Gentrifiering bortom cappucinon

Ta det lugnt. Det är inte din latte och kvarterskrog som är roten till allt ont. Gentrifieringen har andra drivkrafter. låt oss tackla dem istället.

Gentrifiering. Ordet lämnar en bitter eftersmak i munnen, och det beror nog inte främst på att det är en rätt så gräslig anglicism, utan snarare på att det allt för ofta fungerar tvärtemot mot vad som förväntas av politisk teori, istället för att klargöra saker verkar det oftast bara bidra till förvirring. Gentrifiering, av engelskans gentry, fint folk. Begreppet föddes för att beskriva de negativa verkningarna av bostadskapitalets rörelser men har inom stora delar av den vänster som närmast gjort det till en sport att ge strukturella förklaringar till individuella handlingar slagit slint. Istället för att diskutera räntegap, kapitalackumulation och korporativism så verkar vår del av vänstern ofta sätta (soja)latten i halsen och fastna i något slags ressentimentsträsk.

Vad är då gentrifiering, och varför behöver vi förstå det? Låt oss börja med vad det inte är. Gentrifiering är inte hipsters. Det är inte kaffe latte. Det är inte trevliga barer och inte heller kulturutövning. Väldigt kortfattat så är gentrifiering resultatet av en process, och själva processen. Process, det låter jobbigt, kan vi inte prata om Berlin och hipsters och sånt? Nej, det kan vi inte för:

  • Gentrifiering är bortträngning
  • Gentrifiering är kapitalackumulation
  • Gentrifiering är politik
  • Gentrifiering är korporativism
  • Gentrifiering är identitetspolitik, men stoppas inte av identitetspolitik

Den som går på valfri konferens om staden kommer antingen att mötas av snajdiga lirare som pratar om nyurbanism, stadsomvandling, hållbara städer, stadsförnyelse, levande städer, mixade boendeformer och liknande eller så kommer den att mötas av torra akademikertyper som pratar om displacement som att det var världens självklaraste sak. Oavsett vilken av konferenserna du hamnar på (det är godare fika på den förstnämnda!) så pratar alla egentligen om samma sak: Gentrifiering. Den enda skillnaden är egentligen att de förstnämnda representerar den sidan som vinner på gentrifieringen och att de, likt nästan varenda annan borgare en stöter på, inte vågar erkänna vad det är de egentligen pysslar med, därav alla positivt laddade värdeord. På den andra konferensen slipper du obehagliga säljartyper men lämnas istället med svåröversatta begrepp. För vad betyder displacement egentligen? Tvångsförflyttning eller förträngning? Svaret är så klart både och! Därför använder vi oss, för att försöka fånga dubbelheten i begreppet, från och med nu av den tentativa översättningen bortträngning.

Tvångsförflyttning

Bortträngning är inte gentrifieringens mål, men väl dess modus operandi och kanske dess tydligaste avtryck på staden. Kanske är det därför som det främst är denna del av gentrifieringen som diskuteras. Den del som handlar om att en grupp av människor ersätter en annan när bostadspriserna skjuter i höjden. Det är en viktig del av gentrifieringen, en av dess mest negativa konsekvenser: Gentrifiering innebär de facto tvångsförflyttning. Men det är så mycket mer än så. Den gentrifiering vi kanske är mest vana vid, åtminstone i Stockholm, är när allmännyttiga hyreslägenheter ombildas till bostadsrätter. Visst sker det då, framförallt på sikt, en förskjutning av de boendes socio-ekonomiska status, men det är även andra saker som händer, och här återkommer den dubbla betydelsen av displacement. Gentrifiering är inte bara tvångsförflyttning utan även förträngning som här ska förstås i dess “psykologiska” bemärkelse, alltså att gentrifieringen leder till att vissa subjektiviter och kulturer förträngs, splittras och slås sönder, även om det kanske inte sker en fysisk tvångsförflyttning av människor.

Kirsteen Paton, forskare vid Glasgows Universitet, menar att vi inte bara kan förstå gentrifiering som explicit fysisk tvångsförflyttning av arbetarklassen, utan även måste se till de mer lågmälda effekterna. I de fall där gentrifieringen inte leder till fysisk bortträngning så sker ändå en form av bortträngning, vad Paton kallar för displacement of working-class subjectivity. Det handlar alltså om att vi inte alltid kan förstå gentrifiering som att det flyttar in folk med medelklassig konsumentidentitet i områden som tidigare varit befolkade av andra, utan att det ofta handlar lika mycket om att skapa denna nya typ av människa. Gentrifiering kan alltså lika väl vara att arbetarklassens subjekt, specifika kulturer, levnadssätt och praktiker, blir bortträngda. Alla ska bete sig som den civiliserade, kultiverade och shoppingkåta medelklassen, oavsett inkomst! Då ett område ombildas från hyresrätter till bostadsrätter så sker även en ombildning av de boendes samhälleliga positioner. Från att ha varit boende i allmännytta med möjlighet att påverka genom politiska församlingar och kollektiva förhandlingar (genom t.ex. hyresgästföreningen) så blir de boende ägare av bostadsrätter med rädsla för räntehöjningar och statussänkande aktiviteter i sina områden. Detta är en process som geografen David Harvey beskriver som “att skapa riskbedömmare istället för drömmare”. Vi ser resultatet i praktiken när tidigare röda områden istället börjar att domineras av borgerliga väljare, som Majorna i Göteborg eller Södermalm i Stockholm.

