Ingen av oss kommer undan kroppen. Alla blickar riktas mot den. Vi måste sköta den, motionera den, hålla dieter, kontrollera och tukta den. Ätstörningar och självsvält tar bara detta allmänna beteende ett steg längre. Flykten från kroppskontrollen blir också genom kroppskontroll.

Är självsvält en subversiv motståndsakt eller en följd av samhällets skönhetsideal? Hur kan vi förklara varför var femte tjej och ett mörkertal killar (killar utgör cirka 10 % av ätstörda i officiella siffor) utvecklar en ätstörning någon gång under sin livstid? Hur kan vi angripa problemet utan att prata över dessa personers huvuden?

Självsvält och så kallade osunda matvanor är inte detsamma som en ätstörning. Korta perioder av svält skapar inte nödvändigtvis större problem för kroppen, först upprepade svältperioder är långsiktigt skadliga. De dieter som många praktiserar idag innebär inte nödvändigtvis ett mycket friskare förhållande till mat än den ätstördes. I praktiken är dieten och den ätstörda självsvälten väldigt lika, både vad gäller det konstanta vägandet och mätandet, men också i föraktet mot och rädslan för slappa kroppsdelar och övervikt.

Den medicinska definitionen

Idag finns det fem ätstörningsdiagnoser: Anorexia Nervosa, Bulimia Nervosa, ätstörning utan närmre specifikationer, Ortorexi och hetsätningssyndrom. Gemensamt för ätstörningarna är att självkänslan påverkas överdrivet mycket av kroppens form och vikt. Dagens gränser för vad som definieras som ätstörning eller inte har till stor del satts i patologiska termer. Ett problem med dessa patologiska stämplar och definitioner, är att de i viss mån också är medskapande av ätstörningarna, att de återskapar och införlivas i ätstörningar.

Dessa medicinska diagnoser, men även den samhälleliga och mediala diskussionen om ätstörningar, pekar ofta på både skönhetsideal och familjeförhållanden som orsaker. Även psykosociala störningar som till exempel tvångsmässigt beteende och depression nämns. Medan anorexi har fysiologiska krav för en diagnos, som utebliven mens i minst tre månader och ett BMI under normalnivån, har de andra diagnoserna inte lika strikta krav på kroppens vikt och form. Man har funnit att en ursprunglig bantning kan vara en utlösande faktor för ätstörning, och att självsvälten i sig är belönande, en belöning som intressant nog verkar övervinna den ursprungliga hungern som undertryckts.

Självsvält i bredare bemärkelse

Plastikoperationer, dieter, skönhetsprodukter och kläder; att vi lever i en visuellt centrerad kultur är svårt att förneka. Denna visuella kultur centreras inte bara kring det yttre utan är också med och formar de tankar och metoder som man flyr genom, både flykten i sig och hur man gör det. Vi behöver vara medvetna om hur djupt rotad den kulturella kopplingen mellan det feta, det orena och det svaga är hos oss. Om vi säger att ätstörningar enbart handlar om idealbilder kvarstår vi i samma logik och reproducerar ett ensidigt fokus på bilder som om de vore allsmäktiga, mer betydelsefulla än eller frikopplade från andra sinnes- och verklighetsupplevelser.

Poängen är att bilder handlar om allt förutom just bilder. När Susan Bordo skrivit om de fördelar som kommer med slanka kroppar är det indirekt det hon satte fingret på: hur utseende handlar om allt annat än utseende. Om vardagens alla fördelar och belöningar för smalhet, om nödvändigheten av utseendet för att som kvinna anses intelligent, disciplinerad etc. Om hur enklare det är att få jobb, att det anses attraktiv och att det ger fördelar inom så många områden. Istället för att enbart diskutera skönhetsideal bör kopplingen mellan övervikt och ett intryck av ohälsa, lathet, dumhet och svaghet uppmärksammas. Det är denna koppling som nödvändiggör de utbredda dieterna, och att deras konsekvenser inte ifrågasätts.

Ätstörningar förekommer förstås inte bara hos folk som vänder sig till sjukvården och genomgår processen att få en diagnos. Både ätstörningar och självsvält existerar i en bredare bemärkelse än den diagnoser ger utrymme för. Självmodifikation är idag vanligt och anses normalt. Folk försöker i stor omfattning förändra sina kroppar exempelvis genom dieter. Den frenetiske självbehärskaren, ibland utmärglad, skiljer sig enbart genom att gå längre än de flesta andra i sin självbehärskning.

Kanske är den ätstörda personen inte unik utan har bara tagit till sig dessa påbud, det vill säga självtillvändheten och skulden, in absurdum. Anorektikern går så långt att hon går bortom att spegla samhällets krav, normer och imaginära idealkroppar. Dessa krav och normer, som snarare bör förstås som mera exklusiva än inklusiva, har gjort att hon med de existerande metoder som finns i hennes värld försöker omfamna och omskapa sin utestängning. Det vill säga: om man säger att det är något fint med självdisciplin, om normer och en lustfylld värld känns långt bort, aldrig är inkluderande kan man ta ett språng från denna värld, från normaliteten och från lusten helt och hållet: till exempel normalt ätande. Anorektikern går bortanför gränsen för hur mycket hon ska disciplinera sig själv, i många fall medvetet, i andra fall inte. I och med det är hon paradoxalt nog, likt de överviktiga, ett monster som hälsopolitiken och arbetsmarknaden behöver dölja för att kunna se sig själv i spegeln.

