Alla gillar en hjältehistoria. Och det är sagorna om hjältarna som sprids. Men vill man förstå den egyptiska revoltens utbrott måste man lyssna efter en annan berättelse. Som går mycket längre tillbaka.

Tahrir har ännu inte svalnat, men redan börjar historieskrivarna förenkla, reducera och skapa passande hjältar. Här är tre av alla de berättelser som börjat cirkulera kring den egyptiska revolutionen, samt en fjärde som går längre tillbaka i tiden.

Berättelse 1

På morgonen tisdagen den 25 januari börjar folk samlas runt om i Kairo. 20 ställen som vanligtvis brukar ha folkmassor, exempelvis utanför moskéer, har utlysts som samlingspunkter. Från dessa platser ska demonstrationer starta, med målet att nå Tahrirtorget. Mycket riktigt har tusentals människor hörsammat uppropet som spridits på nätet och via flygblad, som delats ut de senaste veckorna. Men den egyptiska polisen är förberedd, de många mindre demonstrationerna ska inte tillåtas sammanstråla på Tahrir.

Vad polisen inte vet är att det finns en 21:a – hemlig – samlingsplats. Bara en liten grupp aktivister känner till stället. Det är så hemligt att bara en i varje grupp om tio vet den exakta positionen.
Wael Ghonim och de andra administratörerna bakom Facebook-gruppen Kullina Khaled Said/We are all Khaled Said har varit med om att sätta igång planen som ska ge aktivisterna den första viktiga segern.
Inne i godisaffären Hayiss i den fattiga stadsdelen Bulaq al Dakrour kan de anställda nu se hur många mindre grupper med folk snabbt strömmar till, snart är cirka trehundra aktivister samlade på trottoaren utanför. Men inte en enda polis syns till, varken med uniform eller utan. När gruppen börjar röra på sig sluter folk upp från kvarteren de passerar. När detta 21:a demonstrationståg närmar sig Tahrir har det vuxit till mer än tusen demonstranter. Polisen, som är upptagen på 20 andra ställen i stan, lyckas inte mobilisera tillräckligt snabbt för att på allvar kunna stoppa dem. De forcerar den lilla avspärrning som satts upp och kan sedan ockupera torget. En seger för regimmotståndet och en förlust för polisen.

Tre dagar senare är det fredag och en ny demonstration. Stärkta av delsegern den 25 januari kommer ännu fler, den här vredens dag. Folket intar Midan Tahrir. Sedan släpper de inte torget förrän Mubaraks fall är ett faktum.

Berättelse 2

Den 18 januari lägger Asmaa Mahfouz upp ett videoklipp på nätet. Hon talar rakt in i kameran och uppmanar folk att gå ut och demonstrera den 25 januari.
— Jag, en flicka, ska gå dit den 25:e och fram till dess ska jag dela ut flygblad på gatorna varje dag, säger hon rakt in i kameran och skickar en direkt uppmaning till alla män: Om du ser dig själv som man, så kom med mig den 25:e.

Asmaa Mahfouz har varit politiskt aktiv i tre år och spridit information om demonstrationer på nätet många gånger tidigare. Men den här gången gör hon något annorlunda – och modigt. Hon bestämmer sig för att gå från anonymiteten i skriftliga upprop till att visa sitt ansikte helt öppet.

Efter hennes modiga upprop följer en rad andra aktivister hennes exempel och lägger upp egna videobloggar där de inte längre är anonyma. Samtidigt sprids Mahfouz upprop snabbt på nätet och via mobiltelefoner. Det är när hon inser att 50 000 sett hennes klipp som hon förstår att den 25 januari kommer att bli något extra.

Och hennes mod får effekt. Den 1 februari fyller Asmaa Mahfouz 26 år och hon kan fira sin födelsedag mitt uppe i en revolution.

Berättelse 3

Två år tidigare skickar ungdomsrörelsen 6:e april ett par aktivister till Serbien för att delta i en workshop med organisationen Otpor, ungdomsrörelsen som lyckades fälla Slobodan Miloševic. Väl tillbaka i Kairo börjar 6:e april-rörelsen studera Otpors ickevåldsstrategier och låter sig även inspireras av teoretikern Gene Sharp. Gruppen har kommit fram till att det inte går att vinna över den brutala egyptiska polisen med våld, polisen har enorma resurser och våldsmonopolet. Aktivisterna har redan många erfarenheter av polisbrutalitet men också av att regimen utmålar dem som våldsverkare och terrorister – och då är det omöjligt att få fler på sin sida. Istället vill de nu testa en ny taktik.

När den tunisiska revolten lyckas få diktatorn Ben Ali att fly den 14 januari inser aktivisterna i 6:e april-rörelsen att de har en unik möjlighet att göra likadant. Samtidigt studerar de noga tunisiernas strategier.

