När facket sviker har vi bara varandra

Illustration: Therése Lundin.

Illustration till artikeln av Therése Lundin.

Text: Tommy Sundvall
Intervju med Annika och Carita
Illustration: Thérese Lundin

Midsommarhelgen 2019 är det tio år sedan den vilda strejken på Lagena distribution AB i Jordbro, då systembolagets helägda dotterbolag. Strejken var en konsekvens av det varsel som lagts på företaget där ett 40-tal skulle behöva gå, för att direkt ersättas med personal från bemanningsföretag. Under den här tiden var bemanningsfrågan en het potatis i fackföreningsrörelsen och det diskuterades livligt på flera håll och kanter om hur man skulle göra när företag sa upp personal med trygga anställningar, för att ersätta med personal som kan sparkas på stående fot för minsta lilla. Strejken bevakades av riksmedia och engagerade många människor, och det släpptes en dokumentär om strejken. Se trailern till dokumentären här, och se ett videoklipp från strejkens första dag.

2019 är det tio år sen Systembolagets dotterbolag Lagena gick ut i vild strejk mot att företaget varslade anställda och ersatte dem med bemanningsföretag. Tommy pratade med två av de som strejkade: mamma Annika och moster Carita.

När var det ni började jobba på Lagena?

A: 1995, innan hade jag jobbat på Dagab. Det var faktiskt den 11 september 1995 som jag började. En bekant hade börjat där, så jag ringde, fick komma på intervju och tipsade Carita om jobbet, och så började hon 14 dagar efter mig. I början var det inte så bra sammanhållning, vi tjejer var för oss själva och vågade inte säga någonting. Vi var tre stycken då. Vi var så blyga och så var det en massa ganska unga killar som höll ihop och var coola, men sen… senare, säg när vi hade jobbat i tio år typ, då började vi prata och småkillarna hade slutat och vi blev ett jävligt bra gäng.

Visst var ni de första som började på Lagena?

A: Ja, de öppnade i maj -95. Många av de som strejkade började några år senare, det var bara jag, din moster och Pia som var med i strejken som hade jobbat sen -95.

OK, men om vi tänker lite mer från den tiden, hur var den fackliga närvaron på Lagena? Var folk fackligt engagerade?

A: Jag tror intresset för facket kom när Patrik började, innan honom var det inte ett så bra fack, visst de hade ju förhandlat fram bra grejer, men vad ska man säga… det var när Patrik, Jessica och dem kom in, då blev vi andra mer involverade och fick veta mer. Då blev det som ett riktigt fackförbund. Innan fick man inte veta något förrän allt var klart. Då fick vi bara veta att ”vi i facket har bestämt ditten och datten”, men Patrik och Jessica pratade mer om vad som hände och hade med oss i processerna. Visst gjorde facket bra saker innan, men då var man inte delaktig.

Det var som att man var med i en slags serviceorganisation?

A: Ja, precis. Man fick inte veta någonting alls förrän allt var klart uppifrån.

Var det många som gick på fackmötena?

A: Ja, när Patrik och de började jobba i facket. Innan dess gick man bara på årsmötet och röstade fram en ordförande. Förutom årsmötet var det inte några fackmöten.

När började Lagena ta in inhyrda?

A: -95, då var det bara runt tio–femton stycken, max. De gjorde samma saker som vi gjorde, men då var det skiljt mellan inhyrda och fast anställda, de var inte med oss utan höll sig för sig själva. Då trodde vi att de bara skulle vara där tillfälligt, men de hängde kvar.

Pratade ni mycket om de bemanningsanställda och om deras situation?

A: Nej, inte till en början, utan det var när det hade varit samma personer väldigt länge, så vi började prata om varför de inte fastanställdes, eftersom de var där lika mycket som vi. Det är ju inte kul att jobba som inhyrd, utan då är det bättre att vara fast. Och eftersom de gör samma jobb och gör samma sak, och egentligen ska anställas efter ett år. Men de här var där år ut och år in och då började vi reagera på att de inte anställdes. Vi fastanställda började kriga genom facket och ville att de bemanningsanställda skulle få anställning hos Lagena, och det blev ju så. Flera av dem blev fastanställda till slut. De tog in jättemånga nya en period.

Vilken period var det här?

A: Ja, det var ett–två år innan strejken. Sen kom första varslet, då åkte de direkt. Då hade de ju inte jobbat så länge, så de var längst ner på LAS-listan och då åkte alla ut. Det var då vi började prata om att strejka.