Protest eller motstånd?

Vilken kropp ”flyr” de med ätstörningar ifrån och vilken skapar de? Varför rikta sitt behov av makt, subjektiv aktiv handling och protest mot den egna kroppen?  Här finner vi en gemensam beröringspunkt med frågor som rör sig bortom ätstörningar, men där ätstörningar har kunnat fungera som en ledstjärna.

Kapitalet bör just ses som en logik som både skapar och tolkar våra handlingar, som de saker vi gör verkar igenom. En logik som oftast, men inte alltid, bestämmer vad men också hur vi gör saker. Metoden att förändra sig själv och den egna kroppen, oavsett om syftet är att passa in i en normalitet eller fly denna normalitet, är så allmängiltig och spridd i samhället, att det också blir genom denna självtillvända metod som många handlingar, inklusive protester, yttrar sig.

Vi bör göra en distinktion mellan protest och motstånd för att förstå sådana självtillvända handlingar. Självsvält eller ätstörningar kan tolkas både som aktiva protester eller symtom på en skada en person orsakats. Vad är en protest om inte just ett ”nej”, ett undandragande? En protest mot att aldrig räcka till så man inte ens försöker vara en del av de normala, vackra, mot att alltid betraktas, dömas, om än omedvetet. Det kan vara en protest mot alla lustar som man har drabbats av och man därför försöker utradera – både hos andra (genom isolering) och hos sig själv. Men motstånd syftar till att överkomma ens egen underordning, något som enbart kan göras kollektivt. Att genom nejet eller genom ett gemensamt skapande etablera en annan världsgrund – att vägra behöva välja mellan att undandra sig eller tillhöra världen såsom den ser ut. Självsvält och ätstörningar skapar kritiska fält och frågor om begär, om vad trycket utifrån på en kropp kan skapa, om behov och begär eller tanke och kropp verkligen går att separera. Men i och med att övervikten fortfarande anses vara ett problem frånkommer man inte den existerande världens begärsdefinition: begäret som något som alltid är egoistiskt, fult, utbredande och ohämmat.

Paradoxalt beteende i gråzonen

Ätstörningar har en hög dödlighetsstatistik. Enbart hälften tillfrisknar och 10-20 % dör till följd av självmord eller fysiska följdsjukdomar som hjärtsvikt. Den anorektiska kroppen tynar bort. Denna konstruktion, den borttynande kroppen, kan förstås som ett undvikande av den disciplinerande och individualiserande blicken, en vilja till osynlighet. Medan psykologerna Malson och Ussher beskriver borttynandet som en symbolisk självförstörelse, kanske vi inte enbart behöver förstå det symboliskt, uppenbarligen så är det en faktisk kropp självsvälten förändrar, som tynar bort.

Samtidigt blir den anorektiska kroppen paradoxalt nog mer synlig i sin ätstörning. Den blir till föremål för sjukvårdens ökande granskning av henne, samt av henne själv som frenetiskt övervakar sin kroppsvikt, form och sitt matintag. Den ätstördas verklighet innehåller alltså dimensioner av både synlighet och osynlighet, kontroll och maktförlust. Dessa paradoxer skapar en gråzon, ett diskursivt fält, där en binär uppdelning mellan ideal och normalitet måste frångås.

Om kroppsförvrängning är en del av den diagnostiska definitionen av ätstörningar uppstår frågan om dess motsats, det vill säga en korrekt bild av ens kropp, är vad läkarkåren anser vara en frisk kroppsbild (och främst av allt, om inte denna ”korrekta” kroppsbild mer är ett ideal än någonting annat då vi alla har en ”förvrängd kroppsuppfattning” om det korrekta är enligt diffusa BMI-modeller). Det friska och korrekta anses vara samma sak, utan att ens de själva kan definiera det korrekta – eller få den modellen att passa in i människors faktiska upplevelser och verklighet. För att förtydliga: genom att definiera förvrängningen som det sjuka är det som om anorektikern bara ska inse att hon egentligen är tunn och på så sätt nå långt i processen mot att bli frisk. Det ger oss två problem: dels att de flesta ätstörningar inte skapar denna utmärglade kropp utan ser på ytan ”normal” ut. Det andra problemet är att en objektiv, icke-förvrängd bild av den egna kroppen är en illusion som oftast inte existerar. Vårt fysiska synsätt, hela den fysiska kroppen skapas inom vissa paradigm (som säger när en kropp är ohälsosam) och påverkar vår upplevelse av den. Det är långt ifrån ett neutralt fält där friskhet har en oladdad innebörd. Vi kan mäta kroppar efter BMI eller andra metoder, och att ”vara smal” eller underviktig kan vara sanningsenligt i den modellen, men vi bör akta oss för att kalla det den enda, sanna bilden. Om det är något vi bör ha lärt oss är det att hälsomodeller och objektiva bedömningar av vad alla kroppar ska må bra av är just modeller och inte självtillräckliga påbud och sanningar om vad alla kroppar bör eller måste göra. Hälso- och normalitetsmodellen krockar bland annat med de modeller som är skapade av våra känslor, av våra sinnen, rädslor och fobier.