Under demonstrationerna blir 6:e aprils kontor i närheten av Tahrir en sambandscentral. Skadade plåstras om, demonstranter får munskydd indränkta i vinäger för att klara av polisens tårgas och tidningar stoppas innanför tröjor som skydd mot batongslag.

Ahmed Maher framställs i medierna som rörelsens ledare, som hela tiden finns i kulisserna och styr det folkliga upproret och får det att ta fredliga vägar. Överallt under demonstrationerna hörs folk ropa ”Salmiyya, salmiyya!”, ”Fredligt, fredligt!”. Anonyma flygblad med Gene Sharps råd, översatta till arabiska, cirkulerar också på Tahrir.

Bakom berättelserna

Berättelserna är kittlande och spännande. De skildrar en underjordisk rörelse, en liten grupp invigda, fredliga frihetsälskare, en plan, en internethjälte, en hemlig mötesplats, en modig kvinna, ja, alla detaljer som kan skapa ett fantastiskt filmmanus. Och revolutionen kommer med all sannolikhet att filmatiseras, med en ung vacker man i huvudrollen, som medlem i ett av de hemliga nätverken.

Och även om det är sant att den 21:a demonstrationen tog polisstyrkan på sängen, så är det många som hävdar att det var polisens våldsamma maktdemonstration mot de andra 20 demonstrationstågen som fick folk att bli ilskna och gå ut på gatorna i ännu större antal tre dagar senare.

Och även om Asmaa Mahfouz’ mod stärkte massor av människors övertygelse om att de också var tvungna att gå ut och demonstrera, så är det fortfarande bara en liten minoritet egyptier som har tillgång till internet.

Och även om ickevåldsstrategin som 6:e april spred var märkbar under demonstrationerna, så var det helt avgörande att folk slog tillbaka Mubaraks lejda våldsmän och förklädda poliser med just våld, när demonstranterna hotades. Utan stenregnet hade Tahrir rensats på folk.

Vem är hjälten?

Alla, oavsett om det är Al Jazeera, New York Times eller svenska medier, verkar leta efter ungdomsledaren som kan utnämnas till hjälten som skapade revolutionen.

En som tidigt pekas ut är Wael Ghonim, regional marknadschef på Google, expert på sociala medier, och en av flera administratörer bakom We are all Khaled Said på Facebook. Gruppen startade efter polisens brutala misshandelsmord på den unge Khaled i Alexandria förra sommaren och blev ett forum för regimkritiker, med fokus på polisbrutalitet och repression i Egypten. När Wael Ghonim släpps av polisen den 7 februari efter att ha hållits häktad i isolering i elva dagar så utmålas han som revolutionens ansikte och intervjuas i tv.

Men det är inte bara medier som försöker hitta en hjälte idag, även den gamla regimen letade efter ungdomsledare – att fängsla. På demonstrationernas första dag, 25 januari, grips massvis med aktivister. Men trots det och trots att Wael Ghonim sitter isolerad under hela starten av revolutionen så misslyckas ändå regimens försök att stoppa revolten på Tahrir. Den ledarlösa revolutionen är faktiskt så ledarlös att den gamla regimtaktiken att isolera ”huvudet” från ”svansen” faller platt.

Det är också frestande att falla för analyserna som utropar detta till den första Facebook-revolutionen. Med tanke på att många världen över följt den egyptiska revolutionen direkt via Twitter, Facebook eller live-streamar är det inte så konstigt att de sociala mediernas betydelse lätt överdrivs. Aktiviteterna på nätet är ju så myllrande och direkta, och nyhetsrapporteringen på internet ligger ofta långt före de traditionella medierna.

Men det vi ser online är bara toppen av ett isberg. Nätaktiviteterna har bara utgjort en bråkdel av all aktivism i Egypten som folket faktiskt utfört. För trots att de kända aktivisterna var gripna, trots att internet och mobilnät låg nere, så fortsatte folkmassorna ändå att strömma till Tahrir och alla andra stora torg runt om i Egypten. Informationen spreds från mun till mun.

Vad satte i gång aktivisterna?

För att verkligen förstå vad som satte igång revolutionen måste vi också titta på vad det var som fick bägaren att rinna över. Vad inspirerade Asmaa Mahfouz? Vad drev Wael Ghonim? Vad fick Ahmed Maher att bli aktiv? Ingen av dem verkade i något vakuum, de satt inte ensamma och kom på de här idéerna – de inspirerades. Revolten må ha varit hur spontan som helst när den skedde, men viljan till revolt hade legat och grott hos många människor ett bra tag före den 25 januari. År av politiskt förtryck, polisbrutalitet, tortyr, korruption, rättslöshet, låga löner och arbetslöshet skapade ett kollektivt behov av förändring. Men för att gå från tanke till handling, från att knyta näven i fickan till att gå ut på gatorna och protestera, krävdes segervittring. Det är därför alla berättelserna innehåller mod och delsegrar. Ju bättre det gick, ju fler vågade delta. Snöbollseffekten skapade den lavin som störtade Mubarak. Berättelserna försöker svara på vem som satte allt i rullning, men de fokuserar för nära i tid. Det vi såg på Tahrir var när snöbollen fick upp farten, men den var faktiskt redan i rullning.