Det blev alltså ett varsel, som verkställdes och en massa fick gå? Och det var samma personer som ni hade kämpat för skulle få fasta anställningar?

A: Ja. Och sen togs det ändå in massor av nya bemanningsanställda och det var lika mycket att göra som innan. De sa att bemanningsanställda bara skulle vara där när det var ”toppar”, men då kan man säga att Lagena hade ”toppar” oavbrutet sen 1995. De var där hela tiden.

Vad hände på företaget vid den här tiden?

A: Lagena tappade en stor kund, vilket de förklarade sitt varsel med. Men de fick samtidigt massor av nya småkunder, så det var lika mycket att göra. Men då tog de chansen att sparka alla som vi hade ordnat fasta anställningar åt.

Jag läste att under den ekonomiska krisen som var vid tiden för strejken så sparkade många företagare mer än vad de behövde, och använde krisen som svepskäl för att kunna göra sig av med personal. Tror du att de gjorde så på Lagena?

A: Absolut. Vi hade hur mycket som helst att göra och när de varslade alla fastanställda så tog de in exakt lika många som fick gå, fast via bemanningsföretag.

Var det någonting som diskuterades? Att de höll på byta ut personalen?

A: Ja, det pratade vi mycket om. Och de bemanningsanställda var dyrare än oss fastanställda, bemanningsföretagen vill ju också tjäna pengar. Det visste Lagena om, men de betalade hellre ännu mer för att ha personal de kunde sparka om de inte höll måttet, än att ha en massa fastanställda med den trygghet som medföljer. Så där ljög företaget.

När började ni prata om strejken och hur pratade ni om den?

A: Det var nog strax före, någon månad innan. Vi började skämta efter det första varslet att ”vi får väl strejka” och då groddes ett frö. Vi hade mycket fackmöten och facket kollade upp vilka som var med på det, och bara ett fåtal sa nej. Majoriteten röstade för. En stor majoritet. Säg att vi var 100 stycken på ett möte och bara 10 stycken, ungefär, sa nej. Jag minns inte exakt hur många vi var, men väldigt många. Det hölls hemligt, allting.

C: Jag minns att jag var och handlade på fredagen innan strejken och då ringde min sambo som var tjänsteman på Lagena och frågade vad som var på gång. Företaget visste att någonting var på gång, men inte vad. De blev nog väldigt chockerade när allt smällde.

Sökte ni hjälp från Handels?

A: De försökte prata med Handels men de sa att vi inte fick strejka. Därför blev det en vild strejk. De föreslog ingenting till oss om vad vi kunde göra för att stoppa varslet. Men strejka fick vi inte. På strejkens första dag kom en ombudsman som försökte få oss att gå tillbaka till jobbet. Han hade inte heller några alternativ till vad man skulle kunna göra för att rädda de varslade. Stödet kom utifrån, från andra fackförbund: Hamnarbetarna, SAC, andra fackklubbar inom Handels, från många privatpersoner, men inte från förbundet.

Hur förhöll sig Handels under strejken?

C: Han Kvackström som var jättedrivande i början försvann helt plötsligt. Han hade sökt något jobb inom Handels och de hotade honom med att han inte skulle få det så länge han strejkade. Så han försvann direkt. Han sjukskrev sig.

De bemanningsanställda under strejken, hur var kontakten med dem?

A: Många gick hem, för de ville ju inte göra sig skyldiga till strejkbryteri. Några gick in, men det var inte många. Någon blev skitförbannad och boxade sig in. De som gjorde tummen upp kom aldrig tillbaka. Vi pratade ju med alla som skulle in och ut från Lagena, varje dag.

Många av de bemanningsanställda som vände och gick hem hämtades upp med lastbil i en helt annan del av Jordbro och kördes in bakvägen så de kunde jobba.

Jag kommer ihåg första dagen, då hade ni ju sånt övertag. Ni blockerade in- och utlastningen med era bilar. Sakta men säkert tog företaget över situationen, de hade poliser där varje dag…

A: Och SL-bussen. Vad hade de tänkt göra med den?

C: Köra bort oss därifrån. Den stod runt hörnet.

A: Sen kom ju snuten, eller ja, en dialogare och försökte få oss att gå in

Var polisen inne och medlade också?

A: Ja, de försökte få oss att sluta strejka. Polisen, facket och arbetsgivaren försökte få oss att gå in.

Efter fem dagar tog strejken slut, vad gjorde att den avslutades?

