Text: Lars Nilsson
Illustration: Linden Carter

Hyresgästföreningen är en organisation som ska tillvarata hyresgästernas intressen. Lars Nilsson undersöker hur de misslyckas kapitalt med detta uppdrag och varför det är bättre med kampverktyg än gratis kryssningar för att hålla en folkrörelse levande och stark.

Till denna text hade jag till en början tänkt låta företrädare för Hyresgästföreningen själva få prata fritt om sin organisation. En tanke med texten var att den skulle följa temat för detta nummer av Brand och därmed beskriva hur en folkrörelse kan fungera som en professionell organisation, och hur enkelt/svårt det är för medlemmar att aktivera sig inom rörelsen. I lite över en månads tid försökte jag få kontakt med några namn på olika nivåer inom Hyresgästföreningen, bland annat ordförande Marie Linder (vars e-post går direkt till hennes assistent). Ingen svarade. Eller jo, en förhandlare svarade, men hon kände inte att hon på något sätt var rätt person att svara på mina inte alls särskilt näsvisa frågor. Dock var hon så pass snäll att hon vidarebefordrade min mössa-i-handen-”tack,-goe-herrn-vill-goe-herrn-svara-på-några-frågor-från-en-enkel-bonddrängs-son?”-förfrågan. Dagarna gick utan att det hördes ett pip från Hyresgästföreningen. De var väl upptagna med annat, som att låta den fina uppsnoffsade marknadsgrisen komma in bakvägen genom vad de kallar för ”Stockholmshyra”. Det där är typ i princip kod för ”marknadshyra”, oavsett vad Hyresgästföreningens toppskikt själva säger. Som vanligt beta-testas alla nya dåliga nyliberala skitgrejer i Stockholm och sen ska pesten ut i landet. Eller så har de fullt upp med annat. Fyll själv i vad du tror att de har för sig inne på kontoren för Hyresgästföreningen runtom i landet:

Det som började som en folkrörelse har nu blivit en form av karriärstrappa för folk ur en trygg medelklass, samt en stadig benvärmare åt de som äger husen hyresgästerna bor i. Socialdemokraten Bengt Hallberg sa redan 1964 att Hyresgästföreningen gått från kamporganisation till en service- och intresseorganisation. Elaka tungor gjorde gällande att det mest blivit en pösig pamporganisation. SKP, Sveriges kommunistiska parti, försökte under tidigt 1970-tal ta över Hyresgästföreningen och göra om det till en kamporganisation. Givetvis misslyckades de, för socialdemokraterna är bra på att hålla rent från revolutionära element, vilket generellt brukar definieras som alla som inte håller de högsta hönsen i Arbetarpartiet Socialdemokraterna om ryggen. Att det stinker sosse om Hyresgästföreningen vittnar många av dess fiender om. Lars Kronvall och Dag Malmberg skrev 1970 i socialistiska tidskriften Zenit:

Riksförbundets högsta ledning sitter säkert på sina höga poster och löner så länge de är lojala mot den socialdemokratiska politiken och så länge de lyckas hålla tillbaka opposition och kritik från medlemmar eller avleda medlemsinitiativ från de politiskt känsliga frågorna.

Detta är i stort sett samma kritik som ofta riktas mot fackföreningsrörelsen. Det är organisationer som arbetar tätt tillsammans med det socialdemokratiska partiet. Alla har de startat som kamporganisationer för att sedan införlivas i en partistruktur som förordar lydnad, samförstånd och förhandlingar. I Hyresgästföreningen hände detta runt 1920-talet, då dess förbundsordförande Otto Grimlund inte alls var särskilt pigg på att ta till vapen och bilda försvarsstyrkor, som hans kommunistiska polare i Ryssland föreslog. Och om du lägger manken till och försöker hitta exempel på fall där folk har hyresstrejkat och där Hyresgästföreningen varit med och stöttat, så går du hem tomhänt. Aktuella fall som exempelvis Kontrapunkt i Malmö har fått klara sig utan någon större hjälp från Hyresgästföreningen. Kontrapunkt var en kulturförening som främst riktade sig mot hemlösa, papperslösa och andra som befann sig i utkanten av samhället. De hamnade i konflikt med fastighetsägaren, och valde då att hyresstrejka. En strejk som Hyresgästföreningen inte var med på. Som Grimlund sa 1933:

Hyresstrejken har hittills använts huvudsakligen för att framtvinga förhandlingar. Detta behöver ej längre ske, om man har en fast förhandlingsordning. En sådan har Hyresgästernas Riksförbundet alltid strävat efter.

Denna princip har i stort sett varit Hyresgästföreningens rättesnöre sedan dess.

Själv värvades jag av en hugad värvare när jag flyttade till min första egna lägenhet, i området Sjöbo i Borås 2010. Kanske hade han fått sparken om han inte fått runt tio personer i veckan att ansluta sig, så möjligen räddade jag i alla fall hans jobb. Detta kunde jag tänka när de årliga breven dök upp om att Hyresgästföreningen och skurkarna jag hyrde av förhandlat fram årets hyra, som alltid innebar någon liten ökning. Vad som föregick dessa höjning var höljt i dimma. Om du frös, därför hyresvärden drog inte på värmen förrän ett visst bestämt datum, så fick du tipset att ”ta på dig varmare kläder”. Jag hade det väl ganska bra ändå, i min lilla bubbla i Sveriges fuktiga armhåla. Jag bodde ju inte i Ikanos lägenheter i Hagsätra där hyran höjdes med 63% efter renovering. Jag slapp ha en äldre dam till granne som tog livet av sig på grund av att hyran chockhöjts efter förhandlingar med en Hyresgästförening som lagt sig helt platt.