Alltså måste vi gå längre tillbaka i tiden för att förstå hur det hela började.

Den fjärde berättelsen

Morgonen den 7 december 2006 börjar tusentals arbetare samlas på torget utanför Misr Spinning and Weaving Company i industristaden Mahalla El-Kubra, i Nildeltat norr om Kairo. Arbetarna på den stora textilfabriken är arga över regimens brutna löften om höjd bonus. Fabriken är igång, men stannar helt när 3 000 kvinnor som jobbar på sömnadsavdelningen lämnar sina arbetsplatser. De går bort till männen i fabrikens spinneri och väveri och ropar åt dem att också lägga ner arbetet. Så lyckas kvinnorna få med männen i strejken. Tillsammans ockuperar de fabriken och håller den i tre dagar. Det här är den första strejken i Egypten på 20 år och arbetarna lyckas pressa regimen till att ge efter för deras krav. Segern blir gnistan som får strejker att blossa upp på flera håll i landet – och inspirerar också andra. Mahalla blir symbolen för en växande regimkritik.

Den 6 april 2008 går folk åter ut på gatorna i Mahalla, den här gången för att protestera mot de eskalerande matpriserna. Regimen belägrar hela staden, men lyckas inte förrän efter flera dagar slå ner protesterna med våld. Människor dödas och många fängslas. Men en ny rörelse har startat, en rörelse som 2011 kommer att vända upp och ner på regimen.

Strejken på Misr Spinning and Weaving Company bröt ut därför att trots att den statligt ägda industrin gick med storvinst vägrade att betala bonusar och för att de usla lönerna hela tiden urholkades. Den privatiseringsvåg som regimen satt igång för att driva igenom en mer nyliberal politik gjorde att de tidigare trygga statliga anställningarna plötsligt riskerade att förvandlas till privata anställningar, utan statliga pensioner eller andra tryggheter.

Arbetare runt om i Egypten satte igång den våg av strejker och oroligheter som brutit ner regimens makt bit för bit de senaste fem åren. Strejkerna har nämligen kombinerat ekonomiska krav på höjda löner med politiska krav på oberoende fackföreningar. Det var därför strejkerna inte upphörde den 11 februari, när Mubarak föll. Den politiska dimensionen av strejkerna gjorde också att arbetare började använda andra metoder än bara fabriksockupationer och nedläggning av arbetet. De började gå ut på gatorna och demonstrera, gjorde sit-ins utanför parlamentet och höll manifestationer. Demonstranterna på Tahrir tog alltså till samma metoder som arbetare redan prövat ut under flera års kamp.
Asmaa Mahfouz, som var aktiv i både We are all Khaled Said och ungdomsrörelsen 6:e april, hade personligen sett hur arbetarna organiserade sig och kämpade i Mahalla. Hon blev aktiv för att stötta dem rättsligt och för att sprida information om deras kamp. Efter mordet på Khaled Said blev det uppenbart att ingen kunde känna sig säker undan polisbrutaliteten. De utbildade, men ofta arbetslösa, ungdomarna stöttade inte bara arbetarna utan följde också deras exempel.

Första försöket misslyckades

Men i ärlighetens namn så startade den egyptiska revolutionen ännu tidigare. För även om Mahalla var den första stora oroshärden att bryta ut sedan brödkravallerna 1977 och även om det var här vi först såg hur motståndet kan vinna delsegrar, så hade arbetarna vid Misr Spinning and Weaving Company fått inspiration utifrån.

2005 var det presidentval i Egypten och Hosni Mubarak ställde upp till omval för fjärde gången. Men det var många som hade fått nog av honom och redan året innan hade Kefaya-rörelsen vuxit fram, med ett enkelt och rakt budskap: Det är nog! Kefaya!

Mubarak hade dock inte fått nog av sin makt och slog tillbaka rörelsen, riggade valet och kastade sin utmanare om presidentposten, Ayman Nour, i fängelse. Många av aktivisterna kände sig brända och bittra av det misslyckande som de tyckte att det blivit av Kefaya. Protesterna hade isolerats och bara lockat små grupper av aktivister – men stora mängder poliser. Repressionen var hårdare än många hade trott var möjligt och den aktivism som fanns kvar flyttade från gatorna till anonymiteten på internet.

Men Kefaya visar att även ett misslyckande kan inspirera andra. Och kanske måste varje revolution börja med ett nederlag.

Christina Lindström
Christina Lindström är journalist, studerar mastersprogrammet i Mellanöstern- och Nordafrikastudier och har bott några kvarter från Tahrirtorget i Kairo.