C: Jag vet att man kände ”jag orkar inte mer” och att det var fruktansvärt tärande.

A: Ja, det var jävligt jobbigt.

C: Jag undrar om det inte var att vi pratade om att ”vi inte kommer längre, vi har gjort vad vi kunnat.”

A: Det var en jävligt jobbig vecka.

C: Ja, man åkte ju bara hem ett par timmar om dagen, sen kom man tillbaka. Några var där nästan dygnet runt för att hålla koll på utvecklingen.

Hur gick det till när ni gick in igen?

A: Vi fick alla gå på ett kort möte och prata med en från Handels och företagsledningen, där det bara sades att ”nu drar vi ett streck över det här”. Men företaget drog upp strejken hela tiden, senare. Den var orsaken till precis allt dåligt som hände Lagena, i flera år. Första dagen kändes konstig, vi träffade de som varit inne och de tittade snett på oss som varit ute, och de tyckte att vi hade förstört. Men samtidigt kände vi oss stolta för att vi hade försökt göra någonting. Vi var ju dessutom så himla många fler.

C: Så har man alltid känt, att man varit stolt.

A: Ja, jag ångrar inte en enda sekund att jag var med.

Hur blev det med facket efteråt?

A: Vi fick byta namn. Vi hette Lagena 717, men vi fick byta för att Handels tyckte att klubben förknippades för mycket med strejken. Så vi fick något nytt nummer. De tyckte verkligen inte om det vi gjorde. De tyckte det var jobbigt att vi hade demonstrerat utanför LO-borgen och skämt ut oss. Den veckan fick vi ju ingen lön heller.

Jag kommer ihåg att vi runtomkring er samlade in över 100 000 kronor den veckan.

A: Det var det som blev vår strejklön.

Hur var relationen med Handels efter strejken?

A: De krävde att Patrik och Jessica skulle avgå ur fackstyrelsen, eftersom de varit drivande i konflikten. Men det var ju vi alla som strejkade, beslöt om att gå ut i strejk, och tog alla beslut under den veckan. Men vi valde om dem. Fackklubbens styrelse blev ganska hårt ansatta efteråt av både företaget och Handels. Jag är säker på att företaget pressade facket att göra sig av med styrelsen. De ville ju inte att vi skulle välja om dem. Men vi gick emot det, också. Ett tag senare blev Patrik utköpt, företaget var rädda att det skulle bli någonting igen. En ny strejk kanske. Jag har för mig att de betalade en hel miljon för att bli av med honom.

C: De var så rädda… de såg väl inte problemet som vi såg det. De kan ju inte ha tyckt att det inte var ett problem att personalen byttes ut. Sen läste jag i Metalls tidning att det var helt okej med inhyrt när det är mycket att göra, när man tidigare slagits för att alla ska få fasta anställningar.

Vad hände med varslet som utlöste strejken?

A: Det blev inte 33 som fick gå, utan lite färre. Men senare varslades de iallafall.  Och stämningen på jobbet blev bara sämre och sämre. Fackklubben dog och företaget började köpa ut folk ur den fasta personalen men fyllde på med bemanningsanställda. Sen kom det ytterligare ett varsel. Lagena la i en växel efter strejken för att göra sig av med alla. Fast vi skulle dra ett streck över allt.

Hur gick det för er och de andra som strejkade? Är någon kvar?

A: Många har sadlat om och jobbar med helt andra saker idag, en del är kvar på andra lager i Jordbro och någon har börjat plugga. När jag gick på arbetsintervju för ett nytt jobb i samma industriområde så var en av de första frågorna om jag strejkade. Det var lite roligt. Det är ändå tio år sen. Strejken bidrog också till försäljningen och namnbytet av Lagena några år senare. Nu äger DHL företaget.

Vad har ni lärt er av allt det här?

C: Man kände en gemenskap, med alla arbetskamrater. Det var stort på något sätt. Man känner sig starkare när man är många som säger samma sak.

A: Handels är bara blodsugare. De är bara intresserade av medlemmarnas pengar. Men jag tror att vi gjorde nytta, med strejken. Det kom upp i media och många kommer ihåg det och bemanningsfrågan blev en politisk fråga som togs på allvar då.  Fackföreningsrörelsen och de politiker vi pratade med lovade att frågan skulle upp på agendan. Men det har man inte sett någonting av. Jag har också lärt mig att om man håller ihop, som vi som strejkade gjorde, då kan man gå väldigt, väldigt långt. Och det är då kan man förändra på riktigt.

 

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu