känsla av skuld. I denna text vill vi resonera kring och förstå hur de här två typerna av skuld samverkar. Hur den ekonomiska skulden inverkar på den mellanmänskliga. Vi vill förstå hur skuld konstrueras i kapitalismen och på vilka sätt den verkar destruktivt på progressiva rörelser. Vi vill också förstå hur vi kan komma bortom skulden och hitta andra drivkrafter och begär. Hitta till det kollektiva ansvaret och glädjen i det, inte den individuella skulden.

Ibland framstår vår tid som att det inte finns några fasta värden eller någon tro på någonting alls. Den position som religionen tidigare hade har spelat ut sin roll – det totala tolkningsföreträdet som religionen hade över samhället och människans moraliska värden är inte lika total längre. I kapitalismen organiseras inte samhället utifrån idén om en bortomliggande eller transcendent Gud.

Dessa moraliska värden var givetvis ett sätt att kontrollera människor på. Den tyska 1800-tals filosofen Friedrich Nietzsche menar att kristendomen griper efter eviga värden och därmed gör anspråk på att förklara livet. Han menar att kristendomen förnekade livet eftersom den draperade sig i en tro på något ”annat” och bättre liv, bortom livet på jorden. På så sätt menar han att kristendomen ”uppfinner” en hinsides värld för att i trons namn kunna förakta och fördöma det liv som finns. Människan skulle känna skuld och skam för att på så sätt underkastas tron. Gudstron har varit ett sätt för människan att ge mening åt livet och när vi säger att ”Gud är död” syftar vi till att i den moderna tiden har inte längre Gud den meningsbärande och moraliska makten längre. Det skiftet tvingar fram en omförhandling av värden. Där människan istället hamnar i fokus. Det skulle kunna innebära att vi blir mer fria, men det skapar snarare en annan ofrihet, kapitalismens fanatiska tro på individen.

Tron på individen upprätthåller en annan typ av skuld, även om den inte är lika påtaglig och uttalad som den kristna arvsynden, men lika närvarande och total. Skulden är fortfarande ett grundfundament i vårt samhälle. Vårt ekonomiska system är i mångt och mycket byggt på en skuldekonomi. Länder lånar och lånar ut pengar till varandra, banker kan orsaka enorma globala ekonomiska kriser genom en horribel lånepolicy, att klara en akademisk utbildning utan att dra på sig djupa studieskulder är få förunnat, vill du bo i en storstad krävs det nästan att du tar på dig lån och spekulerar i ditt boende. Du kan i ärlighetens namn inte ens köpa en mobiltelefon utan att bli tvungen att låna pengar av mobilleverantören, även fast de flesta nog inte ens tänker på köp på avbetalning som lån. Och om du är en person som inte är beviljad lån så sitter du i en nästan ännu mer prekär situation, utesluten från samhällets ekonomiska gemenskap. Ingen kommer undan skulden, hela den globala kapitalismen är ett ekonomiskt system som bygger på att människor tar lån och sätts i skuld. Ändå hålls vi ständigt individuellt ansvariga och förväntas ta ansvar för vår egen ekonomi.

I vårt samhälle fungerar den sociala skulden tillsammans med den ekonomiska. Vi är individuellt skuldsatta och det krävs av oss att ta ett individuellt ansvar. När problemen ses som individuella bygger samhället på att individer känner skuld gentemot varandra. Det är inte ett kollektivt ansvar gentemot varandra. Få skulle nog lyfta fram skuld som en bra och produktiv drivkraft, ändå hamnar vi ofta där, med just skulden som individuell och kollektiv drivkraft. Skuld är alltid ofrihet, och den måste alltid förstås som ett sätt att kontrollera våra beteenden och hur vi agerar. Hur någon skuldbeläggs sker alltid efter ett givet normalt och ett ”rätt”, oavsett hur skevt detta normala eller rätta är. Detta gäller även om en skuldbelägger sig själv. Skuld är inte en aktiverande känsla utan vilar snarare på en rädsla och ett hot. Även om det dåliga samvetet och känslan av skuld kan leda till förändring och ändra människors beteende till någonting ”bättre” så är det inte en aktiv handling, den gör oss passiva. Passiva i den bemärkelsen att ageranden bara blir en reaktion på skuldkänslan.