Jag fick leva med att känna hur lukten av ciggrökande grannar fyllde mitt rum, på grund av isoleringen i fönstret inte var mycket att hurra över. Jag hade det bra i min lägenhet, som säkert renoverats någon gång i början av 00-talet.

Fallet i Hagsätra är ett av Hyresgästföreningens främsta misslyckanden i modern tid. Boende i Hagsätra på den tiden minns hur förhandlarna inte haft något att sätta emot gentemot Ikano. När de boende försökte få tag på Hyresgästföreningen möttes de av en än mer öronbedövande tystnad än vad jag gjort. Jag pratar med några personer som bodde i Hagsätra under denna tid och de beskriver det vidriga läget:

– Det kändes som om Ikano och Hyresgästföreningen gått samman, istället för att vara två parter i en förhandling. Jag förstår om en 70-åring som fått 63% höjd hyra tar livet av sig, när de ser på en bostadsmarknad som det tar 15 år att sig in i.

När deadline för den här texten började flåsa mig i nacken fick jag äntligen tag på Jonas Nygren, förbundschef för Hyresgästföreningen. Genom att ha kontakt med en opinionstrateg fick jag till en 20 minuters lång telefonintervju med Jonas Nygren. Han beskriver själv hur viktigt det är att ha professionella jurister och ekonomer när du ska förhandla med lika kompetenta parter. Samt att de, likt många andra äldre folkrörelser, har svårt att överleva.

– Det vi måste bli bättre på är att göra det enkelt att engagera sig. Det som är unikt med hyresgäströrelsen är att vi finns i bostadsområden, Det är där vi kan göra nytta på riktigt. Det vi måste bli bättre på är att bli engagerad där du bor. Vi har som många andra gamla folkrörelser, väldigt många led och många som varit förtroendevalda länge, Och ibland kan det kanske vara svårt att tränga sig in och bli engagerad. Det är det som är viktigast för oss nu. Det ska bli mycket enklare att bli medlem, att bli engagerad och delaktig. Vi jobbar mycket med att stärka folkrörelsen för vi måste ha fler aktiva medlemmar på alla aktiva nivåer. Vi stärker rörelsen genom att utveckla verksamheten, fundera hur vi kan använda våra lokaler och fundera vilka utbildningar som behövs.

I en tid då vi ska rösta efter vår egen plånbok och skita högaktningsfullt i det omgivande samhället, kan det te sig motsägelsefullt att intresse- och serviceorganisationer som Hyresgästföreningen inte står starkare. Jonas Nygren nämner aldrig direkt något politiskt eller ett behov av strukturella förändringar inom organisationen, utan pratar om Hyresgästföreningen som en folkrörelse bland andra folkrörelser. Nygren berättar om deras ungdomsnätverk som ska få in fler ungdomar och på så sätt klara av generationsskiftet i Hyresgästföreningen:

– Vi ser att vi får fler och fler engagerade medlemmar. Vi ser också att vi får fler yngre, och även sådana med annan etnisk bakgrund. Men vi har fortfarande mycket kvar att göra. Hela svenska föreningslivet brottas med dessa frågor. Vi måste bli bättre på att fånga upp engagemang.

Hur kan Hyresgästföreningen ha svårt att fånga upp engagemanget? Folk bryr sig ju om hur de bor och lever. När skandalen briserade kring hur Kommunal drivit en lyxkrog som bland annat upplåtits för nakenshow jobbade jag som vårdbiträde i det mest socialt ruckliga område jag nånsin jobbat i. Det var öppen droghandel i parkeringshuset och lägenhetshusen var i ett uselt skick. Att navigera en stor rullstol i en smal gång och hjälpa klä Gullan på sig kändes långt bort från Kommunals lyxkrog. Kommunal blödde medlemmar under den här tiden, just för att det blev tydligt hur de olika klasserna levde så skilda liv. De höga brösttonerna i deras tidning och officiella dokument visade sig vara nån sorts postmodern lek med klassisk arbetar/hyresgäströrelse-jargong som skulle signalera ”kamp för våra medlemmar!”. Och bakom detta dolde sig folk som gillade fint vin, tennisweekend i Båstad och snack om sitt fina nya kakel i bostadsrätten. Att detta är självklarheter är givetvis deprimerade. Det är därför Hyresgästföreningen har värvare som agerar som om de var Jehovas Vittnen eller sålde vilken produkt som helst. Eller erbjuder förmåner som 25% rabatt på glasögon och linser alternativt gratiskryssningar till Helsingfors. De kan inte garantera att de försvarar ditt intresse, men kan åtminstone erbjuda lite annat krimskrams och andra upplevelser. Förhandling är väl bra, men det är tydligt att en organisation som inte har starkare kampverktyg riskerar att bli trubbiga och bakbundna av korruption och sociala och politiska strukturer. Till slut sitter toppskikten i dessa service- och intresseorganisationer i ett högt elfenbenstorn, oförmögna att kommunicera med medlemmarna.

Lars Nilsson är före detta medlem i Hyresgästföreningen och gör sedan 2012 fansinet Sällsamheter i Munchkinland