Krisen började med bostäder

Nog om individer! Visste ni att det inte var någon slump att den senaste ekonomiska krisen utlöstes av en fastighetsbubbla? Det är egentligen inte särskilt konstigt eftersom fastighetssektorn är en väldigt stor del av många ekonomier: 15% i snitt inom EU-länderna och 29% i Kina (där urbaniseringen står för en större del av den ekonomiska aktiviteten än industrialiseringen, enligt Neil Smith gentrifieringsforskningens egen guru). Detta är självfallet en fantastiskt bra anledning (bland många) till varför vi måste förstå oss på bostadskapitalet. Om bortträngning är gentrifieringens modus operandi så är kapitalackumulationen dess mål och den sker, något förenklat så här: Det finns ett räntegap som består av skillnaden mellan dagens markränta och den potentiella markränta som ett område kan få om det “utvecklas”, gentrifiering är i grund och botten ett sätt för bostadskapitalet att exploatera detta räntegap. Köp billigt, tvinga bort arbetarklassen och sälj dyrt. Det är här politiken kommer in! För möjligheten för bostadskapitalet att exploatera detta räntegap är till syvende och sist en politisk fråga både för att politiken bestämmer det ramverk som “marknaden” har att agera inom och för att politikerna antingen är överförtjusta i den gentrifierade staden, eller för att de inte ser något alternativ till den. För det finns idag inga svar på stadens problem och utmaningar som inte är gentrifiering. Bland stadsplanerare, politiker och byråkrater är staden idag detsamma som gentrifiering. Något som blir extra tydligt i diskursen om hållbara städer, där miljörörelsens idéer och krav vulgariserats till den grad att det enda som är kvar av hållbarheten är idén om en hållbar profitnivå! Här ser vi hur gentrifieringens olika aktörer genomkorsar och förstärker varandra: bostadskapitalets intresse av hållbara profitnivåer, politikernas intresse av den hållbara staden och medelklassens intresse av ett hållbart samvete.

Om vi skrapar bort de ytliga flosklerna från de politiker som tyvärr till stor del ansvarar för våra städer så kan följande sammanfatta deras syn på staden: Det är själva processen av gentrifiering som är den levande staden. Det är revitaliseringen av staden som är staden, och revitaliseringen bygger på idén att vissa människor är mer vitala än andra och att dessa vitala människor bör ersätta de icke-vitala. De vitala är så klart den köpstarka medelklassen samt deras (möjligtvis lite mindre köpstarka, men desto mer “kryddstarka”) lakejer och apologeter inom den kreativa klassen. Detta ska dock inte tas som intäkt för att det är individuella preferenser och cappucino som styr och ställer på bostadsmarknaden, utan mer som ett sätt att förstå hur politiker ser på staden.

Gentrifieringen är idag totalt integrerad i det urbana fältet och ett utmärkt exempel på hur stat och kapital samverkar för att skapa och upprätthålla nya sektorer för kapitalackumulation. Gentrifiering är alltså, åtminstone i sin svenska skrud, korporativism och identitetspolitik. Staten och kapitalet samverkar för att öka kapitalackumulationen och utforma staden för (att forma) den typ av människor som politiker i alla regnbågens färger har en sådan otrolig hang-up på. Här ska vi dock inte underskatta denna politik, det finns självfallet skäl till att den nuvarande bostadspolitiken ser ut som den gör. Som urbanhistorikern Håkan Forsell konstaterar så har utvecklingen i “västerländska stadssamhällen inom fastighets- och bostadssektorn de senaste 20–30 åren intagit en sådan betydande nationalekonomisk roll att forskare talar om att vi lever i ‘bostadskapitalismens’ tidsperiod. Boendet, inte arbetet, har kommit att utgöra den viktigaste grunden för medelklassens politiska beteende. Bostaden och äganderättens utformning påverkar inte längre bara de individuella politiska valen utan det politiska systemets preferenser när det gäller beslut om till exempel inflationsbekämpning och skatteuttag.”