För att kunna dra en gräns mellan sjukligt och friskt beteende är det en praktisk nödvändighet inom den medicinska logiken att referera till en normalitet, till hur det ”egentligen ska vara”. Problemet är att normaliteten i sig fungerar som en idealmodell. Den bygger på och innehåller dimensioner av liknande disciplinerande praktiker, även det normala innebär till exempel att gå på diet.

Anorektiker är ofta medvetna om sina kroppars utseende och har samtidigt ingen helhetsuppfattning om sina kroppar. De upplever sig ofta som fragmenterade och särskiljer kroppsdelar från varandra. Detta är inte unikt för folk med diagnostiserade ätstörningar, det handlar om en gradskillnad snarare än artskillnad mellan hur mycket man fokuserar på vissa delar. Inzoomningen på vissa kroppsdelar, och skillnaden i hur folk själva upplever dem och hur de betraktas medicinskt bör snarare beskrivas som ett glapp i vår förståelse av olika perspektiv av kroppen, istället för skillnad mellan en förvrängd subjektiv och en realistisk objektiv bedömning. Det är en självmotsägelse att försöka uppnå subjektiv objektivitet, eller objektiv subjektivitet. Den objektiva dimensionen är platt i jämförelse med hur komplex våra egna upplevelser av kroppen är.

Att forma oss själva

Begäret efter mat och en njutning av ätande kopplas både hos ätstörda och ”friska” till att bre ut sig. Känslan av expansion i rummet leder oss till frågor om hur och varför många upplever sig intryckta och själva vill krympa. Karin Johannisson är en av många som observerat att när de allmänna utrymmena inte har plats för det sjuka och smärtfyllda, riktas obehaget istället till ett inre rum. Denna flykt hanterar vi genom mekanismer där den ätstörda kroppen är en av många konsekvenser. Det är ingen nyhet att väldigt många ser sina kroppar och sig själva som något som skär sig med omgivningen och har svårt att få ihop detta med den hårda självdisciplin som krävs för att inte ge sig hän åt alla njutningar. De flesta försöker att hantera denna slitning genom att befinna sig i ett limbo, andra testar sina gränser för att känna att de finns ”på riktigt”.

Att försöka återerövra sin egen kropp genom samma självtillvända praktiker som skönhetsindustrin och andra samhällsaktörer förordar är en paradox – men vi måste erkänna och ge utrymme för dessa båda sidor av självsvälten. Att förklara ätstörningar som effekter av skönhetsidealen är en förenkling av ätstörningens olika dimensioner. Det gäller att komma till roten, till föraktet mot att bre ut sig och ta plats, att socialt förstå fobin som drivkraft.

Är det så att självsvälten syftar till ett försök att fly sin kropp, en kropp kantad av krav och påbud som är svåra att möta? Svältens kroppslöshetskänsla och viljan till flykt från den egna kroppen, samtidigt som det paradoxala faktumet att den ätstördes liv helt cirkulerar kring kroppen, kan förklaras genom att det är en viss kropp hon vill bli av med. Kanske är det den som blivit utsatt för övergrepp och press utifrån som hon vill förkasta och en annan, mer självvald hon konstituerar. Denna kropp må vara sjuk, men det är åtminstone hon själv som valt den, skapat den.

Självsvälten går, i och med dess gränstestande och extremitet, bortom varufieringen av kroppen som attraktiv objekt och arbetsför kraft, ett agerande som strider mot kapitalets produktiva och konsumistiska inriktning. Den utmanar skillnaden mellan behov och begär: hur förklarar vi begäret till självsvält? Självsvälten och den nya kroppen som den skapar ger en möjlighet att komma ut på andra sidan, där vi väljer vårt begärande, väljer våra beroenden och inte ryggar för dem. Det kan bana väg för en ny känslighet, en som definierar sin kropp på egna villkor, efter egna illusioner.

Sjukdomen överkommer inte underordningen i sig. Den ursprungliga ”viljan” hos de med ätstörningar och de skadliga effekterna av underordning som genererar flykt hos folk skulle istället kunna bli kollektiva praktiker. Kollektiva praktiker som gör anspråk på att få kommunicera på sina egna villkor. Som kräver och skapar rum för de gemensamma begär som rådande individcentrerade modeller inte ger utrymme för. Gemenskaper som stundom tar plats, stundom lämnar plats för andra.

Samira Ariadad
Samira Ariadad är frilansjournalist och redaktör för Brand.

Foto: Sannah Kvist