Även inom en rörelse och i våra relationer agerar vi ibland kapitalistiskt gentemot varandra. Det blir en egen skuldekonomi, baserad på tjänster och handlingar. Där handlingar värderas kvantitativt, som om de gick att mäta. Vilket får följden att det inte tas hänsyn till folks skillnader i förmåga.

Skuld som känsla kan förstås som en missuppfattning av ens egen betydelse och totala betydelselöshet. Den verkliga men falska känslan av att allt hänger på en själv, att tycka att en själv gör allt eller att en gör alldeles för lite. Känslan att bära hela världens olyckor på sina axlar. Det är återigen tron på individen som är rådande, inte tron på kollektivets kraft.

I en dualistisk världsbild, där objektiv och upplevd kunskap separeras, kommer vissa personer kamma hem tolkningsföreträden. När vi går med på ”tron” på den sanna världen går vi också med på att det finns en mer korrekt uppfattning eller upplevelse. Då är vi farligt ute, eftersom det innebär att det finns några utvalda som kan lösningar och svaren eftersom vissa människors upplevelser sägs vara närmre det objektiva. Och de som tar hem vinsten i tolkningsföreträdet eller i jakten på den ”sanna verkligheten” brukar för det mesta vara vita män. Den ”uppgiften” – avsikten att söka det universella svaret – drivs oundvikligen av en pliktkänsla. Att tro att det finns en enkel lösning och drivas av plikt leder lätt till bitterhet och ressentiment, en känsla av skuld när en inte lyckas blir oundviklig.

Skuld och plikt kan aldrig vara drivkraften i att skapa en verkligt politisk förändring som är progressiv. Skuld kan leda till stora förändringar, men känslan är till sin natur reaktiv. Skulden blir på så sätt lätt en återvändsgränd, ett sätt att enbart reproducera de förtryckande strukturer som vi inom en progressiv rörelse försöker bryta oss fria från. Idéer om att det finns en enda rätta kamp eller metod skapar också skuldkänslor som i slutändan inte är produktiva. Dessutom är likriktning och enkelhet något som den pliktskyldige proklamerar utan att riktigt se hur mångfalden av kamper aldrig kan stävjas. Ingen revolution har någonsin haft bara en början eller ett slut, det pågår en mängd kamper parallellt. Så alternativen är att antingen erkänna kamp och liv som det mångskiftande uttryck det är, eller stympa dem med föreställningen om att den rättfärdigade handlingen står över allt. Att se det som att ändamålen helgar medlen, att en kan bete sig hursomhelst mot andra och mot sig själv så länge revolutionen hägrar, är destruktivt. Revolutionen händer nu, hände igår och kommer fortsätta hända imorgon. Därför är fortsatt viktigt att praktisera det en vill åt, att fortsätta organisera efter ”av var och en efter förmåga, åt var åt en efter behov”. Och det handlar inte om att alla ska göra lika, utan om att se och bejaka skillnader inom en rörelse. I det ingår att sluta skuldbelägga varandra. Det finns bara en mångfald av perspektiv på livet: det är själva definitionen av livet. Liv är skillnad. Därför är det inte heller en tillåtelse vi ber om.

Eftersom verkligheten kommer att göra motstånd mot förenklade ideologiska förklaringar, så måste det sökas andra sätt att göra motstånd på för att komma bort från idén om sanningen och lösningar. Vi har såklart lika lite som någon annan en lösning. Vi vet inte heller hur vi blir fria från skulden. Därför blir det ännu viktigare att se politisk förändring som försök. Att testa, vara kreativa, våga experimentera med en mångfald av praktiker och motstånd. Och viktigast av allt, vi måste våga lita på varandra och känna ett gemensamt kollektivt ansvar, då känslan av ansvar för varandra är skulden och skuldkänslans fundamentala motsats. Skulden är individualiserande för att den pekar tillbaka på individen, den är i sig ett narcissistiskt projekt. Vi vill komma bort från idén om att individen ens existerar, och om den nu skulle existera så vill vi komma bort ifrån den påhittade dikotomin mellan individ och kollektiv. Vi vill nå till den grundläggande nästan banala insikten att ta ansvar för andra är att ta ansvar för sig själv och hur radikalt det är. Att ett praktiserande av utopin och att vara solidariska öppnar upp för delande av erfarenheter och världar. Känslan av att förlora sig själv till något utanför detta själv är en erfarenhet att verkligen bejaka. Det är därifrån en verklig förändring kommer.

/Johan Hellis Timmås och Johanna Hedlund

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.