Gentrifiering är politik

Detta är så viktigt att det kräver en upprepning: gentrifiering är en politisk process! Marknaden kan inte verka utan ett politiskt ramverk. Gentrifiering bestäms av politisk kamp. Med detta som utgångspunkt menar Neil Smith att gentrifieringen kan ses som en höjdpunkt för nyliberalismen: staten bereder väg för bostadskapitalet. De forcerade ombildningarna där offentligt ägda fastigheter säljs till underpris är ett närmast övertydligt exempel på detta. Denna strategi för ackumulation är vad David Harvey kallar för accumulation by dispossession, ackumulation genom fråntagning – från det gemensamma/offentliga till det privata – något han menar är utmärkande för nyliberalismen.

Vad gör vi åt det här då? Finns det något bortom “cynism och/eller livsstilspolitik” samt “självgisslande gentrifieringskritik för oss i den akademiserade medelklassvänstern” som två fyndiga bloggare uttryckte det i en diskussion om gentrifieringsmotstånd. Hur går vi från en relativt välformulerad och fungerande kritik och förståelse av gentrifiering till att göra motstånd mot dess destruktiva processer? För det är väl ungefär där vi står idag. Alltså att vi vet ungefär vad som pågår, vilka som drabbas och varför vi inte gillar det. Men sen?

Finns inget att göra i min trista förort?

Jag skrev en text om min hemort Rågsved en gång. Det var inget särskilt, ville mest uppmärksamma en ful nybyggd plats och förklara varför jag ändå gillade den. Det hela slutade med att jag hamnade i bråk med en lirare från en mäklarfirma som ville att jag skulle hjälpa till att “sätta Rågsved på kartan” och “höja statusen för mitt område”. Jag deppade ihop och skämdes över att jag sysslade med gentrifiering genom bloggning. Och då är vi där, vid identitetspolitiken som inte löser någonting. För även om boken om gentrifieringsmotstånd kanske inte skulle bli så lång som vi alla önskade (den skulle ha släppts redan för något år sedan, men är symptomatiskt nog försenad) så är det inte svårt att hitta exempel på ressentimentfyllt motstånd mot gentrifieringen. Många har nog skrattat gott åt historier om folk som medvetet försämrar sitt närområde för att försöka gäcka gentrifieringen eller ryst åt tanken på att förbättringar i ens förort skulle ge gentrifieringen en kickstart. Till er, och mig själv, har jag bara en sak att säga: sluta upp med det där, det löser ingenting. Att samma personer som kan ägna spaltmeter åt att kritisera “broken windows”-teorins utsagor om att ett trasigt fönster är första steget på vägen mot en stad i kaos, på kvällen går ut och krossar rutor för att motverka gentrifieringen blir bara löjligt.

Att mota gentrifieringen i grind kräver nog mindre tv-mässiga saker än att krossa rutor och bränna bilar. En välfungerande allmännytta, med hyresregleringar, offentligt ägande och kollektivt förhandlade hyror, är förmodligen en nödvändighet och ett första steg för att motverka kapitalackumulationen på bostadsmarknaden. Men lika nödvändigt tror jag det är att förstå och förändra stadens rumsliga utbredning. Många – kanske alla? – städer är uppbyggda kring en väldigt stark åtskillnad mellan centrum och periferi. Detta innebär, bland mycket annat, tråkigheter som långa pendlingsavstånd och att den attraktiva marken är väldigt begränsad, vilket ger bostadskapitalet ett guldläge: exploatera centrum stenhårt och skit i periferin. Precis så ser det ut i många städer idag, trots stor bostadsbrist så satsas de flesta resurserna på att omvandla innerstaden istället för att bygga ut ytterstaden. Genom att skapa en flerkärnig stad med många centrum så kan trycket, och i förlängningen vinstmarginalerna, minskas i innerstaden.

En oas av motstånd

I mina kvarter organiserar sig de boende mot stadens försök att sälja ut allmännyttan, de bygger fria kulturhus och utnyttjar de redan befintliga som mötesplatser. De protesterar mot planer på att bygga radhus i koloniområden, ordnar nollkronorsloppisar i tunnelbanan och håller spärrarna öppna för dem som inte har råd att betala för kollektivtrafiken. Motståndet pågår dagligen och det är både reaktivt och uppbyggande. Tillsammans bygger vi en bättre stad och försvarar de landvinningar tidigare generationer gjort. Allt är säkert inte helt fantastiskt, men en sak som är säker är i alla fall att det inte bidrar till gentrifieringen. Säga vad man vill om Södermalm, men stadsdelen som kommit att stå som sinnebild för gentrifiering genom hipsters och kulturliv var den stadsdel i Stockholms innerstad som gick under sist. Att ha det bra där man bor är inget att skämmas för och om jag inte får dricka sojalatte när vi krossar bostadskapitalet är det inte min revolution.

Alexander Berthelsen
aktiv i Planka.nu

3 kommentarer på “Gentrifiering bortom cappucinon

  1. Du sammanfattar många viktiga poänger, och det är välkommet att diskussionen om gentrifiering blir mer nyanserad. Men några frågor:

    Menar du att en medlem i en bostadsrättsförening mindre möjlighet att påverka sin boendmiljö än en medlem i Hyresgästföreningen, boende i allmännytta?

    Är inte medlemskap även i Hyresgästföreningen och kollektiva förhandlingar en utpräglad korporativism?

    Leder Paton i bevis att det sker en social förändring där arbetarklassen anammar medelklassens beteenden genom att deras upplåtelseform förändras, eller liknande? Källa?

    Menar du att boende i hyresrätt inte oroas av ”statussänkande” aktiviteter i närområdet?

    Och till sist, anser du att (den kanske för närvarande förträngda) tanken om bostadsrättsföreningen som organisation av gemensamma intressen i ett seriöst (icke-spekulativt) boende har några meriter och borde de inte så fall tas upp i diskussionen?

    Ofta tycker jag diskussionen lider av en otydlighet i begreppet ”de boende”: vilka boende avses är inte alltid klart. Just de individer som bor i ett område vid ett givet tillfälle, eller en samhällsklass som dominerar det och där även de klassmedlemmar som bor i ett annat område skulle ha rättmätiga anspråk på att få flytta in, eller ännu mer diffust? Tex antyds ju ovan att en och samma individ kan vara flera olika ”boende” beroende på var i en klassresa den befinner sig. Alltså är det viktigt att vara mer tydlig med vem det är man värnar om.

    Jag menar också att det skulle lyfta debatten om man beskrev gentrifieringen både ur som den medvetna processen att genom fastighetsaffärer tjäna pengar på värdestegring i lokala fastighetsbestånd och den inneboende viljan hos de boende att kanske både förändra sin närmiljö och faktiskt företa en en fullt legitim klassresa.

  2. Kami:
    (först och främst, observera att jag inte varit med och skrivit artikeln eller på något sätt varit inblandad i den. Enbart mina tankar kring dina frågor.)

    ”Menar du att boende i hyresrätt inte oroas av ”statussänkande” aktiviteter i närområdet?”
    Det finns en skillnad mellan de två, nämligen den att bostadsrätten förlorar marknadsvärde på den statussänkande verksamheten, något som en hyresgäst inte alls behöver bry sig om. En hyresgäst behöver egentligen inte bry sig om ”statusen” (dvs. vad andra tycker om området) utan enbart huruvida denna aktivitet är direkt önskvärd eller ej. En bilmekaniker skulle kunna vara statussänkande, vilket gör att ägaren av en bostadsrätt vill bli av med verkstaden oavsett hur praktiskt eller bra det kan vara.

    ”Och till sist, anser du att (den kanske för närvarande förträngda) tanken om bostadsrättsföreningen som organisation av gemensamma intressen i ett seriöst (icke-spekulativt) boende har några meriter och borde de inte så fall tas upp i diskussionen?”
    Det framgår inte helt klart ur artikeln. Personligen har jag inget emot bostadsrätter och bostadsrättsföreningar i sig. Däremot motsätter jag mig (och det är så jag tolkar artikeln också) utförsäljning och ombildning till reducerade priser. För länge sen såg jag nån dokumentär (förlåt att jag inte kan uppge källa) som jämförde fastighetsombildningen i Stockholm och Uppsala. I Uppsala skedde en ev. ombildning till marknadspris. Dvs. ombildningen var inte ett mål i sig utan en möjlighet. I Stockholm skedde ombildningen till långt under marknadspris, vilket gjorde att många kunde tjäna en ordentlig hacka på det hela. Vid tidpunkten för programmet hade ett (1) hyreshus i Uppsala ombildats, jämfört med 100 (eller nått sånt) i Stockholm.
    Allt är löst plockat ut minnet, så djupare undersökning och källkritik kan vara behövligt.

    ”[…] både förändra sin närmiljö och faktiskt företa en en fullt legitim klassresa.”
    Fast jag är osäker på om något av de två egentligen är sammankopplat med gentrifiering. Att förändra sin närmiljö kan leda till gentrifiering, men är inte uteslutande kopplat till det. Och jag förstår inte riktigt hur min vilja att göra en ”fullt legitim klassresa” (roligt ordval, menar du att det också finns ”illegitima klassresor”?, i så fall, vad skiljer de två?) leder till gentrifiering.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *